Hej,
Jag ska försöka hålla detta kort. Min bror är idag 31 år och har alltid bott hemma. Pappa dog när vi var i tonåren. Vid yngre ålder var han full av liv, hittade på hyss, hade många vänner. Detta höll i ett tag efter pappas bortgång men han har alltid känt sig ”udda”.
Efter studenten (han hade det kämpigt i skolan med själva pluggandet) kände han hur allting gled ifrån honom. Mamma tog kontakt med vårdcentral och han började gå hos psykolog. Han fick någorlunda hjälp. Men han kom ingenvart. Tills en psykolog (han har haft flera) ville göra en utredning gällande Aspergers. Diagnosen blev så också. Detta var jobbigt för honom men förklarade mycket.
Men så för tre år sedan utlöstes olika faktorer och han var påväg att begå självmord. Hamnade på psyk i två veckor och sedan hemskickad. Han fick träffa nytt folk och en psykolog började se hopp i honom och han kände sig på gång. Det diskuterades hjälp om eget boende, vilka framsteg han gjorde etc. Tills en dag, brev på posten. Hjälpen uteblir. Det står bokstavligen att det aldrig blir något av honom, alltid kommer bo hemma, han tar hand om sin dementa mamma (som inte ens är dement) och precis allt är fel i detta beslut. Mamma skickade brev med alla felaktigheter till fyra olika mottagare. Ett halvår senare har inget svar kommit. IVO-anmälan kommer ske.
Men vad ska vi göra? Min bror som var på gång och kände hopp blev bara totalt övergiven. Och vi närstående känner att vi inte får någon hjälp. Särskilt inte i pandemin.
Vet någon här inne vilka vägar vi kan gå? Livet rinner ifrån honom. Hela hans vuxna liv har inte varit värdigt. Han har mycket svårt att ta sig utanför villan då han känner att han inte passar in men kommer iväg så fort det är något som kan hjälpa honom.
Hoppas någon orkat läsa och att någon vet vart vi kan vända oss.
