När du själv är en del av problemet….

Anonym skrev:

Har levt i en relation med en kvinna i mer än 20 år. Vi har byggt upp en hygglig tillvaro och utvecklat en tillfredsställande vardagssamvaro. Vi har ett gemensamt barn och jag är bonuspappa till ett ytterligare barn som hon skaffat i en tidigare relation. Ganska tidigt i vår relation blev jag medveten om att hon inte var helt psykiskt stabil. Hon har fått behandling för ett flertal symptom under åren och har även ätit antidepressiva oavbrutet under 17 år. Stundtals har vår relation varit mycket påfrestande och jag har varit tvungen att ”svälja” ganska mycket för att bibehålla ett relativt lugn i vårt vardagsliv. Jag beslöt mig tidigt för att betrakta vår relation som ”tillfyllest” och att prioritera hennes välmående och möjligheter till rehabilitering framför mina egna behov. P.g.a. hennes psykiska instabilitet har hon sedan länge fått någon sorts sjukpension och hon har därför tillbringat sin tid i hemmet mestadels. Arbete och sociala kontakter har legat på sparlåga men hon har haft några få vänner och deltagit i en del arbetsträning genom åren. De flesta vänner har försvunnit och inget arbetsträningsförsök har gett några bestående effekter. Hon har en familj men har medvetet valt att avbryta kontakten med både föräldrar och syskon i någon sorts konflikt som jag endast förstått brottstycken av. Hennes pappa har utsatt henne för sexuella övergrepp under hennes barndom så i det fallet är avståndstagandet fullt förståeligt och det är förmodligen också därför hennes psykiska instabilitet uppstått. Dessvärre har hon också mycket dåliga relationer till sina båda söner. Bägge är obevekliga och vägrar att besinna att deras mamma är psykiskt sjuk. Sammantaget kan man säga att hon lagt ”alla ägg i samma korg” och hennes beroende av mig har eskalerat till orimliga proportioner. För tre år sedan kom jag på henne med att vistas på siter som förmedlar sexuella kontakter. Efter en tid fick jag även veta att hon redan varit otrogen med en annan man. Jag blev naturligtvis både arg och ledsen och det ledde till att jag för första gången på allvar började ifrågasätta vår relation. Det var inte bara otroheten som påverkade mig utan även alla de andra ”förtretligheter” som präglat vår relation och som på så sätt växte till något större. Från den tidpunkten har jag sakta men säkert börjat ta avstånd från henne men jag har hela tiden försökt att stötta hennes ekonomiska och sociala liv för att hon ska kunna känna en trygghet i ett nytt eget liv. Vi har utvecklat ett mönster där jag flyttar hemifrån (till vårt fritidshus) när ”det inte går längre”. Efter ett par dagar ringer hon mig och samtalet hamnar ofta i ett läge där hon jagat upp sig och hamnat i ett ”svart hål”. Därifrån är det inte långt till hot om självmord och även genomförda självmordsförsök. Jag har ringt 112 vid två tillfällen när det varit riktigt illa och hon har även tagits in på psykiatrisk klinik under kortare perioder men inget har hjälpt. Jag har också åkt själv till henne vid flera tillfällen när jag känner att självmordsläget inte är långt borta. Samma mönster upprepas och vi är ifrån varandra några dagar. Därefter ringer hon mig igen och hotar med alla möjliga hemskheter, självmord, döda mig eller misskreditera mig på min arbetsplats eller i sociala medier. Tyvärr råkade hon även ut för ett otäckt överfall för två år sedan. överfallet ledde till att hon utvecklade PTSD-symptom och gick även på behandling för det under en tid. Under den tid hennes behandling pågick var vår konflikt väldigt intensiv. Jag erbjöd mig att stötta henne som medmänniska genom att flytta ”hem” under en tid men det misslyckades eftersom hon inte kunde tänka sig någon form av relation med mig så länge inte mina känslor för henne var intakta. Av flera skäl var mina känslor inte på plats. Jag har sedan en tid träffat en annan kvinna som jag är väldigt förtjust i och gärna vill tillbringa tid med. Min ex-sambo känner inte till min relation eftersom det troligen skulle ta knäcken på henne. Min nya kvinna är mycket tålmodig men stundtals känner jag att hon inte riktigt orkar med mitt ständiga hattande och mina återkommande besök hos min ex-sambo. Jag befinner mig i ett limboläge som är mycket påfrestande. Den ständiga oron för vad hon ska hitta på. Den ständiga oron för våra samtal där jag inte kan leva upp till hennes förväntningar på känslomässigt engagemang. Den ständiga oron för hur min nya kvinna ska agera och hur mycket hon kan tåla av mina ”livräddande insatser”. Jag är den enda som står mellan henne och ett tragiskt, ödesdigert beslut om självmord. Alla mina vänner och bekanta tycker att jag ska tänka på mig själv men jag kan inte göra så när jag är den enda som kan hindra henne att få självdestruktiva tankar. Kan man få någon hjälp och hur? Jag har pratat med hennes terapeut men hon bara hänvisar till sekretess och vägrar att ta de självmordshot jag hela tiden konfronteras med med på allvar. Det enda hon gjorde vara att göra en ögonblicksbedömning av hennes mentala läge vid en given tidpunkt och eftersom min ex-sambo dessutom är en skicklig manipulatör, får hennes hjälpresurser aldrig en rättvisande bild av hennes generella status. Vad kan jag göra när jag själv är en del av hennes problem? Ska jag återvända till henne och låtsas att allt är frid och fröjd?

Hej!

Jag har läst din story och blivit berörd, inte minst eftersom det finns vissa likheter med mitt liv. Den kvinna jag lever med har också varit utsatt för övergrepp i barndomen. Vi har också ca 25 år tillsammans och hon är totalt! beroende av mig samtidigt som hon också ger mig skulden för och hotar med både det ena och det andra. Hon har också gjort sig av med de få sociala kontakter hon haft, blivit alltmer paranoid och har nu inte lämnat hemmet överhuvudtaget sedan i somras. Nu hinner jag inte skriva så mycket mer och kanske ska dra min berättelse i en ny tråd men jag kan förstå din utsatthet och att din situation känns ohållbar och skulle ju vilja hjälpa dig med svar men för det vet jag ju egentligen alltför lite. Anförtro dig till och sök stöd hos dina vänner, samt tänk på barnen, och tänk framåt i tiden, (vart skulle du vilja komma med ditt liv hur skulle du kunna komma dit?) är väl det ända jag, just nu, kan råda dig göra.

Anonym skrev:

Hej! Jag har läst din story och blivit berörd, inte minst eftersom det finns vissa likheter med mitt liv. Den kvinna jag lever med har också varit utsatt för övergrepp i barndomen. Vi har också ca 25 år tillsammans och hon är totalt! beroende av mig samtidigt som hon också ger mig skulden för och hotar med både det ena och det andra. Hon har också gjort sig av med de få sociala kontakter hon haft, blivit alltmer paranoid och har nu inte lämnat hemmet överhuvudtaget sedan i somras. Nu hinner jag inte skriva så mycket mer och kanske ska dra min berättelse i en ny tråd men jag kan förstå din utsatthet och att din situation känns ohållbar och skulle ju vilja hjälpa dig med svar men för det vet jag ju egentligen alltför lite. Anförtro dig till och sök stöd hos dina vänner, samt tänk på barnen, och tänk framåt i tiden, (vart skulle du vilja komma med ditt liv hur skulle du kunna komma dit?) är väl det ända jag, just nu, kan råda dig göra.

Tack för ditt svar!
Det vore mycket intressant att höra lite mer om dina erfarenheter. Jag vet ju inte vilka ambitioner du har med ditt liv men det är ju människor som befinner sig i en situation liknande min egen som kan ge mig mest av det jag var ute efter när jag startade tråden. Det är ganska ensamt och påfrestande att ta ansvar för en annans människas liv. Beskriv gärna din situation närmare om du orkar.