Orolig och vill hjälpa men också förstå

[Olive Kevoja]

Är pappa till 3 barn, 23, 18 & 18 år. Min yngsta dotter som är tvilling har mer och mer försämrats i sin psykiska ohälsa senaste året. Hon har varit inneliggande på psykiatrin sedan i juni år. Hon har dels mycket tankar på att gå ner i vikt, ångest relaterad till händelser som hon endast berättar ytterst lite om.  Hon fick en ADHD-diagnos i augusti och också testat diverse mediciner inklusive ADHD-läkemedel utan att de har effekt.
Senaste månaden fick hon till slut ECT-behandling som ändå gav ett hopp.
Hon är sedan i måndags utskriven men olika uppföljningar för samtal. Hon umgås senaste tiden med tjejer och killar som hon lärt känna inne på avdelningen och hon säger att de stöttar varandra.
Mina tankar far fram och tillbaka och jag känner mig extremt maktlös. Vi som anhöriga får mycket litet stöd. Bl.a hur vi ska uppträda som föräldrar. Tyvärr tär detta förhållningssätt så mycket så att jag har ont i magen och börjat få galna tankar själv. Hennes tvillingbror är allt som oftast arg (av oro?) han visar inte att han är ledsen utan drar sig undan. Min fru, hennes mamma, har läst och läst och menar att hon förstår hur vi ska bemöta vår dotter och övriga barn. Samtidigt kommer hon med pekpinnar om jag gör något fel i hur jag pratar med barnen, om jag inte känner till information om vår dotter som kanske hon ensam fått del av. Känns mer och mer som jag bara har fel eller gör fel oavsett hur jag gör.
För en stund sedan satt vi och pratade med dottern som säger att ”halva hjärnan vill leva och den andra bara jobbar för att hon ska ta sitt liv”.
Eftersom jag haft en pappa som försökte ta sitt liv pga fysisk sjukdom som gjorde honom deprimerad och jag nu upplever allt igen så kan jag inte hejda att jag blir ledsen och börjar gråta. Jag får då frågan från dottern ”vad är det för fel på dig”. Vad svarar man på det??? Andra gånger när vi blir ledsna så har vi en offerkofta. Min dotter är fantastisk och världens finaste och mest omtänksamma människa men det gör så ont när hon uttrycker att hon har ångest och inte vill leva. Jag vill kunna hjälpa men hur svarar man på frågan vad det är för fel på mig när jag blir ledsen? Hon har extremt stor integritet som gör att hon inte släpper in oss. Hur ska man få henne att se att vi bara vill väl? Jag får erkänna att jag haft förbjudna tankar så som att det kanske är bäst att hon lyckas med suicid så vi till slut kan få gå vidare efter att ha sörjt. Jag skäms så otroligt mycket över detta och tror att det skulle ha varit spiken i kistan för vår familj.
Eftersom jag yrkesmässigt jobbar med ungdomar som inte alltid mår så bra så borde jag förstår och veta men det gör jag inte nu som pappa till egna barn som mår dåligt.

[Olive Buloce]

Låter jättetufft.. Kan inte föreställa mig vad ni går igenom.
Tänker att dottern trots allt är 18 och anses vara vuxen. Har du frågat henne hur hon vill bli bemött? Kan hon uttrycka det eller tycker hon att ni ska förstå det själva?
Skönt att hon ännu kan känna att en del av henne vill leva, antar att hon behöver träna på att känna igen sina triggers och motarbeta dom.

Du behöver inte skämmas över några av dina känslor. Det dyker upp mycket i våra huvud i sådana här stunder. Det är nog normalt. Oavsett hur mycket erfarenhet man har i arbetslivet så kan man inte förbereda sig för vad som händer med sina anhöriga.
Man tänker kanske mer på konsekvenserna av sina ord och svaren man ger.
På hennes fråga så är det väl inte helt fel att svara henne att det inte är något fel på dig som börjar gråta. Du blir ledsen och det är ingens fel. Hon är ju en del av familjen och ni ska ju kunna ta hand om varandra.
Ni alla skulle kanske behöva stöd, var för sig eller tillsammans?

[Purple Qequmi]

Olive Kevoja skrev:

Är pappa till 3 barn, 23, 18 & 18 år. Min yngsta dotter som är tvilling har mer och mer försämrats i sin psykiska ohälsa senaste året. Hon har varit inneliggande på psykiatrin sedan i juni år. Hon har dels mycket tankar på att gå ner i vikt, ångest relaterad till händelser som hon endast berättar ytterst lite om. Hon fick en ADHD-diagnos i augusti och också testat diverse mediciner inklusive ADHD-läkemedel utan att de har effekt. Senaste månaden fick hon till slut ECT-behandling som ändå gav ett hopp. Hon är sedan i måndags utskriven men olika uppföljningar för samtal. Hon umgås senaste tiden med tjejer och killar som hon lärt känna inne på avdelningen och hon säger att de stöttar varandra. Mina tankar far fram och tillbaka och jag känner mig extremt maktlös. Vi som anhöriga får mycket litet stöd. Bl.a hur vi ska uppträda som föräldrar. Tyvärr tär detta förhållningssätt så mycket så att jag har ont i magen och börjat få galna tankar själv. Hennes tvillingbror är allt som oftast arg (av oro?) han visar inte att han är ledsen utan drar sig undan. Min fru, hennes mamma, har läst och läst och menar att hon förstår hur vi ska bemöta vår dotter och övriga barn. Samtidigt kommer hon med pekpinnar om jag gör något fel i hur jag pratar med barnen, om jag inte känner till information om vår dotter som kanske hon ensam fått del av. Känns mer och mer som jag bara har fel eller gör fel oavsett hur jag gör. För en stund sedan satt vi och pratade med dottern som säger att ”halva hjärnan vill leva och den andra bara jobbar för att hon ska ta sitt liv”. Eftersom jag haft en pappa som försökte ta sitt liv pga fysisk sjukdom som gjorde honom deprimerad och jag nu upplever allt igen så kan jag inte hejda att jag blir ledsen och börjar gråta. Jag får då frågan från dottern ”vad är det för fel på dig”. Vad svarar man på det??? Andra gånger när vi blir ledsna så har vi en offerkofta. Min dotter är fantastisk och världens finaste och mest omtänksamma människa men det gör så ont när hon uttrycker att hon har ångest och inte vill leva. Jag vill kunna hjälpa men hur svarar man på frågan vad det är för fel på mig när jag blir ledsen? Hon har extremt stor integritet som gör att hon inte släpper in oss. Hur ska man få henne att se att vi bara vill väl? Jag får erkänna att jag haft förbjudna tankar så som att det kanske är bäst att hon lyckas med suicid så vi till slut kan få gå vidare efter att ha sörjt. Jag skäms så otroligt mycket över detta och tror att det skulle ha varit spiken i kistan för vår familj. Eftersom jag yrkesmässigt jobbar med ungdomar som inte alltid mår så bra så borde jag förstår och veta men det gör jag inte nu som pappa till egna barn som mår dåligt.

Försöker svara dig så gott jag förmår:

* Det är jättepositivt att hon fått vänner som är i liknande situationer som hon själv som kan förstå och stötta! Hur ofta träffas de och vad brukar de göra när de träffas? Det verkar som att hon har lättare för att vara öppen med dem än med er föräldrar, vilket inte är ett dugg konstigt. Jag har själv varit 18 en gång för längesedan (ler) och minns hur “pinsamt” allt som handlade om mina föräldrar var! Jag var precis som din dotter, ville inte berätta någonting knappt, stark integritet.. Jag klarade inte ens av att prata med någon kompis i telefon om mina föräldrar var i närheten! (På den tiden var det hemtelefon som gällde!;)  Förmodligen tycker din dotter att det är pinsamt när du börjar gråta, därav hennes fråga. Ta det inte personligt, det kommer att växa bort i takt med att hon blir äldre!  Jag tycker att du och din fru ska uppmuntra till att träffa vännerna, så ofta det går. Och föreslå att de hittar på saker som ger positiva erfarenheter, tex träna, sporta, dansa, gå på bio eller vad de nu föredrar.

* Varför får ni anhöriga inget stöd?! Det borde ni ha rätt att få! Har ni inte ens fått någon att prata med, eller nåt nummer ni kan ringa? Kräv att få hjälp och stöd! Även er son behöver kanske enskilt stöd? Han tycker kanske det är för svårt att prata med er, och skulle behöva någon utomstående.

* Eftersom hon uttrycker att hon till 50% vill leva, och dessutom har ett vänskapsnät där man delar samma erfarenheter av att må dåligt, så tror jag inte hon gör verklighet av sina tankar på suicid. Sedan är det såhär: Den som pratar om att ta livet av sig gör det sällan. Den som verkligen vill dö säger ingenting om det, den gör det bara!  Min mormor pratade i flera år om att ta livet av sig.. Hon gjorde det aldrig, hon dog av cancer.

* Har du fått chans att bearbeta traumat du har gällande din far? Låter som att det kan behövas också! Om du har ekonomisk möjlighet att gå hos en privat psykolog så råder jag dig till det. Du behöver någon annan än de i din familj att prata med om allting som oroar dig och alla frågor du har. Ni behöver nog alla enskilt ha någon att få stöd av, som inte tillhör familjen!

Skriv gärna igen och berätta hur det går! ❤️

<3 Gud så förskräckligt och stressande. Inte undra på att du fått ont i magen och mår jättedåligt, fina du.

Tycker du kan säga att du påminns om att din far försökte ta sitt liv, när hon frågade varför du blev så ledsen. Förövrigt var det väldigt okänsligt av henne att säga så till dig, tycker jag. Lite respektlöst och hjärtlöst. Även fast hon uppenbarligen mår jättedåligt är det ju inte okej att bete sig precis hur som helst emot er föräldrar. Och känslor ska ju få finnas – det gäller åt båda hållen. Även det om offerkofta tycker jag var en trist kommentar. Känslan jag får just nu angående dottern är att hon verkar gå på styva linan. Hon beter sig väldigt, väldigt knepigt. Behöver hon kanske snarare gränser?