Hej!
Jag har länge misstänkt att något är fel med min mamma och fastnade i den här tråden. Jag känner igen mig i så mycket och vill bara säga att du är inte ensam. Jag har även läst boken ”Du är inte knäpp, det är din mamma”, och kände igen mig i mycket där.
Min mamma växte upp mycket otryggt med mycket obearbetade trauman, men jag vill ändå inte att det ska kunna fungera som en ursäkt. Det som är svårt är att jag ju samtidigt någonstans tycker synd om henne, men när hon beter sig elakt, har jag svårt att se det, och tycker bara illa om henne.
Min mamma är utåt sett gullig, lite hjälplös, och framstår nog som mycket harmlös. Men när det bara är familjen känns det som att hon beter sig annorlunda. Även mina två yngre syskon tycker det. Hon är kritisk, negativ, nedlåtande och resonerar som en fem-åring. Jag är det äldsta syskonet, och har växt upp mycket ambivalent. Å ena sidan är hon elak, å andra sidan försöker hon släta över det. Hon har även för det mesta gett det man vill ha ekonomiskt, jag vet inte om det fungerat som någon kompensation.
I dag när jag växt upp och studerat vidare, inom ett yrke som förstår sig på diagnoser, har jag mer och mer förstått att hon är sjuk och lider av lite av varje. Som liten kunde man inte se det på samma sätt, även om jag redan då reagerade på vissa saker, men i dag kan jag tycka att mycket man behövt vara med om är förjäkligt. Hon verkar även ha en mildare intellektuell funktionsnedsättning, och jag tycker i dagsläget inte att hon varit lämpad att skaffa barn. Hennes idé av barn verkar vara att de ska göra/vara exakt som henne, vara medgörliga, ha tak över huvudet och prioritera familjen. Hon har varit extremt överbeskyddande vilket har lett till problem både hos mig och mina syskon. Dock har den yngre varit något mer favoriserad. jag gjorde en slags revolt i tonåren, då hon tyckte att man bara skulle komma hem efter skolan, och inte engagera sig i varken vänner eller fritidsaktiviteter. Hon har inte varit engagerad i min skolgång trots att jag presterat otroligt bra. Hon har inte kompetensen att hjälpa med läxor, men hon har nog aldrig frågat om skolan, och undvikit att gå på föräldramöten och vissa avslutningar.
Hon verkar lite rädd för omvärlden på något sätt. Vänner är inte bra att ha, och jag märker själv att hon inte klarar av att behålla vänskapsrelationer. Förr eller senare blir det missförstånd och bråk. Hon visar skadeglädje om något dåligt händer en kompis. Även hennes yngre syskon har tagit avstånd från henne. Hon har en dömande attityd. Säger ofta ”de är galna” om man ser något program på tv, där de lever livet eller festar.
Hon pratar gärna illa om folk och fnyser nedlåtande om man berättar om något kul eller bra ens vän gjort eller liknande. Otroligt missunnsam och verkar inte särskilt intresserad av vem det är man umgås med. Ibland har jag misstänkt att hon är avundsjuk, då hon ej åstadkommit något större med sitt liv. Hon har varken klarat av att studera eller ta körkort. Haft lågavlönade arbeten och är numera mer eller mindre sjukskriven. När jag kom hem och hade klarat uppkörningen, fick jag ett oentusiastiskt ”Jaha, grattis”. När jag i 20-årsåldern bjöd hem henne till mig och mitt ex lägenhet på födelsedagsfika när jag fyllde år, så lät det väldigt omständigt för henne, och hon kunde inte stanna så länge. Det tog henne 5 minuter att cykla dit. När hon väl kom, tog hon en pytteliten bit tårta och babblade på om helt oväsentliga saker, sen åkte hon hem inom 40-60 minuter.
När jag, som gillar att hitta på saker, och ännu bodde hemma, försökte hitta på aktiviteter för att det skulle vara kul för mina syskon började hon alltid att gnälla. ”Det är långt att gå”, ”Kan vi inte gå hem”. Som små fick vi sällan eller aldrig följa med kompisar på kalas eller tivoli, utan någon förklaring. Nu i vuxen ålder kan hon komma och tycka att vi borde äta glass någonstans, men för mig och mina syskon känns det bara konstigt, då vi sällan gjort roliga saker ihop, så oftast blir det inte av.
Hon kan inte ”feel the room”, utan när vi i familjen exempelvis är koncenterared och ser film, så kan hon börja berätta om saker hon sett på nyheterna dagen innan. Hon kritiserar allt vad jag och mina syskon vill se. ”Ni vill bara se mörka saker”. ”Man kan ju inte må bra av att se sånt där”. Etc etc. Otroligt tröttsamt. Hon är bara så negativ. Ser det dåliga i allt, men kan själv säga ”man måste vara positiv”. Mycket hyckleri. I hennes ögon verkar hon vara ofelbar.
Ger man henne presenter har hon inga problem med att uttrycka missnöje. När jag som 12-åring köpte en röd tröja till henne sa hon ”det är bättre att jag köper kläder själv, så att det blir rätt”. När hon fick en klocka några år senare: ”Jag skulle vilja ha en större modell”, och använde den aldrig.
Hon pratar ofta med sig själv. Går runt och säger saker. Ibland medvetet för att vi ska höra. Hon gillar att anmärka på saker. Och hon säger ofta saker med SKA och MAN MÅSTE. Exempelvis verkar hon inte förstå att vi Ala tre syskon är vuxna människor. Utan MAN MÅSTE lyssna på sina föräldrar. Grejen är den att vi alla har tagit tag i livet och åstadkommit saker helt utan hennes hjälp eller råd. Vi vet alla att hon inte är riktigt frisk, så ingen av oss bryr sig egentligen om vad hon säger. Men den ständiga kritiken är tröttsam som sagt. När jag fick mitt första jobb, inom vården, så fick man höra ”Oj det är så tufft, akta ryggen. Man kan inte jobba med sånt för länge”. I stället för pepp och uppmuntran. Hon uppmuntrar heller inte till att gå sin egen väg, utan bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker, och vill nog helst att man ska sitta isolerad hemma i tryggt försvar utan vänner. När min syster kom in på sin drömutbildning i en annan stad var det första hon fick höra ”Men är det så bra att flytta då, själv?”. Mitt första svar till min syster var ”Wohooo, grattis!!! KÖÖÖR!”
Hon tror att hon är bättre än andra, eller att allt som hänt/inte hänt beror på andra. ”Hade jag varit med i Idol hade jag vunnit”, ”Jag har inte körkort för att ingen sa till mig hur viktigt det var”, ”Jag svär bara för att ni lärt mig”. När jag under en fikastund berättade för mina morföräldrar om min utbildning tog hon över samtalet och sa att hon minsann också haft planer på att studera till det etc. Hon har noll insikt och säger att hon ”ska köpa hus i Spanien”, även om hon inte ens vågar/orkar hälsa på min syster som flyttat några timmar ifrån till en annan stad. ”Jag borde bli chef”. ”Jag är så lätt att samarbeta med”. Jag tror att hon är bitter över att sitt liv inte blivit som hon trodde, men samtidigt gör hon inte något för att förändra det.
Jag har blivit både psykiskt och fysiskt misshandlad. Hon har jagat mig. Tagit strypgrepp. Slagit med saker. Alltid skrikit. Gett blickar. Hånat. Kastat ett ägg i nacken en gång. Sagt att hon ”skäms över mig” m.m. Behandlat oss syskon ojämlikt. När jag var mindre och ville ta lite ansvar i hemmet och undrade om jag kunde få hjälpa till med att diska, ville hon att jag skulle lägga besticken lite åt sidan, så att hon senare kunde diska om dem. När jag ville börja duscha och tvätta håret själv, tyckte hon att det gått så snabbt (stämmer inte) att det nog inte var klokt gjort, så jag fick gå upp i badrummet och göra om det. En gång i soffan som tonåring satt jag på ett speciellt sätt ”Varför sitter du som en kille?”. Gjorde man något hon inte samtyckte eller höll med om fick man höra ”Folk skulle skratta åt dig om de visste”. Att det var stökigt hemma berodde på oss barn, inte på henne. Jag har aldrig sett henne städa klokt hemma någon gång.
Konfronterar man henne om saker hon sagt eller gjort, så ”ljuger” man eller hittar på, inbillar sig. Hon tar aldrig ansvar för något. Hon tycker även att om man sagt ”förlåt” så måste man förlåta och gå vidare. Men grejen är ju den att hon fortsätter med sitt beteende, och då betyder ett ”förlåt” ingenting. ”Man kan inte älta”.
Jag kan rada upp tusen saker till men minns inte allt just nu. I dag har vi ingen bra relation. Jag säger vad jag tycker och har inga problem med det. Jag har tagit distans från henne, och hon vet att jag inte vill ha telefonsamtal eller sms från henne. Jag säger rakt ut att hon är sjuk och behöver uppsöka hjälp, men hon blir bara defensiv. Jag säger också rakt ut att jag tycker hon varit en dålig mamma.
Mitt råd till er är att stå upp för er själva. Det känns befriande att säga exakt det man tycker och tänker. Är hon otrevlig så säger jag det. ”Det där var otrevligt sagt”, ”kan du vara tyst”, ”jag orkar inte lyssna på dig längre”, ”jag gör som jag vill”. Jag har accepterat att hon är sjuk och ingen bra mamma, och känner naturligtvis en sorg över det. Men mitt välbefinnande är viktigare än henne, punkt. Men sådana människor har ingen insikt. De är perfekta, det är andra det är fel på. Ta hand om er själva först 🙂
