Npf-föräldrar- Var finns ni?

Vad jag önskar ett samhälle där skolan fungerar för alla.

Där mitt och alla andras ungar får de anpassningar och extra stöd de har rätt till.

Ett samhälle där alla insatser samarbetar och där inte barnets nivå i en diagnos diskuteras.

Tilläggsbelopp till skolan som nekas och avsaknaden av mindre undervisningsgrupp. Ett utmattad barn som ändå måste prestera.

Ny ansökan av omvårdnadsbidrag. Timmar av sammanställning.

Möten och samtal.

Jag vill kunna bara vara förälder och inte behöva lägga energi på att strida hela tiden.

Genom eld för mitt barn. Varenda dag, men det dränerar mig så oerhört.

De säger att vi ska ”ta avlastning i vårt nätverk”, men något sådant finns inte och även fullt funktionella familjer kan bli utmattade.

Det är inte vårt  barn som orsakar detta. Det är bristerna i samhället.

När ska det förändras?

 

Det är fruktansvärt dåligt att det är som Du beskriver.

Det fanns inte ens en diagnos att ställa på min yngste son, men att läsa att det inte verkar vara bättre idag, mer än 30 år senare – det gör mig mörkrädd!

Upplever precis samma sak. Har två barn med ADHD. Ingen i skolan såg hur dottern mådde, utan skyllde på andra orsaker.  Skolan applåderade hennes höga ambitioner och fina betyg. Ingen lyssnade på mina önskemål och varningar. Ett barn ska inte behöva ta diskussionen med skolan! Jag satt i oändliga möten med leende lärare, specialpedagog, skolsyster och rektorer. “Vi hjälps åt.” De trodde att lösning var beröm och glada tillrop. Blir så j-vla arg och ledsen, när jag tänker på det!

Kontentan blev att min dotter kraschade, orkade inte längre. Hon la sig i sängen och gick inte upp på flera veckor. Hon har missat hela 8:an och 9:an.

Vägen tillbaka är lång och gropig.  Hon försöker orka med gymnasiet 2 timmar i veckan. Ibland orkar hon,  ibland inte.

Hennes pappa och jag separerade för länge sen. Hon bor 100% hos mig. Det är jag glad för. Pappan “fattar” inte. Men det tar all min energi. Och nästan all min tid. Svårt att stötta, när man själv egentligen behöver stöd. Jag biter ihop. Ler på utsidan, för jag orkar inte med andras “stöttande” kommentarer.