Hem > Forum > Närstående > Orolig för min son

Orolig för min son

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Jag har en 20-årig son som har mått dåligt psykiskt under de senaste 4-5 åren. Han har tvångstankar och är deprimerad och gick en period hos Bup Ocd och fick bra hjälp där vilket höll ett tag men sedan började han må sämre igen. Nu är han myndig och får inte längre gå på Bup utan har fått en kontakt inom psykiatriska öppenvården och via dem genomgår han nu en behandling via nätet. Problemet är att han pga sin depression har svårt att komma igång med behandlingen, som ju förutsätter att han gör övningar på egen hand osv. Jag har försökt hjälpa till och pusha honom att komma igång, men det verkar inte fungera.

    Tidigare har min son berättat väldigt öppet om sina tankar, hur han mår osv, för mig. Det har varit mörkt och tungt många perioder, och under tiden han gick på Bup berättade han även om att han har haft självmordstankar, men jag har känt ett lugn i att han har berättat om sitt mående för mig. Han har beskrivit det lite som att jag har varit hans ”livlina”. Att det är av hänsyn och kärlek till mig som han aldrig har gått vidare med sina självmordstankar osv. Till slut började han uttrycka en oro för att han ”tröttade ut mig” – att jag skulle ledsna på att han alltid mådde dåligt och trots att jag försäkrade honom om att det inte skulle ske, att det värsta han kan göra mot mig är att må dåligt och inte berätta om det, så upplever jag nu att han helt har slutat prata. Han pratar inte längre om hur han mår. Jag ser att han mår dåligt och brukar fråga lite då och då om han vill prata, men han vill inte.

    Det var tufft och oroligt när han berättade om alla mörka tankar och hur han mådde, så klart tungt att bära det. Men det här är tusen gånger värre och oron äter upp mig.

    Vad ska jag göra för att hjälpa honom? Om han gör sig själv illa, eller går så långt att han tar sitt liv, kommer jag gå under. Jag är så fruktansvärt rädd och orolig.

    Hej!

    Perioden i livet då man är på väg att bli vuxen på riktigt är inte alltid lätt. För mig var det psykiskt svårare än själva tonåren. Att finna sin plats i världen och fatta helt egna beslut. Kanske är det inte enbart av rädsla att såra dig som din son inte vill prata. Kanske är det också så att han också försöker bli sin egen och att det i sig innebär att han tar ett visst avstånd från sin förälder?

    Jag förstår verkligen att du är väldigt orolig. Mitt råd är inte heller att du ska backa bort från honom, däremot tror jag att det kanske kan hjälpa om du kommunicerar utifrån vad du känner snarare än att fråga honom hur han känner. Alltså att du sårbart och ärligt berättar om din rädsla utan att lägga några värderingar i det. Kanske kan det öppna för nya perspektiv för honom. Man blir annars lätt låst vid vissa tankar när man är deprimerad och missar ofta det som är mitt framför en.

    Tar din son någon medicin? Jag är inte en person som tror att medicin är lösningen på allt, men antidepressiva har hjälpt mig att komma på rätt bana i perioder som varit mörka.

    Tråkigt att höra att din son mår så dåligt. Jag kommer inte göra nåt längre inlägg nu eftersom klockan är fyra på morgonen. Ni blir säkert chockade över att höra att jag har grava sömnproblem. 🙂 Jag kan föreställa mig ganska bra hur din son mår. Nu är jag en medelålders man med flera olika diagnoser men försökte gången jag blev sjukskriven var det för en diagnos som jag aldrig hade hört talas om förut, OCD. Jag var ganska illa däran när jag äntligen fick hjälp. Jag tog mig ut för att köpa chips precis innan macken stängde. Att kontrollera allt innan jag lämnade lägenheten tog så hårt på krafterna att jag hellre stannade inne utan nåt att äta. Jag kan skriva mer om hur mina dagar var men det är inget som hindrar att jag gör det i ett kommande svar.
    För att korta av historien åtminstone lite grand så var min räddning att jag fick träffa en kbt-terapeut som var riktigt bra. Sen var jag otroligt envis och gjorde alltid mina läxor som jag skulle. SSRI-preparaten de skriver ut för tvång hjälpte mig inte mer än om de gett mig sockerpiller. KBT kan vara fantastiskt och ge märkbara förbättringar från en gång till en annan men det är i slutändan helt upp till patienten. När man tränar bort sin OCD mår man ännu sämre än tidigare men det är åtminstone övergående. Det krävs lite jävlar anamma och i slutändan har man egentligen bara två val. Man kan välja att skippa träningen för att må bättre för stunden och må lika dåligt som vanligt en stund senare. Sen kan man också välja att kämpa för att få tillbaka sitt liv. När man biter ihop, ger det sitt allt och märker förbättringarna som sker vecka för vecka blir man peppad att jobba ännu hårdare. Om de bara är ärliga måste till och med de som är mest negativt inställda erkänna att det är smartare att jobba hårt i ett par månader för att få ett mycket bättre liv i framtiden än att bara sitta och glo. Ingen bodybuilder skulle räkna med att få större muskler av att enbart stirra på hantlarna men det är inte mindre ologiskt än att låta bli att göra sin kbt och ändå förvänta sig en förbättring.
    Ja det blev ju verkligen inte ett längre inlägg det här. Haha 😀 Avslutningsvis kan jag bara nämna att jag hade en period i mitt liv då det kändes som att jag bara levde för min mammas skull. Jag hade nog inte gått så långt ändå men kärleken till mamma var det viktigaste. Jag hade aldrig kunnat göra en så hemsk sak mot henne.
    Lite funderingar från mig där bara. Ställ gärna frågor om du undrar nåt. Har hunnit få en hel del både bra och dåliga erfarenheter eftersom jag har haft med psykvården att göra med jämna mellanrum genom åren 🙂

    Trådstartaren

    Indigo, tack för svar. Du har en väldigt bra poäng i det du skriver, att jag kanske ska berätta om min oro snarare än att fråga hur han mår. Jag vet att han har tvångstankar som tynger honom och egentligen har jag inget behov av  att veta exakt vad det är han tänker. Det viktiga för mig är att han gör det han kan för att ta sig ur det och att han inte skadar sig själv.

    Under tiden hos Bup tog han antidepressiva tabletter, men idag tar han ingenting. Hans terapeut avråder från det, då han menar att KBT:n blir mindre effektiv då. Men jag vet inte….

    Trådstartaren

    Purple Bamafa, tack för ditt ”inte så långa” inlägg 😉 Jag uppskattar det enormt mycket att du tog dig tid att svara och jag beklagar att du har svårt att sova…

    Än så länge har min sons OCD stannat vid tankar, inte handlingar, men grundkonceptet är ju detsamma oavsett form av OCD tänker jag. Han fastnar i tankar som han, teoretiskt sett förstår är helt irrelevanta eller osannolika, men sen kan han inte sluta tänka på det. Det påverkar hans mående och hur han agerar. Det gör det också svårt för mig att känna att jag kan prata fritt och obekymrat då det många gånger känns som att det jag säger, eller hur jag säger det, kan skapa jätteproblem för honom. T.ex. har vi en familjeresa till fjällen planerad, men min son har nyligen börjat jobba och vill antagligen inte ta semester och följa med. Jag blir så klart jätteglad om han åker med, men har förståelse och respekt för om han väljer att inte följa med. Men det blir så svårt för mig att formulera detta. För säger jag att ”jag blir glad om du följer med” så kan det i hans huvud bli ”jag blir ledsen om du inte följer med”. Och säger jag ”jag förstår om du inte vill följa med och det är okej” kan det i hans huvud bli ”jag bryr mig inte om ifall du följer med eller inte”

    Det blir lite som att man tassar på tå och väger varje ord på guldvåg så att man inte ska skapa nya problem.

    Precis som du beskriver är min son helt övertygad om att behandlingen kommer att hjälpa honom, men att det kommer att bli tufft under tiden. Problemet är att hans depression gör att han har svårt att ta tag i saker överlag, vilket gör att han skjuter på behandlingen för att det är lättare ”här och nu”. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom att ta tag i det? Det är så fruktansvärt svårt att stå bredvid någon man älskar, när han mår så dåligt och man inte kan göra något….

    Tack för de vänliga orden. 😊 Det är i alla fall en vinkel på kommunikation när det har låst sig. Det är inte lätt att komma med enkla svar så här utifrån men det låter som att din son just nu inte kan tillgodogöra sig effekten av terapin eftersom hans depression tar överhanden. Det är ju faktiskt mörkt ute också samt corona-tider, så personligen är jag för den extra stöttning medicinen kan ge. Man kan ju alltid vända sig till en oberoende vårdkontakt för att få råd också. Det viktiga är ju som sagt att han inte mår sämre.

    All lycka till 😊

     

     

    Green kibaji: Bara bra att jag hittade nåt vettigt att lägga min tid på. Jag hat haft sömnproblem en mycket längre period av mitt liv än jag inte har haft det så jag antar att det är normaltillståndet. Som tur är blir ångest och annat jobbigt som har med psyket att göra dessutom bättre med åren 😊
    Jag ska försöka komma ihåg att skriva det som jag tänkte på när jag läste vad du skrivit men annars får det bli ett inlägg till.
    Tyvärr är det nog svårare att bli av med tankar än handlingar. Om man till exempel känner sig tvungen att kontrollera fyra ggr att spisen är avstängd så går det att låta bli ifall man bestämmer sig för det. Tankar är svårare att bli av med eftersom de är svårare att kontrollera. Tänk bara så många oönskade tankar man har utan att det ens har nåt med tvång att göra. 😅
    Förstår att det är hemskt jobbigt för dig att inte veta vad du ska säga om semestern och annat. Det är utmattande att känna att det inte finns nåt som är rätt att säga. Om du inte säger nåt alls istället kanske det tolkas som att du är helt ointresserad. Det kanske går att tala om för din son hur glad och stolt du är över att han ska jobba. Att det som får dig att må bäst är att han är glad. Dessutom kommer ni få många fler chanser att resa bort tillsammans. Såklart lättare för mig att säga det som inte är i din situation. 😊
    Det är synd att din son förväntas vårda sig själv framför datorn. Vården fungerar inte över huvud taget längre så jag gissar att det är deras sätt att ha en patient mindre att ägna sig tid åt. Jag har hört en del om kbt via nätet men jag tror bara att det passar en viss typ av personer. Att ha svårt att ta tag i saker är en del av vad det innebär att vara deprimerad. Det kräver självdisciplin för att en sån terapi ska fungera. Jag skriver ibland artiklar som frilansare och skjuter nästan alltid upp arbetet tills deadlinen tvingar mig att sätta igång om jag ska hinna färdigt i tid. Det krävs alltså att jag vet att en högre chef måste ha det jag skriver men även då är det ofta svårt att tvinga sig. Att då förvänta sig att en deprimerad ung kille mer eller mindre ska bedriva sin egen vård gör mig bara arg.
    Kom på att jag glömde skriva en sak igår natt. Din sons terapeut har helt missförstått det där med antidepressiva läkemedel och kbt. Lugnande läkemedel som sobril gör däremot att kbt inte fungerar lika bra. Kbt går mycket ut på att uthärda sin ångest tills man märker att inget farligt kommer att hända och då släpper ångesten. Nästa gång personen utsätter sig för en liknande situation kommer ångesten inte vara lika svår osv tills problemet försvinner. Tar man istället nånting lugnande blir inte ångesten lika svår och då tränas man inte lika hårt. Det gör att man aldrig kommer kunna klara besvärliga situationer utan att ta ett piller först. Det är lite opraktiskt eftersom det inte alls är varje gång som man får veta en timme i förväg att nåt ångestframkallande ska inträffa. Antidepressiva läkemedel är däremot en helt annan sak. Även om jag själv aldrig har känt vare sig några positiva eller negativa effekter av dem så hjälper de många. Att kombinera kbt och antidepressiva läkemedel är alltid det som rekommenderas. Förutom av din sons terapeut då förstås. 😉Eftersom antidepressiva inte gör nån lullig eller så fungerar de bara som ett stöd för att patienten ska få det lättare med sin kbt. Om din son inte skulle känna sig hjälpt av medicinen så kommer de åtminstone inte minska hans chanser att lyckas med terapin.
    Jag tror att jag har ett råd som inte är så dumt. Din son är visserligen myndig men han är ändå väldigt ung. Dessutom mår han dåligt och då är det inte lätt att se till att man får den hjälpen man behöver. Såna patienter protesterar inte så de blir satta på distansterapi medan de ”besvärliga” patienterna får träffa en ”riktig” psykolog som kan ge dem individuellt anpassad terapi och personligt stöd. Mitt förslag är att du ringer till öppenpsyk och berättar precis hur det är. Säg att din son mår för dåligt för att klara av att genomföra en terapi som kräver att han själv är ansvarig och att han behöver träffa en kbt-terapeut. Boka också en tid till en psykiatriker för insättning av medicin. Det är säkert en jättelång kö så nån kanske kan skriva ut medicin utan att träffa honom personligen. De brukar gladeligen skriva ut antidepressiva eftersom de inte är beroendeframkallande. 😊Jag lovar att du vore långt ifrån den första som ringer dit om en myndig person. Det sorgliga är att de som behöver hjälp med psyket behöver ha en del tur för att hamna hos nån som ännu har kvar sin empati.
    Avslutningsvis kan jag säga att det var min mamma som såg till att jag fick rätt hjälp. Jag var alldeles för nere så jag hade aldrig ringt samtalet. Jag kunde egentligen inte ens förklara på ett bra sätt vad som var fel. Allt jag visste var hur dåligt jag mådde. Det var mer än 20 år sen nu men jag tänker ibland på hur mitt liv skulle ha blivit annars. Definitivt inte bra åtminstone.
    Världen behöver mammor som bryr sig lika mycket som du!
    Du behöver inte tveka att ställa frågor för jag svarar så gott jag kan. Ibland kanske det låter bättre i mitt huvud och då är förstås risken att det blir ordbajseri istället för visdomsord 😀

    Jag kan nog avstå från ett inlägg till. Jag planerar inte att skriva så mycket som jag gör. Jag vill heller inte sluta så länge som jag hela tiden får nya tankar att skriva ner. Vill ju undvika att mina inlägg till slut blir för långa för att du ska orka läsa dem i streck 😉

    Trådstartaren

    Jag kan nog avstå från ett inlägg till. Jag planerar inte att skriva så mycket som jag gör. Jag vill heller inte sluta så länge som jag hela tiden får nya tankar att skriva ner. Vill ju undvika att mina inlägg till slut blir för långa för att du ska orka läsa dem i streck 😉

    Tro mig, jag orkar läsa! 🙂 Jag är jätteglad och tacksam för att du orkar engagera dig, det betyder mycket. Ensamheten jag känner i den här situationen är överväldigande och detta trots att jag har både en fantastisk man (bonuspappa till min son) och en bra relation till min sons biologiska pappa. Men det känns som att de inte riktigt förstår allvaret i situationen, kanske mycket för att min son mest har vänt sig till mig för att berätta om hur han mår. Han är väldigt bra på att ”spela” att allt är bra, det har han själv t.o.m. erkänt och min man har kanske inte samma intuitiva känsla för att ytan inte alltid speglar det inre.

    Det du skriver om vansinnet i att låta en ung, deprimerad kille ansvara för sin egen behandling träffade verkligen rätt i hjärtat. Jag har kanske inte riktigt tänkt på det på det sättet, men självklart är det helt galet. Det är ett sjukt stort ansvar att ta, framför allt när man är så ung och inte mår bra. Jag ska försöka hitta ett bra tillfälle att lyfta det med min son och fråga om han skulle föredra en fysisk kontakt. Jag vill inte ringa och kräva det utan hans medtycke, men fightas är jag beredd att göra om det hjälper honom. Tack för otroligt värdefull input!

    Jag engagerar mig mer än gärna. Även om du bara skulle ha nytta av en enda sak jag skriver så är det värt det. Jag hittade det här forumet av en slump tidigare i veckan. Jag hade inga planer på att göra nåt inlägg men när jag läste vad du skrivit registrerade jag mig på en gång 😊
    Jag förstår att du känner dig ensam när du oroar dig för din son. Det är många som inte skulle hålla med mig men jag tycker att man känner sig mer ensam i ett rum fullt med oförstående människor än när man verkligen är helt själv. Jag känner mig till exempel mindre ensam nu när jag bara har en katt som sällskap på kvällarna än när jag hade en sambo som alltid fanns där. Det kanske är ett dåligt exempel men det var det första jag kom att tänka på. 😉
    Nu generaliserar jag bara men jag tror att män i allmänhet är sämre på att märka om nån mår dåligt än kvinnor är. Eftersom jag själv är man har jag rätt att tycka så. 😊Jag vet inte om det beror på generna eller om det är för att pojkar tidigt får lära sig att inte gråta osv. En del män känner sig också obekväma när de får veta att någon mår dåligt psykiskt för de vet inte hur de ska bete sig. Min pappa är ett ovanligt extremt exempel på det. Efter att jag blev sjukskriven första gången och berättade det för honom så såg jag inte röken av honom på nästan ett år. Det var länge sen nu och i efterhand känns det mest komiskt. Som tur är var det mest mina systrar och min mamma som tog hand om mig när jag växte upp så jag slapp bli lika emotionellt handikappad som min pappa 😊
    Jag känner igen mig i det du skriver om att din son spelar att han mår bättre än han egentligen gör. Med tiden kan man bli riktigt skicklig på det. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att nån önskade att de var lika lugna och glada som mig. Nu vet jag att det bara gjorde allt värre när jag låtsades må bra för det gjorde ju att ingen förstod att jag behövde hjälp. Jag läste nånstans att det i genomsnitt tar sju år innan nån med ocd får sin diagnos eftersom de flesta döljer det för andra. Även om ingen annan märker att man bara låtsas må bra så verkar det som att ens mamma till slut alltid avslöjar en. 😊
    Jag kände mig mer känslosam än vanligt igår så det var därför jag blev arg över att din son inte fick bättre hjälp. Jag kunde riktigt leva mig in i hur det vore att vara ung och deprimerad. Sen måste man känna sig maktlös när vården inte ger en den hjälp man behöver. Tyvärr måste man vara väldigt stark för att orka med alla oförstående människor. När man är ung och mår dåligt psykiskt är man såklart långt ifrån stark och därför man ofta överkörd av läkare, arbetsförmedlare och andra som inte tar nån hänsyn till hur personen mår. Nu kom jag väl ifrån ämnet lite. Jag är bara glad att jag inte behöver ha nåt att göra med olika myndigheter och psykiatrin längre. Tyvärr verkar det som att hela systemet har kraschat de senaste åren.
    Nu ska jag gå och lägga mig men jag vill inte avsluta inlägget med de pessimistiska raderna jag skrev precis.
    Du ska veta att du är en jättebra mamma som bryr dig så mycket om din son. Det förstod jag på en gång när jag läste ditt inlägg och det var en anledning till att jag ville försöka hjälpa dig. Sorgligt nog är det inte särskilt många som oroar sig tillräckligt mycket för att de ska söka hjälp på ett nätforum som du gjorde. Jag vet att din son är glad att just du är hans mamma. Att du är den enda i hela världen som han visar sitt riktiga jag för är antagligen den största komplimangen du kan få

    Trådstartaren

    Purple Bamafa – du anar inte vad värdefullt det är för mig att du skriver. Jag blev ledsen när jag hörde om din pappas agerande – jag kan inte förstå hur man kan göra så mot sitt barn. För mig finns det ingenting som är viktigare än mina barn och att de mår bra och är lyckliga.

    Kanske är det så att män är sämre på att ”känna av” hur andra mår, och kanske också sämre på att veta hur man ska agera. Åtminstone är det så min man fungerar. När jag har förklarat för honom att jag känner mig väldigt ensam i allt det här frågar han mig vad han ska göra. Hur han ska kunna hjälpa min son. Lite som om jag är expert och sitter på någon slags manual. Hade det funnits en beskrivning på hur man ska göra hade allt varit så fantastiskt enkelt och jag hade inte behövt någon hjälp. Jag känner mig ju precis lika vilsen i det här som han gör, men jag sitter inte apatisk och väntar på instruktioner.

    Jag börjar mer och mer känna att jag behöver ta hjälp utifrån för att själv orka vara stark. Det är svårt att inte känna sig som en misslyckad mamma när ens eget barn uttrycker att han inte vill leva längre. Även om jag vet innerst inne att jag är en rätt bra mamma är det ibland svårt att på riktigt känna så.

    Jag hade tydligen loggats ut så jag såg inte förrän nu att du hade skrivit. Det känns bra att det jag skriver betyder nåt för dig. Jag vet att jag inte har lösningen men jag är glad att du ändå har nytta av det jag skriver.
    Pappa och jag har alltid haft ett sånt förhållande. Mina föräldrar skildes inte förrän jag var vuxen men jag och pappa har ändå aldrig varit nära. Numera pratar vi nån gång i månaden och då är det oftast för att vi ska åka till mataffären. Vi är aldrig osams heller eftersom vi inte pratar om nåt viktigt. Jag saknar aldrig pappa men däremot kanske man kan säga att jag ibland saknar den han borde ha varit.
    Förstår att du känner dig ensam när du får såna svar från din sambo. Jag vet själv exakt hur det kan vara även om jag inte har varit i din situation. Även om den andre inte heller har några exakta svar så vill man att de åtminstone tänker efter och försöker hjälpa till. Ibland kanske man bara behöver diskutera problemet med någon för att det ska kännas bättre men det går ju inte heller när man får såna svar.
    Tycker du tänker helt rätt som funderar på att ta till hjälp utifrån. Den personen kanske inte kommer med nån lösning men om du pratar av dig kommer du säkert orka med allt bättre. Tills vidare har du mig också att skriva av dig till 😊
    Inte konstigt att du känner dig misslyckad för att din son mår dåligt för så skulle nog de flesta känna. Förutom dåliga mammor då. Om det gällde nån annan skulle du säkert inte tycka att de var dåliga mammor. Nu vet jag att det inte hjälper dig att känna dig bättre. Det är inte alltid det hjälper att tänka logiskt. Det skulle inte få mig att må bättre i din situation men jag ville ändå skriva det. Man är oftast hårdare mot sig själv än mot andra 😊
    Hoppas du får en bra dag så lovar jag att svara snabbare nästa gång.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.