Mitt vuxna barn har gjort slut

Jag har två vuxna barn varav det äldsta inte längre vill ha någon kontakt med mig. Jag är så otroligt ledsen för detta och skriver här om min smärta. Någon här som har samma erfarenhet?

Jaa jag var med om det för ganska länge sedan nu. Jag har på ngt sätt kommit över sorgen men det var väldigt jobbigt i början. Pappan har pratat dåligt om mig, ljugit osv så mitt barn “hjärntvättades” att tänka som honom. Vi har ingen kontakt alls och inte haft det på många år…

Anonym skrev:

Jaa jag var med om det för ganska länge sedan nu. Jag har på ngt sätt kommit över sorgen men det var väldigt jobbigt i början. Pappan har pratat dåligt om mig, ljugit osv så mitt barn ”hjärntvättades” att tänka som honom. Vi har ingen kontakt alls och inte haft det på många år…

Det är så oerhört smärtsamt och känns även skamligt att gå igenom detta. Har du sökt hjälp när det var som värst?

Jag har pratat med en kurator om det en period. Jag vet inte om det blev bättre av det jag försökte mest förtränga hela grejen.Mina föräldrars död kom oxå emellan  och en relation som brakade samman. Det blev så mycket att jag stängde av. Nu är det mer fokus på mig själv, att överleva ångest och utmattning… Det är det som tagit över mitt liv de senaste åren. Att leva som arbetslös/långtidssjukskriven och den skammen och oförståelse kring mina funktionshinder som inte syns. Varje gång jag möter en annan människa möter jag skepsis. Även läkare.Jag försöker komma ur ensamheten men vet inte hur. Det är därför jag skriver här ofta,har ingen annan att prata med regelbundet förutom en partner som bara finns till för mig när han orkar, och det är inte ofta. Vi ses tex ingenting över jul. Vet du varför barnet avslutat kontakten? Något som sagts?

Anonym skrev:

Jag har pratat med en kurator om det en period. Jag vet inte om det blev bättre av det jag försökte mest förtränga hela grejen.Mina föräldrars död kom oxå emellan och en relation som brakade samman. Det blev så mycket att jag stängde av. Nu är det mer fokus på mig själv, att överleva ångest och utmattning… Det är det som tagit över mitt liv de senaste åren. Att leva som arbetslös/långtidssjukskriven och den skammen och oförståelse kring mina funktionshinder som inte syns. Varje gång jag möter en annan människa möter jag skepsis. Även läkare.Jag försöker komma ur ensamheten men vet inte hur. Det är därför jag skriver här ofta,har ingen annan att prata med regelbundet förutom en partner som bara finns till för mig när han orkar, och det är inte ofta. Vi ses tex ingenting över jul. Vet du varför barnet avslutat kontakten? Något som sagts?

Det låter som en svår livssituation för dig. Jag pendlar upp o ner i mående just nu. Sorgen efter min son är mycket svår.

Har sonen sagt något om varför han inte vill ha kontakt? Jag vet varför min son inte vill ha kontakt. Det är hans pappa som slagit i honom lögner om mig. Det är oerhört sårande. Förutom det har jag en annan erfarenhet som handlar om min bror. Han avstod all kontakt med familjen under c:a 25 år. Han sa aldrig varför.