Orkar inte mer, snart lika ”galen”

Jag är totalt utmattad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Att älska någon som har en psykossjukdom har visat sig vara ett lidande värre än helvetet.

 

Jag vill inte ge upp men jag ser snart ingen annan utväg. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte tassa på tå. Jag orkar inte försöka hitta logiska förklaringar till de vanföreställningar som hela tiden dyker upp.

 

Jag känner mig lika förföljd som min partner gör men inte av någon som är ute efter att förstöra mitt liv och som hackat min telefon, tv, dator och övervakar mig.

Jag känner mig förföljd av livet som rinner ifrån av mig. Av framtiden som jag vill ha men aldrig kommer att få. Av skuldkänslor över att jag inte orkar.

 

Jag orkar inte en omgång till. Jag orkar inte ett skov till. Jag orkar knappt leva.

 

 

det finns effektiv antipsykosmedicin och behandling, men det är upp till individen att ha disciplin och viljan att följa rutin och medicinering, fungerar inte medicinering så är det kanske fel – finns så många alternativ, fungerar det ändå inte är det droger eller dålig karaktär bakomliggandes, eller ja ett hopplöst fall..

andra ska inte behöva må dåligt av andras ohälsa. Man kan bara göra sitt bästa, sen är de svårt att göra bättre 🙂

Inte kunnat drömma sen jag började på rätt medicinering. Hör heller inte ljud eller ser saker längre. Är härligt och kräver bara ett piller varje dag 🙂

 

 

Det låter riktigt tungt det du är med om. Som närstående tar man gärna rollen att det är man själv som ska försöka lösa problemet, och om den som är sjuk har en dålig dag så är det ens eget fel, fast det inte är det.

I Kropp och själ i P1 pratade de om att vara närstående. Tänkte att det kunde vara intressant för dig?

https://sverigesradio.se/avsnitt/1144415