Min sambo lider av psykisk ohälsa ?

Gör ett nytt försök då tidigare inlägg försvann pga någon märklig knappkombination :(.

Jag har sedan 12 år tillbaka varit tillsammans med vad jag trodde då var min kvinna som jag skulle spendera livet och få barn med.

Vi har fått 3 barn tillsammans och ett finns sedan tidigare förhållande.

Det som får mig att fundera om psykisk ohälsa är hennes minst sagt märkliga beteende och frånstötande beteende.

Vårt förhållande har egentligen från start varit fyllt av små och större lögner.
De har varit lögner om att p-sprutor, gåvor från kompisar, fullbokade tvättstugor,  lögner om p-piller med mera. Får vad jag upplever maniska perioder, hon blir okrossbar, hon blir kreativ..

Senast nu i höstas var det bakning och de brändes pengar på bakprylar, prylar som faktiskt kunnat vänta en stund då familjen hade begränsat med pengar pga hennes föräldrarledighet med den minsta. Så hon brände sin föräldrarpenning + barnbidrag och underhåll på saker jag inte vet, och ibland ‘glömde hon köpa mjök tex’ Inget konstigt med glömska, sen kommer det fram att hon inte har en krona kvar nästan och då har hon betalat en bråkdel av hushållets gemensamma räkningar.

Ju mer jag läser om borderline/bipolär sjukdom så blir jag mer övertygad, men jag vet inte hur ajg ska bryta mig loss då jag är rädd för att gå in fullständigt i väggen som jag gjorde för några år sedan.

När hon bekräftade att hon var gravid med sista barnet fick jag veta att hon “glömt” tagit p-piller, eller hämtat ut nya.  Varför sa hon inget att hon var oskyddat, men vid närmare omtanke så har jag inte sett några piller hemma ? Då har vi varit ett par i 12 år.

Hon har tagit p-sprutor säger hon, men när jag skulle vara vänlig och påminna hnene om det så blev hon mer stött och irriterad, tolkade situationen som att hon blev obekväm, att hon faktiskt inte tagit någon spruta. I samma veva så hade hon sökt febrilt efter ” Dagen efter piller ” som enligt henne var åt en kompis hon skulle kolla. Detta var på familjens gemensama dator jag såg detta.
Under vår tid har jag själv blivit utbränd då jag jobbat hårt då jag hela tiden haft sådan press på att de måste komma in tillräckligt med pengar för hyra med mera. Samtidigt så har hon slängt ur sig kommentarer att jag har för höga krav på mig själv…

Höga krav ? Att man vill ha tilräckligt med pengar för att betala sina räkningar, och mat, kunna lägga undan någon peng utifall att bilen går sönder tex

Periodvis är hon den faktiskt underbara kvinna som jag engång blev förälskad i, senare år så blir hon mer och mer empatilös och kall. Saker blir helt plöstligt ‘inte värt det’… Hon kan inte pussa på mig om jag är orakad någon dag.

Känns som hon använder mig som någon form av tidsfördriv och allmän slagpåse, och jag är väl alldeles för snäll och förlåter henne för allt skit och ser mycket som mitt fel med tanke på mid som utbränd och deppad då jag inte mådde bra alls och säkerligen var en skitstövel.

De får jag ofta höra att jag är grinig och att hon minsan inte tänker stanna kvar om vi kör samma resa igen som vid mitt mående. Sorgligt i sammanhanget , varför friade hon för då? Om nu hennes hot är att hon inte kommer finna sig i det ?

Hon tar aldrig intiativ till sex, kramar, kyssar, allmän närhet i största allmänhet. Allt detta skit eskalerade som jag upplever när vårt första gemensamma barn kom till världen för 9 år sedan…

Känns som de blir och mer lögner och bortförklaringar.

Jag är väl känslig för att vara man, och jag älskar närhet, behöver inte alltid sluta med sex, men kanske sitta o hålla omvarandra i soffan när barnen lagt sig..

Inget verkar betyda något, så länge man dansar efter hennes behov så är de frid och fröjd, känns som man tassar allt mer på tåna och knappt törs höja rösten till sina barn när de blir stökiga barn… Nog för att jag är hetlevrad i min personlighet, men börjar känna att de räcker nu …

De få i min närhet verkar inte förstå vad jag genomgår, min kurator föreslår parterapi, men då ska den andra parten också vara med på det?

Den enda som ser samma signaler att något är galet är en av mina syskon, alla verkar se min sambo som energisk och extremt pysslig..

personligen så ser jag mer ett extremt behov och bekräftelse, då de ska postas inlägg och följa likes på sociala medier.

Äh, blev ett rörigt inlägg…  Jag tror min väg är att lämna kvinnan, då jag känner mer och mer oro och ängslighet i hennes närvaro…

Hur går jag vidare ?

Det verkar inte som det finns kärlek i ert förhållande.Att bränna alla pengar på sin hobby är inte okej när man har en familj att försörja eller en gemensam ekonomi.Att inte ta initiativ till närhet dödar ett förhållande, det är det viktigaste i en relation. Det verkar inte finnas ett gemensamt förtroende, du kan inte ens lita på om hon skyddar sig mot graviditet. Jag tycker inte det är konstigt att du känner dig ängslig! Jag hoppas verkligen att du kan bryta dig loss. Min kille är deprimerad och har ångest så är inte alltid så rolig att vara med men han ljuger inte och han gör inga oförutsedda saker som att slösa med pengar. Han fostrar barnen på sitt sätt, nu är han skild så det är lättare.Han skulle inte dansa efter hennes pipa det är ju hans barn oxå.  Det är inte rätt att använda sin partner som slagpåse..Spelar ingen roll om du mått dåligt tidigare. Om du inte kommer någon vart med att sätta ner foten kan jag bara föreslå att du separerar. Att andra runt omkring ser inte och det är förståeligt, det är inget som syns utåt. Det är i eran relation problem uppstår och bara du vet hur du känner. Lita på den känslan.

Magkänslan säger att jag ska lämna omgående.

Rätt trött på lögner, hitta läkemedel från hennes jobb som hennes patienter skulle fått. Hon har blivit av med tidigare arbete pga detta. Vid detta tillfälle så hade hon en provanställning som inte blev något mer just pga detta.

De hela slutade med då hon tagit ut för mycket semester under sin provanställning blev hon skyldig att betala tillbaka pengar

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå det. Tiden gick, hon fick en faktura på x antal som hon struntade i, enligt mig… Hon själv påstod att hennes dåvarande fackombud skulle ta strid för de där.Sen dryga året senare kommer inkasso på beloppet.  Då hette det, hon vann inte striden.

Sanningen är väl mer att de var en ursäkt. De tar inte 15 18 månader att bestrida lön när man tagit ut mer semester än vad man har rätt till.

Läkemedel som hon “hittat i omklädningsrummet” på sitt nuvarande jobb, varför inte låta de ligga kvar där i hennes låsta skåp. Att finna dessa hemma lite varstans känns inte normalt.

Eller När man till och med undanhåller information eller ljuger och blandar in sina barn för att skydda sig själv.

Trött på att i varje konflikt så vänder hon allt mot mig,  vägrar se sin del.

Less på hennes rädsla för konflikter med barnen ibland. Bara stoppar huvudet i sanden o blundar.

 

Alla ggr man får höra… nej ingen ide att jag säger något till barnen. De lyssnar iaf inte.

 

O andra sidan skulle inte jag heller lyssna på någon som släpper allt vind för våg när de är någon konflikt av något slag.

Just de där att ansvaret för allt ligger på någon annan, omdömeslöst.

Och som jag nämnde tidigare, katt ska man ha, men man tar inget ansvar just.

Som sagt, jag borde dra men känner mig fängslad i mitt egna hem, ekonomin är ju som en katastrof i sig.

Jag var på väg o lämna i samma veva som hon berättar att vi väntar barn. I samma veva började jag väl övertala och inbilla mig att de var mina hjärnspöken från tidigare förhållande…så här fler år senare är man fast i en misär av lögner och manipulation. Ska försöka samla kraft o greppa de sista halmatråt o dra vidare

 

 

Men som sagt.. kärleken dör för var dag som går. Vet bara inte om jag ens ska lägga energi på att få henne att förstå att hon behöver hjälp.

Jag vet att uppväxten inte var bra men de ursäktar inte hennes lögner o skit. Man drar inte in sina nära o kära i lögner…

[Olive Kuloka]

Nej, det där låter inte bra alls. Förstår att du är på väg. Säkert det bästa för barnen också, att ha en fungerande förälder som trygg bas om det är kaos hos den andra. Det där att hon tar hem läkemedel från jobbet är ju riktigt allvarligt. Hon behöver hjälp framförallt för barnens skull.

Det är jätte viktigt att ta konflikter och sätta gränser med barn. Om man inte orkar ska man inte ha barn.jag fick ett barn av “misstag” i ung ålder. En kille som jag uppfostrade själv utan pappan och som är vuxen och utflugen sedan många år.Men när jag ingick relationer senare skaffade vi aldrig barn för jag ville inte att de skulle ärva och växa upp med min ångest och oro. Det var ett bra beslut tycker jag idag även fast en kille lämnade mig pga det…Tycker inte man ska vara självisk när det gäller att bestämma om ett liv. De är en stor sak. Dumt att skaffa barn och djur för “att man ska det”. Det är ett jätteansvar! Det är jättebra att du ser så glasklart att det är manipulation och lögner. Utifrån det vet du vad du ska göra.Även om det blir svårt för hon kommer inte ge med sig så du måste vara stark. Det är bara hon själv som måste inse att hon behöver hjälp. Hon behöver inte göra något åt sig själv  när du finns där för hon vet att du tar ansvar och fixar. (bekvämt ) Det viktiga är att hon nu måste klara sig utan dig och söka hjälp för sin personlighetsstörning. Hoppas verkligen du klarar att gå vidare med detta!

Barnen har alltid varit välkomna till världen om du frågar mig. Klart de bästa som hänt mig även om jag har fortfarande svårt och acceptera den sista som jag är föräldraledig med just nu, de bottnar väl mer i att sambon ljög/undanhöll information om skydd. Hade hon varit ärlig så hade man kunnat löst det på annat sett.

Låter som jag skönhetsmålar mig själv med mina inlägg. Innerligt tacksam att de finns själar som er som svarar utan att vara dömande.

Jag har väl en plan och det är att återta min kontakt med kurator på vc för att kunna finna ro och stöd längs vägen.  Var guld värt närjag kraschade för 4 år sedan.

Gällande läkemedel så är det väl inget som jag tror hon brukar själv… Men känslan att de är hemma i vårt hem känns inte bra alls.

Och gällande vår katt har iofs varit fantastiskt för mig när man haft oro och ångest. Någon som ligger i famnen och bara finns och är.

Känns som jag mest ältar och återkommer till samma sak hela tiden..

Tack ännu en gång att jag får dela med mig av min historia trots att de alltid finns två sidor av ett mynt.

Ingen orsak! Känns bra att kunna hjälpa.Jo lätt att man skönmålar sig själv när man pratar om nån annans problem…Men har man kämpat och försökt är det svårt att fatta att man är den som får lida ändå, till slut. man får ingen kred för det man gjort. Min relation har varit en berg o dal bana i 6 år men jag vill inte leva med någon annan.  Haft andra män som  inte haft psykisk ohälsa men jag har inte blivit lycklig med dom. Det var många  andra saker dom gjorde som jag är tacksam att min nuvarande inte gör tex att föra mig bakom ljuset, vara aggressiva,  vara otillgängliga,  hänga med vänner eller familjen oftare än att vara ensam med mig, missbruka alkohol, chatta med andra tjejer, anmärka på min personlighet, vara slösaktiga osv osv En del av det kan låta som onormalt beteende men är vanligare än man tror.Och sånt gör aldrig min nuvarande, fast han har andra problem som jag klarar bättre än det jag räknade upp. Vad skönt att du har en kurator på vc som är bra. Önskade att min kille hade det!Jag pratar med en terapeut på vc men har slutat eftersom hon försökte bli av med mig och sa att jag skulle gå till kommunens verksamheter istället .Så jag har inte gått dit för det ger mig inget.Vad härligt att du bryr om katten. Har haft katt oxå det var en tröst. Skönt att barnen är önskade. Ja det är självklart att planera barn ihop, båda ska vara med på det.