Hem > Forum > Närstående > syster med schizofreni – har så dåligt samvete

syster med schizofreni – har så dåligt samvete

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Min syster insjuknande i psykossjukdom för cirka 5 år sedan. Tyvärr tog inte psykiatrin det på allvar och skrev ut henne alldeles för fort från sjukhuset utan att ha en ordentligt vårdplan.

    Nyligen blev hon inlagd igen efter att under 5 års tid levt ett vagabonderat liv i olika städer i Sverige, inte kunnat behålla ett jobb och inte haft kontakt med oss i familjen. Vi har hela tiden misstänkt allvarlig psykisk sjukdom och att hon inte blev bättre under första vårdtiden men då vi endast haft sporadisk kontakt med henne korta perioder har det varit svårt att bedöma hennes mående och beteende.

    Nu vet vi mer och att hon lider av allvarliga vanföreställningar. Hon tror sig vara ett helgon som ska rädda världen, vara förföljd och utsatt för stölds, vara buggad och övervakad i sin lägenhet. Vården har denna gången varit hela fantastisk och vi har som anhöriga involverats på ett helt annat sätt. Vid första tillfället ville personalen på avdelningen inte veta av oss och la på luren i örat när vi ringde för att höra hur hon mådde. Vi har också fått veta att det rör sig om schizofreni med stor sannolikhet då hon haft dessa vanföreställningar under så många år utan förbättring. Hon är dessutom helt personlighetsförändrad vilket gör att det ännu mer känns som en stor förlust av en familjemedlem.

    Är svårt att förklara hela förloppet då det hänt så mycket under dessa år. Känner bara att jag inte vet hur jag ska hantera situationen. Bland annat är det svårt att säga nej till min syster när hon behöver hjälp eller vill träffas. Vill umgås med henne men är svårt då hon ofta får utbrott på oss om vi råkar säga något som hon anser är stötande eller fel. Hon ber om pengar och hjälp med diverse saker som vi kan se inte hjälper henne på lång sikt. Jag har många gånger känt mig utnyttjad av henne och har lagt ut mycket pengar i samband med att hon insjuknande första gången. Hon har gjort sig av med både bohag och kläder och slängt det vi köpt till henne. Hon har ingen som helst sjukdomsinsikt och kommer troligtvis inte kunna få det trots behandling. Hon är under tvångsvård med injektioner då hon inte tar läkemedel som hon ska.

    Jag undrar om det finns någon annan som har erfarenhet av nära anhörig med psykossjukdom? Hur hanterar ni allt? Jag får så dåligt samvete när jag inte ställer upp eller säger nej. Men får också dåligt samvete om jag gör något som känns fel mot mig själv. Jag har livet framför mig. Har masterexamen från universitetet med bra jobb, har sambo och planerar för framtiden med honom. Lever ett gott liv. Har svårt att njuta av att ha ett bra liv då jag vet hur min syrra har det. Får dåligt samvete då jag reser, köper kläder, äter god mat osv då jag vet att hon inte kan göra något av det. Hon har knappt pengar till mat och har betalningsanmärkningar hos Kronofogden.

    Finns det någon annan som känner igen sig i det här med dåligt samvete hur man än gör?

    Hej!

    Var ett tag sedan du skrev, men var exakt en sån här tråd jag letade efter. Känner igen mig så mycket i det du berättar. Min syster fick sin schizofrenidiagnos förra året men vi misstänker att det pågått längre än så då vi ser tillbaka. Hon fick diagnosen efter att hon fått en psykos och blivit tvångsinlagd. Hon har också vanföreställningar och övervakningoch att hon ska bli inlåst. Det hämmar henne fruktansvärt mycket i vardagen och jag skulle säga att hon är lika dålig nu som för ett år sedan då vi med tvång tillslut fick in henne på en avdelning.

    Hon har, som du också skriver om din syster, ingen sjukdomsinsikt. Hon tar en spruta varannan vecka och även kompletterande medicin i tablettform, vilket varit dåligt tidigare då hon slutar ta dom pga att rösterna säger åt henne att hon inte ska. Hon får även stöd i form av kurator och boendestöd men eftersom det är frivillgt avtackar hon det varje gång.

    Lever också med det ständiga dåliga samvetet om pengar. Hon har knappt några pengar och ljuger ofta för att få som hon vill. Ex så kan hon säga att hon vill ha mat till frukost men köper cigaretter istället. Henne sjukdom gör också att hon har svårt att klara papper, fakturor osv och hon har fått varningar från hennes hyresvärd ang vräkning. Det som är så svårt är att hon heller inte vill ha hjälp, för hon blir misstänksam även mot oss.

    Ibland känns det bara som ett enda stort mörker, och samvetet tär oerhört! Som du skriver så kan man själv unna sig grejer men då är samvetet där att man inte kan lägga dom pengarna på henne. Tycker också det är svårt när man inte får något tillbaka. Om jag tex tankar min hennes bil så får jag inte ens ett tack. Hon bara kör därifrån. Att bara ge och ge blir så fruktansvärt energikrävande.

    Så rörigt, men jag förstår dig i det du skriver och känner exakt samma sak.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.