Jag är totalt utmattad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Att älska någon som har en psykossjukdom har visat sig vara ett lidande värre än helvetet.
Jag vill inte ge upp men jag ser snart ingen annan utväg. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte tassa på tå. Jag orkar inte försöka hitta logiska förklaringar till de vanföreställningar som hela tiden dyker upp.
Jag känner mig lika förföljd som min partner gör men inte av någon som är ute efter att förstöra mitt liv och som hackat min telefon, tv, dator och övervakar mig.
Jag känner mig förföljd av livet som rinner ifrån av mig. Av framtiden som jag vill ha men aldrig kommer att få. Av skuldkänslor över att jag inte orkar.
Jag orkar inte en omgång till. Jag orkar inte ett skov till. Jag orkar knappt leva.