Sorg över min mamma

Hej!

Jag förlorade min mamma i cancer i januari förra året så det är ca 1,5 år sedan.

Har under tiden kunnat hantera det helt ok men har känt att de senaste dagarna har jag börjat tänka på henne och sakna henne mer.

Är det någon annan som har känt samma sak in någon liknande situation?

[Blue Dinelu]

Ja, min Mamma dog i somras för nästan ett år sedan. Och Jag saknar henne jättemycket. Så fort något hände, kunde man berätta det för henne. Och man hade något att prata om en stund. Nu åker Jag till graven ibland och sätter en blomma. Och så har Jag  ett ljus, här hemma, som Jag tänder varje dag till hennes minne.

Det är samma för mig. Min mamma dig helt plötsligt för snart 5 år sen. Hanterade sorgen helt ok första två åren men blivit värre med tiden. Tydligen är det så för många, ju mer tid som går ju mer ökar sorgen

Jag miste min pappa också i cancer för flera år sedan. Saknaden efter honom har för min del inte minskat även om det gått flera år, utan kanske mer förändrats på så vis att jag tänker att han skulle ha varit med på olika aktiviteter, resor, viktiga händelser och att jag inte längre kan ringa honom och få höra hans röst eller få det fantastiska stöd han gav i det mesta. Att jag saknar hans fysiska existens har blivit mer påtaglig. Blir samtidigt väldigt förundrad över att en person kan ha sådan betydelse och skapa ett sådant tomrum när man inte finns längre. Kanske man efter sorgearbetet på riktigt börjar förstå vad personen verkligen har betytt. Kanske man först då inser att ens livspussel har förändrats och det saknas en bit, och att det aldrig blir som förr igen. Det i sig kan vara tungt att acceptera beroende på vilken slags relation man har haft. Jag kan fortfarande bli väldigt ledsen emellanåt när jag minns min pappa, men det är tårar av tacksamhet. Att jag fick äran att möta en person som kunde bli så viktig för mig. Och på grund av det så vill jag inte heller sluta sakna eller tänka på honom ibland, för det skulle på något vis innebära att jag skulle glömma bort honom. För det gör det mesta som inte haft någon större betydelse i ens liv. Det suddas ut med åren.
Jag ser det som ett gott tecken att du saknar och tänker på henne. Ett tecken på att hon har varit en viktig person och del i ditt liv. Tänk på din mamma och vårda minnena. På det viset finns personen kvar i någon form. Minnen är något vi trots allt får behålla oavsett. Vår egna lilla privata, inbyggda tidsmaskin.
Önskar dig en skön sommar med fina minnen av olika slag. Det önskar jag även till andra som mist någon betydelsefull eller inte mår så bra av någon anledning. Man kan betyda mycket av att bara existera för någon, även om livet kan vara svårt och tungt att förstå och hantera emellanåt. ♥️

Min mamma gick bort i november föra året. Hjärat, hon var äkdre men helt klar i huvudet. Jag mår dålig varje dag, ångest, deprimerad. Alla säger att de blr bättre med tiden, men vad jag se från era erfarenherer, blir de bara värre och värre. Jag känner mig tom innuti, trots att jag jar en familj som älskar mig.

Jag har en biologisk mamma som inte lever. Sökte upp familjen men fick veta att mamma dog 2 år innan då jag är adopterad . Jag känner förtvivlan att jag inte fann dom innan det var försent och även då skuldkänslor.fick veta att hon dog i stroke.  Har så många frågor till henne som jag aldrig kan få svar på .. att få känna hennes värme genom kramar .. kunna säga att jag mår bra nu .. jag vet även att hon försökte söka efter mig utan resultat. detta tar sjukt mkt på mig psykiskt att inte få se henne .tänker så mkt på henne .

[Purple Nodali]

Saknaden av en älskad själ som under många år levde sida vid sida med oss är en helt naturlig känsla mellan människor där kärleken varit bandet som förenade dem. Så många stunder tillsammans.  Många vägar man vandrade ihop genom livet. Många skratt. Många lärdomar. Att lära känna någon så djupt som bara är möjligt när man lever i en så nära relation med varandra. Finns det något starkare än ren och djup kärlek? Kan den vara det renaste och högsta uttrycket av den gudomliga i oss?

Sorgen grundar sig i något annat. Den, om inte hanterad med försiktighet,  kan leda till desperation, nedstämdhet och depression.  För att motverka den kan man försöka förstå livet och döden. Vad är meningen med allt detta? Var och en av oss kan göra det men väldigt ofta väljer vi att leva ett liv där vi inte vill tänka på det fast vi alla vet att det enda som är säkert i livet är att en född kropp kommer att förr eller senare dö. Att leta efter svar kring dessa frågor, om man så vill, kan te sig på olika sätt. Religion, filosofi, vetenskap och andra vägar som man må finna.  Personligen, säger de svaren som jag funnit och  starkt tror på, att livet inte tar slut med döden. Det är bara kroppen som dör. Detta fysiska livet är varken det första eller det sista. Genom otaliga reinkarnationer vandra vår riktiga jag, alltså anden, väldigt ofta tillsammans med liksinnande andar,  mot vårt slutmålet, att förstå och leva i perfekt harmoni med de lagarna som styr Universum.  Dessa eviga lagar grundar sig i kärlek och dess olika nyanser. Men som jag skrev innan, dessa är mina svar. Om du känner behovet, sök efter dina och du må finna.

Allt gott <3