Stöd till partner

Jag har inga svar, men försöker också vara stöd till en partner med stundtals mycket djupa depressioner. Det är fruktansvärt svårt att vara till hjälp med samtal. Dels för att det är svårt när det blir en ond cirkel och går för långt. Partnern vill inte öppna sig/prata och stannar veckor i sängen – tror det är för att hon inte vill belasta mig med svårigheter, men jag har inte förstått varför. Tillslut blir man frustrerad och går över till att föreslå lösningar istället. ”Kom så går vi ut och tränar/promenerar/tittar på utsikten/gör en aktivitet/whatever” eller ”Skall du inte göra X så att du kan tänka på annat en stund?” med ”du förstår mig inte” som svar.

Oavsett vad man gör, pushar, frågar, pratar, ”försöker lyssna” om depressionen så verkar det bli värre och riva upp saker och det blir ännu svårare att få kontakt nästa dag. Man vill ju vara stöd men det verkar svårt.

Hej jag själv lider av depression och min partner har haft svårt att hantera det ibland så som ni skriver. Ett tips till er utifrån mitt perspektiv är att försöka prata om vilket typ av stöd er partner vill ha när depressionen blir ett hinder, gör detta under en ”bra” period. Jag och min partner har pratat mycket under mina ”bra” perioder för att hjälpa honom att hjälpa mig när jag mår dåligt.

Alla är ju olika men saker som jag uppskattar från min partner när jag är nere är som ni säger inte att just då prata om det… Bättre att bara låta mig känna det jag känner än att distrahera de. Viktigt att bara finnas där och lyssna! Vill personen inte prata, fråga då lugnt ”vill du att jag sitter här med dig” ”finns det något jag kan göra” eller ”får jag ge dig en kram” genom att ni som partner ställer frågan ”får jag” visar att ni respekterar att jag just i den situationen kanske inte vill prata eller ha en kram men att ni ändå är där för oss i fall att.

Vi har också kommit överens om olika aktiviteter vi gör tillsammans efter sånna tuffa perioder då depression ich ångest gärna sitter kvar ett tag så är det bra (iaf för mig) att när det största anfallet om man säger så har lagt sig och man är på väg tillbaka, att få åka i väg någonstans för att få byta miljö hjälper återhämtning. Ibland är det bara att spela någit spel som jag älskar så man iaf fokuserar en stund med en extra rolig aktivitet tillsammans som ett par efter. Detta har hjälpt oss mycket och gör att jag får en trygghet i att min sambo finns där och respekterar mig oavsett hur jag mår i stunden…. Även om jag i vissa stunder blir negativ mot honom och förhållandet så vet han att det är inget han behöver kommentera utan att han bara låter mig uttrycka mig och låter mig få känna allt jag känner, sen kan vi prata ut när jag mår bättre om saker istället för att förvärra situationen i stunden.

Hoppas att detta kan vara till hjälp för er som försöker stötta era partners! Tro mig ert tålamod är guld värt!

Separerade nyligen från mitt ex efter ett 9 år långt förhållande, han var de senaste 6 åren deprimerad och led av svår ångest.
jag har haft tålamodet som nämns ovan, hans största stöttepelare och så bestämd över att alltid finnas där.
På vägen glömde jag tyvärr mig själv, min största uppgift blev att se till så att han mådde bra och gjorde uppoffringar ut efter det, så pass att hela mitt liv anpassades efter honom, så pass att han valde att lämna mig plötsligt för att han inte längre kände igen mig och kände skuld över det ( i väldigt korta drag)

När jag läser din historia tänker jag att ni måste prata med någon utomstående tillsammans. Jag är än idag den enda min ex sambo skulle kunna prata med i sina mörkaste stunder, vilket är otroligt tungt att veta när han har så otroligt mycket människor runt sig som inte har en aning.
Se till att inte bli ensamma i hans mörker, jobba tillsammans men ta också hjälp av andra.
lycka till.

Så många kloka ord Jag är i ett ganska nytt förhållande med en man som mår dåligt. Han har haft en extremt tuff uppväxt och har ännu inte bearbetat vad han varit med om. Jag försöker att vara hans stöd, då han säger att han inte vill må såhär längre. En läkartid är bokad om två veckor så jag hoppas att han blir lyssnad på där. Funderar på att fråga honom om jag ska följa med honom till läkaren, hur hade ni gjort?

Hej!

Jag hade absolut frågat om min sambo skulle vilja ha med mig iaf. och som flera andra skriver ovan så är också min lärdom att passa på när hen mår bättre att då fråga om hur du bäst kan stötta. Jag tänker oavsett att det är bra om ni hör samma sak från en läkare och kan ge era båda perspektiv och dessutom efteråt ju båda två förhålla er till utkomsten från mötet. Lycka till!

Jag och min fru har varit ett par i över 30 år och hon har mått dåligt allt sedan tonåren med depression och ångest. Hon har en diagnos med EIPS och pratat SÅ många gånger om självmord och att hon inte orkar leva. Hon har gjort ett par försök genom åren med att ta en överdos tabletter som slutat med att hon hamnat på akuten för magpumpning. Hon har i alla år uttryckt att ingen förstår hur hon känner och att hon känner sig ensam, så oerhört ensam, med sina känslor och problem. Vi kan emellanåt prata på ett mycket bra sätt och känner varandras egenskaper väl, vi har det bra tillsammans när hon har sina bättre perioder och hon berömmer och håller mig väldigt högt och tycker jag är snäll och hjälpsam, men i hennes mörkaste stunder så är det ett mycket stort problem att hon inte känner stöd eller empati från mig och att jag inte kan trösta henne. Hon kan sitta och gråta i timmar och vara helt förtvivlad, jag försöker prata med henne om hur hon känner och lyssna på henne men det slutar ofta i att hon anklagar mig att jag ”inte gör nåt”. Hon har svårt med närhet pga övergrepp i tonåren och ogillar att jag försöker ta i henne eller ge henne kramar för att trösta. Jag känner ofta att jag inte når fram till henne och att hon far illa av att inte få den tröst och stöttning hon behöver. Känner mig maktlös och misslyckad själv när jag mest gör henne arg, ledsen och förtvivlad och hon uttrycker att hon är så ensam som man bara kan bli. Hon har provat en del samtalskontakter inom psykiatrin, men har svårt att känna förtroende så att hon kan öppna sig för dem, så jag är egentligen den ende som hon kan öppna sig för.

Jag upplever att hon nu är mycket stressad och slutkörd och hon säger dagligen att hon orkar inte mer. Hon är mycket besviken att ingen i hennes närhet ”lyfter” henne och känner sig så oerhört ensam.

Jag undrar om nån har tips hur jag kan hjälpa och stötta henne, ge tröst och boosta självkänslan – detta tär hårt på oss bägge och jag känner att hon kommer närmare och närmare avgrundskanten…

Psykiatrin har genom åren provat en lång rad med medicineringar men hon har en stor skräck i att bli inlagd på psykvården pga dåliga erfarenheter vid inläggning i tonåren.

/Orolig och villrådig make