Hem > Forum > Närstående > Oförstående ord ifrån föräldrar?

Oförstående ord ifrån föräldrar?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej!

    jag undrar om det är någon mer som fått höra okänsliga och oförstående kommentarer ifrån era föräldrar när ni berättar om att ni mår dåligt?

    Vad har de isåfall sagt ?

    mamma häromdagen till mig att ”alla har problem och man får växa upp”.

    Jag har haft det. Det är svårt att förklara hur då de har varit väldigt förstående annars.

    Största problemet har varit min mamma. Hon har sagt saker som triggar min ätstörning eller mina  depressiva tankar väldigt mycket men försöker tänka att hon inte menar det.

    Jag vet att hon menar väl, det är just hur hon uttrycker sig som blir fel. Upplever du samma eller känner du att din förälder/dina föräldrar även menar ”fel”?

    <3 Absolut, det finns hur mycket som helst att välja på. Ju värre problemen varit desto skadligare ”feedback” har det även blivit.

    Funderat på senare år även på just tystheten från föräldrarna. Ni vet det där som kallas empati och spegelneuroner som ska sätta igång när någon har det svårt, att man blir aktiv och handlingskraftig – det blir inte de i särskilt hög utsträckning.

    Exempelvis för en tid sedan bad jag min mamma om akut hjälp då jag fick en panikångestattack på en lång och hög bro med kulingvindar. Fick tvångstankar att jag i desperation skulle kasta mig över räcket. Berättade därför för henne om att jag var i ett mycket dåligt skick plötsligt och bad henne därför uppehålla mig, distrahera, genom att prata bara om precis vad som helst.

    Hon var tyst.

    Tiden gick.

    Mådde ännu sämre och höll på börja gråta. Bad på nytt om en dialog. Om hon snälla bara kunde prata om vad som helst.

    Hon fortsatte vara tyst och blev istället anklagade att jag väl kunde ”hålla låda själv” om det nu var så viktigt. Varpå jag svarade att jag var mitt i en panikångestattack och inte kunde det. Hon tystnade vidare då på ett sådant sätt att jag faktiskt aldrig varit med om maken. Jag fick ta mig över den här bron med min panikångestattack på egen hand. Hon bad inte ens om ursäkt efteråt.

    Tror ärligt talat till och med en femåring hade klarat av att prata litegrann. Vara superlite påhittig. Men istället mötte jag bara en tyst kvinna som inte förmådde få ur sig minsta lilla ord.

    Då vill jag lägga till att min mamma jobbar inom psykiatrin. Hon måste, tänker jag, varit med tusentals gånger om när patienter fått panikångestattacker och borde vare en fena på att parera det. Men icke.

    Så ju mer hjälpsökande man är, desto avvikande och konstigare bemötande tycker jag man får.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.