Son som blir utsatt gör psykisk misshandel av flickvän

Ursäkta långt inlägg. För ett par år sedan träffade min då 29-årige son en 9 år yngre tjej. I början blev jag så glad. Hon verkade så gullig. Men märkte mer och mer att något var fel.
jag är skild sedan 2012 och det har alltid varit jag som varit den handlingskraftiga i familjen och på mig vilade allt ansvar.
Efter skilsmässan fick jag och sönerna ännu bättre kontakt.
Till saken hör att äldsta sonen bor på gatan nedanför min. Flickvännen flyttade in ganska omg. Snart märkte och fick jag höra av sonen att de hade problem.
Tjejen gick igenom hans mobil och det jlev jättebråk om det fanns något kort kvar på hans ex. Hon förhörde och bråkade med jonom hela, hela tiden om hans (få) fd. Sedan tvingades han slänga 2 märkeströjor flr titalt 3000kr för ett ex hade haft en av dem på ett foto. Sedan var det dags för nästa utrensning. Bu fick det inte förekomma några bilder alls på någon tjej i mobilen.
Hon blev arbetslös och hängde med sonen varje, varje dag ut till hans kunder (vitvaritekniker). Till slut sa hans chef (som var jättegullig) att ska hon hänga med jämt så ska hon ha firmabyxor det ser inte bra it att ha en utomstående civil person ute hos kunderna.
Kom han upp till mig och lillebror så var hon alltid med – tyst iakttagande i bakgrunden.
Han berättade också att han inte fick komma upp hit om han inte frågade henne först och gud nåde honom om han var här 10 min istället för de 5 han hade trott det skulle ta.
Fick låna sonens bil när min var på verkstad o jag behöver bil i jobbet och samma dag gick 3 av 5 hjulbultar av. Sa till den bilintresserade sonen att han måste hjälpa mig. Jag kunde ju köra ihjäl mig om de 2 resterande bultarna gick av. Kommer ut i föreningens garage för att hämta körjournalen och hamnar mitt i ett gräl. Tjejen sitter gråtande av ilska på garagegolvet och sonen är lika arg han. Efter 4 veckors semester tillsammans sp förstörde (bilen/jag) deras kväll ihop enl henne. Jag skyndade mig därifrån.
3 veckor därefter ville han skänka bort bilen till lillebror att övningsköra i.
I november 2020 ringde sonen och grät och sa Nu orkar jag inte längre. Nu åker hon ut. Hon hade nu förbjudit min son att åka till ICA Maxi och handla själv för där jobbade ett av hans ex extra ibland. Hin tvingade honom även att sova på soffan – i sitt eget hem.
3 veckor senare (strax innan jul 2020) berättade sonen att han tagit upp kontakten. Jag sa kag tespekterade hans beslut och undrade om hon fått hjälp med sina problem, humör, svartsjuka. Nej men hon inser hon gjort fel. Han lovade samtidigt dyrt och heligt att vi skulle inte förlora kontakten med honom. Under julen och nyårsfirandet lovadr han oss det säkert 20 ggr.
En månad senare var han borta ur vårt liv. Jag försökte få honom att komma hit och prata och fick bråka mig till ett möte. Nu fick vi höra att vi inte respekterade honom eftersom vi inte respekterade henne. Va?? Vi har ju sagt vi respekterar ditt beslut men är tveksamma till att hon verkligen skulle ändrat sig så totalt på några veckor.
Sedan total tystnad igen. Både jag och lillebror försökte få kontakt. Nästa besked vi fick var att vi utnyttjade honom och hörde bara av sig när vi behövde hjälp. Va? Vi fixade en ny kökskran och lysrör över diskbänken så han skulle ha en chans att komma hit och få prata av sig (det var innan de bröt).
Uag har istälket varit den som åkt till både Dalarna och Skåne för att hjälpa honom köpa bilar. Jag var den som tig stridrn med fritids när gan blev misshandlad. Jag var den som tig strid för honom när jag upptäckte hans dyslexi. Jag såg till att ordna dyskeixiutredning. Jag fick in honom på en skola för dyslektiker efter att ansökningstiden gått ut. Jag var den som var med hos mäklaren bör yan köpte sin vostadsrätt. Jag var där varje ledig kväll/helg i 3 månaders tid och renoverade. Hans pappa var hela tiden/alla totalt frånvarande.
och nu fick jag höra att vi utnyttjade honom.
Han kom upp när jag fyllde 60 år med en begagnad/öppnad presentförpackning fr Rituals av en sort han visste jag inte använder. Blev så ledsen.
Till mors dag fick jag ett Grattis på FB. Medan de la ut bilder på både blommor och choklad hennes mamma fick.
Nu i jul fick jag inte ens ett God Jul fr honom trots jag bett honom att åtminstone titta förbi.
Tjejen har nu isolerat honom fr allt som hon inte tyckte om.
Bilder på sin få ex, märkeströjor, bilder på alla tjejer, kollar igenom hans mobil, hängt med honom på hans dagjobb, han fick göra sig av med bilen och nu även oss. Hon har öven blrjat jobba på hans extrajobb så hon jan hålla koll på honom där med.
Vi förstår att han gör allt detta för att göra henne nöjd. Han har inga nära vänner alls så han är nu helt isolerad från alla.
Snälla, snälla. Vad kan vi göra för att nå fram till sonen och få honom att fatta att vi inte är fienden?? Jag älskar och saknar honom så. Lillebror också. I våras var lillebror så ledsen att han frågade om sonen sagt upp bekantskapen med oss. Nej har ni fick han till svar. Men du hör ju aldrig av dig om att gå och träna, spelkvällar, se filmer ihop. Han fick ibget svar.
Hjälp oss – vad ska vi göra???

Rubriken ska vara: Son som blir utsatt FÖR psykisk misshandel av flickvän (och inget annat). Går inte att redigera.

Anonym skrev:

Ursäkta långt inlägg. För ett par år sedan träffade min då 29-årige son en 9 år yngre tjej. I början blev jag så glad. Hon verkade så gullig. Men märkte mer och mer att något var fel. jag är skild sedan 2012 och det har alltid varit jag som varit den handlingskraftiga i familjen och på mig vilade allt ansvar. Efter skilsmässan fick jag och sönerna ännu bättre kontakt. Till saken hör att äldsta sonen bor på gatan nedanför min. Flickvännen flyttade in ganska omg. Snart märkte och fick jag höra av sonen att de hade problem. Tjejen gick igenom hans mobil och det jlev jättebråk om det fanns något kort kvar på hans ex. Hon förhörde och bråkade med jonom hela, hela tiden om hans (få) fd. Sedan tvingades han slänga 2 märkeströjor flr titalt 3000kr för ett ex hade haft en av dem på ett foto. Sedan var det dags för nästa utrensning. Bu fick det inte förekomma några bilder alls på någon tjej i mobilen. Hon blev arbetslös och hängde med sonen varje, varje dag ut till hans kunder (vitvaritekniker). Till slut sa hans chef (som var jättegullig) att ska hon hänga med jämt så ska hon ha firmabyxor det ser inte bra it att ha en utomstående civil person ute hos kunderna. Kom han upp till mig och lillebror så var hon alltid med – tyst iakttagande i bakgrunden. Han berättade också att han inte fick komma upp hit om han inte frågade henne först och gud nåde honom om han var här 10 min istället för de 5 han hade trott det skulle ta. Fick låna sonens bil när min var på verkstad o jag behöver bil i jobbet och samma dag gick 3 av 5 hjulbultar av. Sa till den bilintresserade sonen att han måste hjälpa mig. Jag kunde ju köra ihjäl mig om de 2 resterande bultarna gick av. Kommer ut i föreningens garage för att hämta körjournalen och hamnar mitt i ett gräl. Tjejen sitter gråtande av ilska på garagegolvet och sonen är lika arg han. Efter 4 veckors semester tillsammans sp förstörde (bilen/jag) deras kväll ihop enl henne. Jag skyndade mig därifrån. 3 veckor därefter ville han skänka bort bilen till lillebror att övningsköra i. I november 2020 ringde sonen och grät och sa Nu orkar jag inte längre. Nu åker hon ut. Hon hade nu förbjudit min son att åka till ICA Maxi och handla själv för där jobbade ett av hans ex extra ibland. Hin tvingade honom även att sova på soffan – i sitt eget hem. 3 veckor senare (strax innan jul 2020) berättade sonen att han tagit upp kontakten. Jag sa kag tespekterade hans beslut och undrade om hon fått hjälp med sina problem, humör, svartsjuka. Nej men hon inser hon gjort fel. Han lovade samtidigt dyrt och heligt att vi skulle inte förlora kontakten med honom. Under julen och nyårsfirandet lovadr han oss det säkert 20 ggr. En månad senare var han borta ur vårt liv. Jag försökte få honom att komma hit och prata och fick bråka mig till ett möte. Nu fick vi höra att vi inte respekterade honom eftersom vi inte respekterade henne. Va?? Vi har ju sagt vi respekterar ditt beslut men är tveksamma till att hon verkligen skulle ändrat sig så totalt på några veckor. Sedan total tystnad igen. Både jag och lillebror försökte få kontakt. Nästa besked vi fick var att vi utnyttjade honom och hörde bara av sig när vi behövde hjälp. Va? Vi fixade en ny kökskran och lysrör över diskbänken så han skulle ha en chans att komma hit och få prata av sig (det var innan de bröt). Uag har istälket varit den som åkt till både Dalarna och Skåne för att hjälpa honom köpa bilar. Jag var den som tig stridrn med fritids när gan blev misshandlad. Jag var den som tig strid för honom när jag upptäckte hans dyslexi. Jag såg till att ordna dyskeixiutredning. Jag fick in honom på en skola för dyslektiker efter att ansökningstiden gått ut. Jag var den som var med hos mäklaren bör yan köpte sin vostadsrätt. Jag var där varje ledig kväll/helg i 3 månaders tid och renoverade. Hans pappa var hela tiden/alla totalt frånvarande. och nu fick jag höra att vi utnyttjade honom. Han kom upp när jag fyllde 60 år med en begagnad/öppnad presentförpackning fr Rituals av en sort han visste jag inte använder. Blev så ledsen. Till mors dag fick jag ett Grattis på FB. Medan de la ut bilder på både blommor och choklad hennes mamma fick. Nu i jul fick jag inte ens ett God Jul fr honom trots jag bett honom att åtminstone titta förbi. Tjejen har nu isolerat honom fr allt som hon inte tyckte om. Bilder på sin få ex, märkeströjor, bilder på alla tjejer, kollar igenom hans mobil, hängt med honom på hans dagjobb, han fick göra sig av med bilen och nu även oss. Hon har öven blrjat jobba på hans extrajobb så hon jan hålla koll på honom där med. Vi förstår att han gör allt detta för att göra henne nöjd. Han har inga nära vänner alls så han är nu helt isolerad från alla. Snälla, snälla. Vad kan vi göra för att nå fram till sonen och få honom att fatta att vi inte är fienden?? Jag älskar och saknar honom så. Lillebror också. I våras var lillebror så ledsen att han frågade om sonen sagt upp bekantskapen med oss. Nej har ni fick han till svar. Men du hör ju aldrig av dig om att gå och träna, spelkvällar, se filmer ihop. Han fick ibget svar. Hjälp oss – vad ska vi göra???

God Söndags e.m. här på MiND Forumet.

* Har läst ditt inlägg precis nyss.

* Jag kan mellan raderna läsa mig till att sonens tjej är GARANTERAT boven i dramat här, är ingen tvekan om saken.

* Kvinnan har ett tvångsmässigt kontrollbehov utan dess like med din son som helt klart mår inte alls bra utav detta liv och för att komma tillrätta med detta finns det något jag starkt rekommenderar: Gemensamma sessioner, innebär att Du, sonen och tjejen BÖR / MÅSTE medverka ihop för bästa resultat.

* Jag vill tipsa om parterapi som en lösning på detta enorma problem för din son som bryts ner både fysiskt och psykiskt (även dig som mamma/mor) och även lillebror mår ju inte heller bra utav denna situationen.

* Via en professionell Samtalskontakt / Samtalspartner / Samtalsterapeut kan man fråga om “parterapi” eller via privata tjänster så inom vården oavsett landstinget eller privat vård.

* Jag personligen tycker ni skulle börja att ringa och boka en tid på nya året 2022 med fysiskt på plats en legitimerad psykolog eller terapeut via Öppenvårdsmottagning inom Landstingsvård i första hand, och Du och din son tar eget samtal med psykolog (utan att tjejen medverkar överhuvudtaget ALLS) för optimal samtal och ha möjligheten att kunna prata fritt fram utan hennes närvaro med all kontroll hon tar över din son osv.

* Det jag är bara orolig är att din son ska få världens problem i prat efteråt någon sådan session har ägt rum och hon skäller ut honom och hon vill veta allt i detalj om vad ni har pratat om bakom ryggen på henne, men jag ser detta som den enda lösningen för att kunna komma vidare och även få mera konkreta råd / vägledningar på plats hos en psykolog eller terapeut som i sin tur kommer GARANTERAT säga ett och annat om detta destruktiva liv som din son nu lever i med totalkontroll av tjejen, inte alls bra…

Tjejen mår ABSOLUT inte bra i sitt liv och på ett eller annat sätt lägger detta över på din sons liv i denna totalkontroll som hon tycker är bästa lösningen som är SÅÅÅ OERHÖRT FEL, hon behöver garanterat prata själv också med någon form av psykolog eller terapeut plus få en läkarkontakt på öppenvården för utredning om hon även har diagnoser m.m. (plus något felaktigt beteende m.m.) som behöver läkemedelsbehandling m.m. och få reda på vad allt grundar sig på, detta kan ha långt bakåt i tiden att göra med hennes familj och uppväxt eller en specifik händelse osv.

Hoppas detta jag nu skrivit ihop kan vara något men om Du har följdfrågor så är det fritt fram att ställa dem till mig så ska jag försöka vägleda så gott jag kan här via din öppna tråd/inlägg.

På återhörande…

Mvh Anonym medmänniska

Kan ni försöka tala med hennes föräldrar? Förstår att både sonen och dottern är vuxna men om fler utomstående kan hjälpa till kanske det kan vara ett steg framåt i rätt riktning?

Anonym skrev:

Kan ni försöka tala med hennes föräldrar? Förstår att både sonen och dottern är vuxna men om fler utomstående kan hjälpa till kanske det kan vara ett steg framåt i rätt riktning?

God Söndags e.m. här på MiND Forumet.

* Har läst ditt inlägg precis nyss.

* NEJ, jag som lekman här och anonym medmänniska får inte alls göra det.

* Pga tjejen är ihop med din älsta son så tror jag mer på att lösningen ligger i att samtala via en leg. psykolog eller terapeut hos en Öppenvårdsmottagning och lägga alla kort på bordet om situationen som din son är med om och givetvis Du också som mamma/mor.

* Självklart hör jag i ditt inlägg / tråd att detta är ett desperat försök att få “hjälp” / även rop på hjälp och med all rätt förstår jag din situation men tyvärr måste Du gå via vården oavsett landstinget eller privat vården, jag är bara en anonym medmänniska som ställer upp och försöker komma med vägledning / upplysning / information för att sedan på bästa sätt känna att det finns hopp om framtiden och söka sig till förändring i denna tuffa tillvaro Du beskrivit här i dina trådar / inläggen.

På återhörande.

Mvh Anonym medmänniska

Tack ”anonym medmänniska”. Ja hon har nu total och oinskränkt kontroll över allt vad min son får göra och tänka (har märkt han börjar förvanska saker som hänt och sagts – han känns riktigt förvirrad) hon bestämmer nu vem han får umgås med och när (henne, hennes mamma). Jag bröt ihop någon dag innan julaftonen då jag bett honom att åtminstone bara titta förbi sin egen mamma på julen men han svarade ”Är inte hemma”. Inget God Jul ens på FB eller sms. 🙈😢 När våra två hundar fick somna in här hemma 26:e augusti (14,5 år gammal) och den andra 26:e nov (12 år) så kom han inte. Inte heller kom han förbi eller frågade oss efteråt hur vi mådde lillebror och jag. Och då är han ändå uppväxt med dessa hundar här hemma. Han tog ut det på hundarna att han är arg på oss. Han bevärdigade inte dem med ett adjö deras sista stund i livet. De hade ju inte gjort honom något. (Nu gråter jag).
Ringde psykolog på KRY. Helt värdelöst. Det enda vettiga han sa var som du var inne på ”kontakta familjeterapeut”. Men vet inte om sonen ens kommer att komma dit. Allt är ju mitt och lillebrors fel, enl sonen. Inte hans flickväns. Tror det är en försvarsmekanism för honom för att kunna försvara sitt eget agerande och att hålla flickvännen nöjd.
Hon har ju inte ändrat sig som han påstår. Det är ju BARA sonen som fått ge upp precis allt. Och hade hon velat att han skulle ha fortsatt kontakt med oss (som han ”påstår” hon vill) så hade hon ju kunnat tvinga upp honom till oss (för att slippa få skulden för att hindra honom fr att träffa oss) och lillebror och jag hade ju fått ändra vad vi misstänkte och be om ursäkt. Men inte ens det fattade han/de.
Tjejen är enda barn till en singelmamma. Mamman har ett så hemskt humör att hon har varit avstängd fr tjänst i 2 v pga av bråk med en kollega. Mamman är adopterad om jag inte minns fel. Tjejen har aldrig haft någon kontakt med sin pappa.

Anonym skrev:

Tack ”anonym medmänniska”. Ja hon har nu total och oinskränkt kontroll över allt vad min son får göra och tänka (har märkt han börjar förvanska saker som hänt och sagts – han känns riktigt förvirrad) hon bestämmer nu vem han får umgås med och när (henne, hennes mamma). Jag bröt ihop någon dag innan julaftonen då jag bett honom att åtminstone bara titta förbi sin egen mamma på julen men han svarade ”Är inte hemma”. Inget God Jul ens på FB eller sms. 🙈😢 När våra två hundar fick somna in här hemma 26:e augusti (14,5 år gammal) och den andra 26:e nov (12 år) så kom han inte. Inte heller kom han förbi eller frågade oss efteråt hur vi mådde lillebror och jag. Och då är han ändå uppväxt med dessa hundar här hemma. Han tog ut det på hundarna att han är arg på oss. Han bevärdigade inte dem med ett adjö deras sista stund i livet. De hade ju inte gjort honom något. (Nu gråter jag). Ringde psykolog på KRY. Helt värdelöst. Det enda vettiga han sa var som du var inne på ”kontakta familjeterapeut”. Men vet inte om sonen ens kommer att komma dit. Allt är ju mitt och lillebrors fel, enl sonen. Inte hans flickväns. Tror det är en försvarsmekanism för honom för att kunna försvara sitt eget agerande och att hålla flickvännen nöjd. Hon har ju inte ändrat sig som han påstår. Det är ju BARA sonen som fått ge upp precis allt. Och hade hon velat att han skulle ha fortsatt kontakt med oss (som han ”påstår” hon vill) så hade hon ju kunnat tvinga upp honom till oss (för att slippa få skulden för att hindra honom fr att träffa oss) och lillebror och jag hade ju fått ändra vad vi misstänkte och be om ursäkt. Men inte ens det fattade han/de. Tjejen är enda barn till en singelmamma. Mamman har ett så hemskt humör att hon har varit avstängd fr tjänst i 2 v pga av bråk med en kollega. Mamman är adopterad om jag inte minns fel. Tjejen har aldrig haft någon kontakt med sin pappa.

God Söndags e.m. här på MiND Forumet.

* Återkommer, behöver reflektera och fundera ut något om eran situation.

Mvh Anonym medmänniska