min mamma är narcissist

[Indigo Tifiry]

Pink Myhihe skrev:

Jag skrev för någon månad sen (31/10) om min och mammas relation och att jag funderade på att klippa banden helt. Här kommer en uppdatering: Jag hade ett samtal med min mamma för en månad sen där jag lugnt och sansat förklarade att jag inte orkade vara hennes krycka längre, att jag ville ha en annan mer hälsosam mor och dotter-relation. Att alla sms hon höll på och skickade var ganska dränerande för mig och att jag inte orkade omhänderta alla hennes problem. Jag hade gått igenom samtalet flera gånger i mitt eget huvud, nästan som ett manus, för att formulera mig på rätt sätt. Jag uttryckte mig utifrån mitt perspektiv och pratade bara i ”jag”-form. Och jag var även tydlig med att jag önskade att hon skulle respektera detta, att respektera mig, så vi kunde fokusera på positiva saker i vår relation istället. Jag avslutade med att säga att jag förstår att hon inte mår bra och att hon, istället för att t.ex sms:a mig hela dagarna, kanske borde hitta någon professionell att prata med. Och jag sa verkligen inte detta på ett anklagande sätt utan utifrån en plats av välmening, att HON kanske skulle må bättre av det och hitta någon slags inre frid. Där tog det hus i helvete. Hon blev inte hysterisk, och det blev inte gap och skrik men jag hörde direkt på hennes ton att ”okej… det här kommer gå åt skogen”. Hon gick in i sitt kyliga, psykopat-läge och började direkt fråga ”menar du att jag är psykiskt störd?” och jag bara ”…nej, när sa jag det?” och hon fortsatte bara, helt iskallt, ”menar du att JAG är den som behöver hjälp?” och jag sa, lugnt och sansat, ”jag tror du hade mått bra av att få prata av dig med någon utomstående, som är proffs, som kan lyssna och omhänderta det du säger på ett bra sätt och ge bra råd, så kan du och jag göra andra saker tillsammans och finnas för varandra på ett annat sätt än idag. Jag vill vara ditt barn, och umgås med dig utan att känna att jag behöver hantera och bära dina problem för jag orkar inte det, och du blir inte heller hjälpt av att lägga allt det på mig” hon var tyst en lång stund och så sa hon ”vet du vad, det är inte jag som behöver hjälp, det är du. Den enda störda individen i allt det här är du. Det är du som behöver gå och prata med någon. Att du säger det här till mig är beviset på att du inte är frisk. Vet du hur jobbigt det är för mig som mamma att ha en dotter som är så labil som du är? Vet du hur mycket jag gjort för dig? Och du tackar mig genom att antyda att jag behöver terapi och säger att du inte orkar lyssna på mig nu när jag mår dåligt.” allt detta sa hon på ett väldigt kallt och obehagligt sätt, och då kände jag att mitt tålamod var slut. Hon hade inte fattat någonting av det jag sagt. Så jag sa bara lugnt och sansat ”okej, men vet du vad, jag behöver inte ta det här, det du håller på med just nu. Du har precis sumpat relationen med ditt barn. Från och med nu ska du och jag inte ha kontakt. Hör du vad jag säger?” hon var bara tyst, jag fortsatte ”Förstår du vad det här betyder? Ingen kontakt. Inga sms. Inga brev. Inga mail. Inga telefonsamtal. Försök INTE ta kontakt med mig. Du ska lämna mig ifred.” hon fortsatte bara vara tyst och jag frågade, lugnt och sansat igen ”Förstår du vad det är jag säger till dig?” och då la hon bara på luren. Dagen efter mådde jag skit! Inte för att jag var ledsen över vad jag gjort eller kände skuld eller skam, utan för att jag var helt dränerad efter vårat telefonsamtal. Emotionellt utpumpad. Benen kändes som betong. Men ganska snabbt efter det kände jag mig så otroligt fri. Och lätt. Och känner mig fortfarande fri och lätt. Hon har inte försökt kontakta mig någonting. Och jag hoppas det fortsätter så.

[Olive Nitoqy]

Indigo Tifiry skrev:

t. Hon har inte försökt kontakta mig någonting. Och jag hoppas det fortsätter så. Fäll ihop

Hej!

Starkt jobbat. När du beskriver hur du tog upp det samtalet, känns det verkligen inte som att du kunde gjort på något annat sätt. Oavsett hur/vad du sagt hade du troligtvis fått samma svar. Det är bara hennes perspektiv och känslor som är viktiga för henne.

Hoppas att du får fortsätta känna dig stark och fri. 🙂

[Olive Regado]

Hej!
Jag vet inte om tråden är aktiv längre, men jag vill bara säga att jag slukade allt ni skrivit och känner igen mig så mkt i det ni skriver, på gott o ont. Vill gärna skriva av mig och kanske kan få ngr råd av er som känner igen er.
Är i 40-års åldern och växte upp själv med min mamma sen jag var 4 år, pappa träffade en annan. Har en 7år äldre halvbror som jag aldrig vuxit upp med, så jag är ensambarn. Min mamma är strax över 70 och jag kan känna att de sista 10-13 åren har allt blivit värre, eller så är det jag som kommit till insikt med att det inte är mig felet ligger på:/ Men jag tror det blivit värre med hennes ålder.
Mamma är fosterbarn och kom till de snällaste föräldrarna när hon var 5år och blev väldigt bortskämd då hon var deras ensambarn, men antagligen mkt trauma i ryggsäcken såklart.

Som yngre höll jag alltid mamma bakom ryggen o försvarade henne då jag kunde höra kommentarer från bla pappas håll om att “mamma alltid är så sur och det går inte att prata med henne om nånting utan att hon brusar upp o rusar iväg”. Från mamma fick jag höra “att du är lika sur som din pappa” “du är alltid så odräglig när du kommer hem från honom på söndagarna” och om vi bråkade hotade hon alltid med “nu ringer jag pappa så kan du flytta dit” och det kändes obehagligt som liten såklart.
I mellanstadiet började mamma sminka mig “för jag såg ju så blek o glåmig ut” som hon sa.
I övre tonåren gjorde hon sig alltid osams med mormor/morfar, kunde vända på klacken när vi var på middag hos dom o bara smälla igen dörren o inte höra av sig på flera månader, utan allting fick gå via mig som nån jävl mellanhand, och där höll jag också mamma bakom ryggen då dom beklagade sig över vad felet med henne är så fort vi ifrågasätter henne. Och jag hade inte en tanke på att hon var felet, det är ju min mamma!

Precis som många av er skriver så är det blickarna, minspelet, sättet hon säger saker på, hur aggressiv hon kan bli och sen bara slänga på luren o gå under jorden tills en annan skall höra av sig, o sen ska allt vara precis som “vanligt” för man vill ju inte prata om obehagliga saker:/ Hur alla andra ser ut, vad dom har på sig och höja sig själv till skyarna. Att man får tassa på tå för man inte vet hur dagsformen är om man ringer till henne för o önska trevlig helg, som gör att man får ont i magen över att ens lyfta luren o höra massa skit om hur hennes liv är, o sen bara få en syrlig kommentar när jag berättar ngt roligt jag varit med om, ja om hon ens lyssnar på vad jag säger.
Råkade visa min FB-sida för många år sedan då hon undrade över mina gamla klasskompisar, och får höra hur “billig” jag ser ut på en bild med en urringad tröja, som absolut inte var ngt speciellt över:(

2010 separerade jag med min dåvarande sambo efter 15år, vi träffades ganska ungt, och som min mamma höll mkt av. Vi hade vuxit ifrån varandra och jag ville ha ut mer av mitt liv, men min dåvarande sambo pratade tyvärr i början väldigt illa om mig med min mamma som såklart sög åt sig allt han sa, utan att säga ett ljud till mig förrän den dagen jag fick tillträde till min första egna lgh, då ringde hon mig till jobbet och sa “Lycka nu till med din lgh, för nu skall du väl ut och HORA” och sen slängde hon på luren. När jag nu skriver det så förstår jag faktiskt inte vrf det var jag som efter 6 månader tog kontakt med henne:/ “men det är ju min mamma” tänkte jag ju om igen. Så jag överraskade på min mormors kalas att komma dit när hon inte visste om det, och det var ju inte så populärt när hennes sambo var med, men hon gick en promenad med mig, men det var knappt jag fick ett förlåt, bara en ursäkt typ o sen skulle det vara som vanligt igen. Men detta är ngt som sitter djupt hos mig, hur hon kunde säga så utan att ens prata med mig om vad mitt ex sagt då jag inte ens hade träffat ngn annan när vi gick isär.

Sen har det bara rullat på under åren med kommentarer o gliringar som kommer o går/ursäkter som aldrig kommer/saker hon aldrig sagt som hon säger, och mammas sambo har ibland när jag hälsat på frågat mig lite tyst “varför är hon alltid så arg?” och jag svarar med att hon mår inte bra o att det går ut över alla andra, och då är det mig som hon typ bara har, eller honom som hon bor med. Och hennes gubbe är den snällaste man kan tänka sig, och jag tycker så synd om honom som får stå ut med detta typ varje dag, jag bor ju ändå 1,5h därifrån som tur är. Hon hade en barndomsvän som hon säger har vuxit ifrån henne, men jag vet att så fort ngn ifrågasatt henne så vill man inte ha med personen o göra, o det är jag rätt säker på även är detta fallet:/ Hon har inga nära väninnor utan det är hon o gubben samt deras hund.

Jag hade ett längre förhållande med en kille under flera år där vi bodde tillsammans, men blev singel 2018 fram tills förra året då jag träffat min livskamrat/soulmate som jag väntat på i hela mitt liv känns det som:) och som jag mår fruktansvärt bra med:) Har pratat med honom om min mammas beteende och har inte sagt så mkt till min mamma heller, eftersom jag vet hur hon reagerar på när jag mår bra. Det kommer även ta lång tid om hon ens skulle vilja träffa honom som hon säger, eftersom han är engelsman och pratar engelska vilket antagligen får henne ännu mer ur sin “comfort-zone”. Hon har däremot kommit med spydiga/bittra kommentarer på tfn om hur vi haft det på weekend-trippen som hon då sett på min Instagram, samt ifrågasatt “hur man kan lita på ngn man träffat på nätet” och som hon då sitter o bildar egna fantasier om i sitt huvud:/
Mammas gubbe firade stor födelsedag nu i maj och samtalet som kom ngr dagar innan från henne var ju att “bara så du vet är det bara DU som är bjuden, och ingen ANNAN” det hade jag ju på känn men det känns ledsamt ändå:( Mammas sambos 2 barn hade sett oss på instagram o undrade vrf jag inte hade med min pojkvän som verkade så trevlig när jag själv kom till kalaset, och jag svarade att min mamma inte ville han skulle komma, och det tyckte dom var jäkla dåligt sa dom till mig. Jag höll god min hela middagen som var på restaurang, och det kändes bra då jag kunde sitta med andra o ha trevligt utan att prata med min mamma, fram till att dom bjöd på tårta i sitt hem för de som ville, men då tackade jag artigt för mig o skulle bara hämta hans present i min bil o sen åka hem, och då tog det ju hus i helsike när mamma följde mig till bilen, hon kunde inta bara låta det vara på hans stora dag utan började tjafsa med en gång om vrf hon inte ville han skulle komma osv, och då kunde jag inte hålla käft utan sa precis vad jag tyckte o tänkte om allt, och hur hon tidigare betett sig emot mig med gamla relationer och att jag kan inte prata med henne på tfn utan att tassa på tå osv. Det var även mors-dag denna helgen o jag hade köpt en fin present till henne, men den ville hon ju inte ha! Men jag slängde in den i deras bil o sa “att jag tänker alltid på dig” och sen körde jag hem o kommer antagligen inte höra ett ljud på väldigt länge, och nu har jag bestämt att jag kommer aldrig mer krypa för henne, det är slut nu för jag orkar inte:/ Det tar så jäkla mkt energi:/

Jag har tagit bort mitt röstmeddelande på mobilen så hon kan sluta prata in elaka kommentarer, är ändå bara hon som använder det idag. Funderar på om jag skall blockera henne från Instagram, hade ni gjort det? Tycker samtidigt det är synd, men det ger kanske bara mer eld för henne att sitta o analysera mitt liv. Sen fyller hon år om ngr veckor, står i valet o kvalet om jag ens skall skicka ngt till henne, med tanke på hur hon betett sig:/ Men jag är samtidigt av den uppfattningen att jag tänker vara precis som vanligt eftersom jag inte har gjort ngt fel, utan det är hennes sjukliga beteende, och vill inte få i bakändan att jag inte uppmärksammade henne. Usch det är så svårt:(

Har bokat boken ni tipsade om, så den skall jag hämta i veckan o börja läsa 🙂