Hem > Forum > Närstående > Min mamma har lungcancer

Min mamma har lungcancer

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Som rubriken säger har min mor fått lungcancer. Jag har känt till det i ungefär 24 timmar och jag fryser och kan inte bli varm, jag har smärtsamt ont i magen och (av förståerliga skäl) ingen aptit. Jag blev meddelad av mamma och fick veta att hon ska in på undersökning denna eller nästa vecka för att se om det skapats metastaser. Yrkesvägen vet jag att det är låg chans för överlevnad, och om mamma ändå klarar sig igenom sjukdomen kommer det vara en annan person än den mor jag är van vid. Jag är orolig. Naturligtvis för min mamma men även för mina syskon som har svårt att hantera den är sortens livsförändrande händelser. Min bror stänger, för att skydda sig, allt som oftast människor ute och min syster som är lösningsinriktad blir oerhört nedstämd och osäker när hon inte kan hitta en lösning.

    Jag har ingen aning hur jag ska hjälpa min far genom den här tiden och är skräckslagen ingör det faktum att alla äldre människor jag känt, där sen ena parten dör, snart följer dem. Kommer jag förlora två föräldrar så nära inpå varandra, vad gör jag då?

    Jag grubblar väldigt på vad jag ska säga till mina barn. Bör jag berätta att farmor är väldigt sjuk, kanske snart kommer dö? Särskilt i dessa tider, både i covid och till jul. Ska jag förstöra deras frid?

    Min mor är väldigt mycket en ”vissla på kyrkogården”-typ och min senaste konversation med henne rörde inköp av stearinljus som jag skulle kunna lämna på farstutrappen. Via messenger och liknande skämtar vi mest över situationen eftersom det är det hon verkar vilja göra. Även där grubblar jag, borde jag fortsätta med det? Och hur länge kommer jag orka spänna på mig bjällrorna och dansa in i magen på den är fula besten?

    Jag känner att jag har alla, mamma och pappa,syrran och brorsan, barnen och mitt eget liv, på axlarna och ska nu under en lång tid försöka hålla allt ovanför vattenytan.

    Jag vet att allt inte automatiskt faller på mig, men vem fan håller oss uppe annars?

    Hej!

    Jag läste rubriken och tänkte att jag skulle skriva något för att jag också har en förälder som har varit/är sjuk, mer specifikt min mamma.

    Jag förstår hur du mår, hur du samtidigt känner allting och ingenting. Det blev så ett tag innan jag själv kunde acceptera nyheterna och det som skulle hända efter. Jag förstår att du känner som att du har allt ansvar på dina axlar, men det är inte som det faktiskt är. Innan du kan hjälpa andra, så måste du hjälpa dig själv, innan du kan berätta för dina barn, så måste du acceptera själv allting, det positiva och det negativa som kan hända.

    Tro mig, jag säger inte allt det här bara för att, utan att för att jag själv behöve vara min egen terapeut och bli hårt mot mig själv. Tyvärr hade jag ingen annan som skulle kunna hjälpa mig med det här.

    Det du kan försöka göra nu är att försöka ha så mycket tid du kan med din mamma, och få henne att inte känna sig sjuk. Kolla på gamla bilder, prata med henne, lyssna på henne.

    Hoppas att detta hjälper! Annars är jag alltid här om du behöver mig!

    Eftersom ett sånt allvarligt besked ställer allting på sin spets är det viktigt att vara helt öppen med hur man tänker och känner. Dina känslor kommer göra att du kommer befinna dig i tillstånd mellan hopp och förtvivlan många gånger. Försök ställa krav på din omgivning, rimliga sådana, då vi har olika förutsättningar att ta itu med tuffa situationer. Du och dom dina kommer behöva allt stöd ni kan få, både genom varandra och eventuellt även utifrån. Både präst och kurator brukar finnas kopplat till sjukhus, vård och omsorg, och har ofta lång erfarenhet när det kommer till så svåra frågor.
    Min personliga åsikt är att vara öppen och ärlig när det kommer till att berätta för barn om att någon är svårt sjuk. Dels för att även dom ska få en slags förståelse över det som sker, dom kommer ju ”märka” att det är någon slags förändring, och ser ingen anledning att ”spela teater”. Det blir ju ohållbart i längden. Tankar och frågor om död behöver man inte beröra när en person lever. Hoppet är det sista som lämnar en person, och det ska och får man inte beröva någon, om det inte är personen själv som vill och behöver prata kring dessa frågor.
    Annars hoppas jag att du nu orkar finnas där, för båda dina föräldrar. Försök läsa av sinnesstämningar och vara det stöd dom behöver just där och då.
    Så är jag övertygad om att dom också kommer finns där för att försöka stötta dig på det sätt dom nu kan och förmår.
    Många tankar till dig i en svår tid! ♥️

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.