Social ångest tonåribg

Min tonåring har social ångest. Hen stänger fler och fler möjliga dörrar (vänner, kurser, aktiviteter osv).

Vad kan jag göra för att hjälpa hen??? Nu slutar alla mina försök med bråk och att hen hatar mig för att jag tvingar hen alternativt att hen känner sig helt misslyckad. (Troligen är sanningen mera: att hen hatar sig själv mera för varje bråk…)

Vad göra?

Maktlöshet…. Att inte kunna nå fram. JAG får ångest av att se mitt barn ha ångest.

Jag letar också febrilt efter någon som helst hjälp, men jag hittar ingen.

Under alla år har jag varit den som har bra och förnuftiga lösningar på allas problem, men när det kommer till hur jag ska hjälpa mitt barn och därigenom mig själv, så står jag helt maktlös.

Det enda jag kommer på, som råd till Dig, det är att Du ska vara rädd om Din egen psykiska hälsa, för om Du rasar igenom också, så kan Du inte vara till någon nytta för Ditt barn. Och fortsätt att älska villkorslöst. Låt bli att ens försöka prata om problemen när Du ser att ingen mottaglighet finns….

Det här är säkert sånt som Du redan vet/känner till/har prövat, men jag ville förmedla min medkänsla och att Du ska veta att Du inte är ensam..

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Min tonåring har social ångest. Hen stänger fler och fler möjliga dörrar (vänner, kurser, aktiviteter osv). Vad kan jag göra för att hjälpa hen??? Nu slutar alla mina försök med bråk och att hen hatar mig för att jag tvingar hen alternativt att hen känner sig helt misslyckad. (Troligen är sanningen mera: att hen hatar sig själv mera för varje bråk…) Vad göra?

Hej!
På vilka sätt försöker du hjälpa hen? Jag antar att hen inte är villig att skaffa eller gå till någon form av samtalsperson. Vet du varför hen mår så dåligt i grunden?

Jag och våran tonåring har också haft massor av konflikter när det gäller allt jag tycker att hon borde göra. Jag upplever att jag har mycket lättare att nå fram till henne när vi skriver till varann. Hon känner sig mindre utmanad och får tid att tänka på det jag skrivit innan hon svarar. Den dagen jag valde att lägga bort pekpinnarna och fokusera på de saker jag ser som hon gör som något positivt blev en slags vändpunkt för oss. Jag började skriva om saker jag sett henne göra, säga, prata om i termer som att hon var modig som vågade xx, hon var stark som kunde xx, att hon är ärlig när hon xx osv. En gång per dag gjorde jag dessa sammanfattningar till henne. De gav henne mer självkänsla, ett lugn i att hon dög som hon är, en värme i att någon faktiskt ser det som är bra hos henne. Vi har lång väg kvar, jag känner fortfarande att hon går till UMO för att göra mig ”nöjd” vilket förstås inte är bra och jag ser fortfarande att hon sörjer för att hon ofta blir bortvald i skolan, bland de få kompisar hon har osv. Hon säger själv att hon hatar att träffa folk, vill ej gå med till affären osv. Samtidigt så vill hon inget hellre än att ha vänner som bryr sig och som tycker om henne för den hon är. En ekvation som är omöjligt att få ihop.