Jag undrar om det är rätt för en anhörig att ställa krav på en som har en psykisk sjukdom och förvänta sig att förändringar ska ske sådär? Det är så att min relation till min familj blir skadad och att de mår dåligt så fort jag mår dåligt och när jag har mina tankar som spökar, enligt min mamma så är det inte rättvist att de ger och ger men jag ger inte tillbaka genom att vara öppen för de förslagen de kommer fram med? Jag försöker vara öppen men jag kan inte det bara, inte så pass och så mycket som de vill att jag ska vara. Jag försöker göra förändringar men det går inte snabbt eller så kanske jag lägger av efter ett tag. Min mamma känner att hon kommer med förslag till mig och så när jag inte är så taggad och säger ja men det här vill jag prova, oj vad intressant det låter; så är det som att jag är otacksam gentemot hennes hjälp som att jag skiter i det och sedan väljer att fortsätta må dåligt. Till viss del är det nog så och jag är tveksam över en del saker men jag försöker ändå eller så försöker jag inte. Men ibland undrar jag när jag försöker om jag inte är snabb nog (finns det någon gräns för hur snabb man behöver vara i att ändra sitt synsätt), behöver jag vara mer taggad (är det min skyldighet)? eller för att jag inte riktigt visar det, gör det mig sämre då?
Jag har sett saker och ting negativt och det är inte något som går att ändra på sådär; vem vet kanske är det min tidigare inställning som hindrar mig och gör att jag inte kan ta mig därifrån eller så vill jag kanske inte. Eller kanske en blandning av båda. Jag har GAD och styrs väldigt mycket av mina tankar, så det påverkar min vardag väldigt mycket. Känns ibland även fast jag vet att det inte är så som att jag är en börda för att fick dessa diagnoser. Att som att jag väljer att såra dem genom det jag har.
Men jag försöker ju även fast mina tankar går emot… alltså jag blir förrvirrad. Kan någon komma med tankar förklaringar och hjälpa mig att förstå.
