Min son sitter fast i en nedåtgående spiral och jag följer ohjälpligt med!

Min (vuxne) son har Aspergers Syndrom och troligtvis ADHD.

Han har endast lindriga drag av de båda diagnoserna och det “syns” alltså inte på något sätt att han har dessa neuropsykiatriska funktionshinder. Men de FINNS ju där…. Ironiskt nog, så hade det förenklat livet om han hade sett lite sämre ut…

Han röner ingen som helst förståelse för att han är pedantisk, på jobbet t.ex. Han behöver TYDLIGHET i både arbete och privatliv, annars blir han frustrerad och tappar kontrollen. Han upplevs då av många som aggressiv.

Hela hans barndom och uppväxt var jobbig; ingen tog min oro på allvar. När sonen diagnosticerades, vid 18 års ålder, så blev allt lättare att förhålla sig till. Jag trodde att mycket skulle bli bättre och till att börja med så blev det så.

Sen dök paranoian upp. Han ser konspirationer exakt överallt. Han tror att telefonen är avlyssnad. Hans dator är kapad. Polisen kartlägger honom. Kriminella gäng är ute efter honom. Och värst: alla sprider rykten om honom. Kvinnomisshandlare, pedofil, tjuv, knarkhandlare o.s.v.

Kruxet är att han går till jobbet – han arbetar – jag hämtar honom – han tillbringar tiden mellan arbete och arbete HEMMA. Mestadels pratande i telefon med just mig. Det finns ingen tid eller möjlighet för honom att göra någonting alls. Och visserligen är jag en mamma, och sådana har rosafärgade glasögon vad gäller de egna barnen, men så mycket vet jag, att INGENTING av allt det som han säger att hans “vänner” sprider har en gnutta sanning i sig; f.ö. är han så misstänksam av sig att han inte ens har några vänner.

Allt detta kanske inte låter som något större problem, men det kan jag tala om – det är det.

Paranoia är ett sjukdomstillstånd som är plågsamt för den drabbade. Han TROR verkligen på det han upplever. Det är HANS verklighet. INGENTING  som någon säger kan få honom ur villfarelsen.

Ännu mer plågsamt är det för de anhöriga. Att tvingas se hur det käraste man har lider, och inget kunna göra för att hjälpa, det är fruktansvärt. Om han hade varit omyndig hade jag kunnat kontaktat vården, men som det nu är går inte det. Och en paranoid person tror att hans verklighet är den rätta, så det är definitivt inte ett alternativ att söka hjälp själv.

Vid ett tillfälle ringde jag i desperation till psykakuten. Sonen hade då uttalat tydligt att hans liv inte längre hade något värde. Under det samtalet blev jag upplyst om att de 1. inte skrev remiss (till t.ex. kurator, psykolog). 2. inte heller ställde någon form av diagnos. 3. inte lade in personen för utredning. 4. inte skrev ut recept. -Så vad GÖR ni då? frågade jag uppgivet. “Vi bedömer om det finns någon suicidrisk” blev svaret. Ja, sa jag, det finns ju det definitivt här, men fick då höra att de inte kan göra något om patienten inte är samarbetsvillig.

“Samarbetsvillig”. Min son som lider av paranoia och ser sjukvården som ett allvarligt hot mot individens säkerhet!!! Moment 22….

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag ser min sons mående bli sämre och sämre. Jag vet att om någon ändring inte sker snart, så kommer han att riskera sitt arbete. Ett arbete som betyder allt för honom. Han har ju AS och som en typisk Aspie är han riktigt, riktigt bra på det han gör och/men har stora svårigheter med flexibilitet. Byta jobb – det händer bara inte. Men paranoian gör ju att han inte fungerar som han ska… Moment 22….

Mina nätter är sömnlösa. Jag har ingen att prata med. Ingen hjälp finns att få. Min ångest ökar mer och mer och livet ter sig verkligen meningslöst. Jag har inga planer på att ta mitt liv; hur skulle jag kunna lämna mitt barn? men jag vill verkligen inte leva längre.

Jag hittade den här sidan och jag är så desillusionerad att jag inte ens hoppas på vare sig förståelse eller tips om hjälp, men jag är glad över att jag kunnat “öppna mitt hjärta” lite grann.

Och självklart önskar jag alla andra oroliga, såriga själar lite frid i själen…

 

 

 

 

 

 

[Indigo Vutaqy]

Jag förstår att du befinner dig i en jobbig sits som anhörig till en med dessa sjukdomar/tillstånd. Han själv lider ju av det och du vill kunna hjälpa och ‘lösa’ hans problem men det går inte att lösa hans mående och få honom att må bra och helt plötsligt bli av med sin paranoia exempelvis.

Går det att hålla två tankar i huvudet samtidigt om honom? Dvs, du känner medlidande och vill ‘rädda honom’ från hans dåliga mående, men samtidigt- det går inte att göra det. Det går inte att rädda en annan människa när det kommer till psykiska svårigheter. (mer än att hindra dem vid just det tillfälle en person vill skada sig exempelvis.)

Alltså försök ‘distansera dig’ (låter kanske hårt) men, det jag menar är- erbjud hjälp och stöd så mycket du orkar med, men tänk samtidigt att du inte behöver göra mer än så. Alltså jag tror ärligt talat att man som anhörig inte kan göra mycket mer än att bygga upp fina, positiva minnen tillsammans och fokusera på det som är bra med er relation, ge tips och stöd när han själv ber om det. Visa att du finns där.

Uppmuntra honom till att göra roliga saker. När han hamnar i negativa tankemönster, locka in honom om det går på bättre, mer konstruktiva tankar.

Och se honom som mer än sina svårigheter. Se hans fina sidor och uppmärksamma dem i er relation.

Det var det jag kunde komma på just nu….

 

Håller med om tidigare svar, vi kan inte ”laga” eller ”bota” våra barn men vi kanske kan ge dem mer positiva saker att fokusera på. Att prata om saker som de gör bra, saker som ger en positiv klang, en känsla av att man duger eller tom är bra som man är. Hur är det på jobbet? Finns det någon där som känner till bekymren och kan hjälpa till att skapa den där bekräftande känslan som alla människor behöver? Ett jobb är värdefullt för oss människor och att få vara behövd där kan vara väldigt stärkande.