Jag lever med en partner som jag älskar att leva med, för det mesta är han glad och energifylld – och vi har drömmar om vårt framtida liv ihop. Han sa tidigt i vår relation att han mår dåligt i perioder och då vill fly från allt – jag märker det på att han blir låg på energi och lättirriterad. Tidigt i vår relation så tog jag det personligt när han blev irriterad och tyckte att han ifrågasatte mig och vår relation, vilket gjorde att jag bemötte hans tankar med försvar, lösningar och sa emot med min bild – förmodligen som en reflex till flykt för jag ville ta oss tillbaka till så fantastiskt som det brukar vara direkt. Senare har jag insett att jag i princip gjort alla fel för att ge förutsättningar för ett bra samtal. Jag har till och med sagt att jag ju ”finns här när han vill prata” och inte följt upp på hur han mår med rädsla för att väcka något. Nu tror han inte längre att jag har förmågan att lyssna och förstå honom, och han säger att han inte känner att han får stöd från mig och att han därför få ta sig igenom svårare perioder själv.
Jag vill inget hellre än att vara hans stöd och har gett mig fasen på att vi ska lyckas ha bra samtal. Jag undrar därför om det finns andra här som behövt bygga upp et förtroende för att ens partner ska våga öppna sig och kanske tips på hur man håller fokus på den andra personens känslor utan att komma med lösningar eller reagera känslomässigt. Jag skulle så gärna vilja visa honom att han kan anförtro sig till mig och att jag finns här för honom!