min mamma är narcissist

Håller med! Samma med min pappa. När jag var liten kunde han säga ifrån och jag minns honom som en omtänksam och levnadsglad person. Nu är han osäker/har dålig självkänsla och lever som en skugga. Ibland håller han med min mamma (i konfliktsituationer), men han har blivit allt mer tyst. Inga vänner har han kvar. Knappt min mamma heller för den delen.

Ibland önskar jag att jag aldrig fått insikten, att allt var så mkt enklare före (fast det ju eg inte var det). Tvivlar ofta på att mina minnen är sanna och försöker hitta vägar att släta över det som hänt…

Så känner jag också. Jag har aldrig tänkt så om min mamma tidigare utan mer att hon bara haft det tufft i livet och mycket smärtor både fysiskt och psykiskt och att det är anledningen till hennes irritation på allt och inget. Och om man någonsin säger något idag får man mest höra att hon är gammal och sjuk och inte orkar. Det är underförstått att det är tillåtet att skälla och vara otrevlig om man mår dåligt, men de reglerna gäller bara henne. Om jag blir upprörd ska jag skärpa mig och får höra ”hur kan du göra så här mot din egen mamma”.

Som barn sa hon ofta ”att du inte skäms”  när jag bara ville försvara mig från något, påtala en orättvisa eller en besvikelse. Hon sa också att det där var väl ingenting och tjafsa om. Hon förminskade ofta mina känslor och mitt behov av att reda ut något som för mig var viktigt (för att slippa ångest).

Varför , går jag på allt som min mamma säger och får mig att göra.? Hon är över 80 år , manipulerande sarkastisk ,ljuger och de narcisstiska dragen har förstärkts. Jag började försöka bryta mig ur hennes klor när jag fick barn för 30 år sedan ,då hon la sig och ansåg sig ha rättigheter att klampa in i vår nya lilla familj.Honhar inte tålt min man ,hon nedvärderar honom och finner hela tiden fel. Jag har jämt en klump i magen av otillräcklighet, jag tycker hela tiden synd om människor, jag ser till att alla mår bra ,bjuder folk på mat  fest och högtider ska firas. När de gått hem det har varit trevligt och gott , då känner jag Det var kanske inte nog fint…. Jag hatar att bli bortbjuden , jag är ful tjock osv Fast det inte stämmer är känslan där jämt. Vi syskon har efter 15 år förstått att vår mamma är sjuk ,det känns bra vi håller ihop. Men att ha en mamma som klappar sig själv på bröstet kan och vet allt alla andra är fina utom vi ,blir avundsjuk får utbrott är labil, hon är aldrig nöjd Det är nedbrytande psykiskt. Fattar inte att jag går på allt ,jag blir inte fri förrän hon har gått bort Sorgligt men sant

Du får tänka på hur otroligt stark du är! Vilket gott hjärta du har trots ett helt liv med en mamma som tryckt ner dig. Ser du inte vilken styrka du har! Du blev inte som hon, du har kämpat för det som du vet är rätt! Se på dig själv med kärlek för det! Inom dig fanns något vackrare än i henne. Du bryr dig om folk. Att andra har det bra! Det är tack vare dig själv! Du är en fighter!

Det hon har sagt eller gjort har inget med dig att göra! Hon har en egoistisk motor i sig som bara går och går. Inget du säger eller gör kan förändra det som varit eller kommer. Hon är gränslös, så stå upp för dig själv sätt dina gränser. Du har så mycket gott i dig och har varit och är starkare än du tror!

Kram♥️

Tack för det fina stödet jag fick i går , jag blev rörd. Det är första gången som jag skrivit ,hoppas att jag gör rätt

Det är du värd! Du gör helt rätt! ♥️♥️♥️

Instämmer! Du är värd det och gör helt rätt.

Har en fråga till er alla, är det någon av som har konfronterat era mammor med denna vetskap eller diskuterat era upplevelser med er pappa?

Jag skulle helst vilja bryta kontakten men det går ju inte utan att ge en förklaring. Och det tror jag inte att jag vågar. Hon skulle bryta ihop och skuldbeläggningen mot mig skulle vara total. Hur kan du ens säga så… Efter allt jag har gjort för dig…  Kan bara tänka mig hur det skulle gå!

Tyvärr. Om du ska bli fri ditt medberoende så måste du just göra det som är svårast. Du måste sluta tänka på hennes behov framför ditt. Varför är det viktigast att hon mår bra men inte du själv….vem är viktigast i ditt liv? Du eller hon?

Om du ska bli fri måste du bli som hon just mot hon. Jag vet, jättetufft! ♥️♥️♥️

Tänkte på min pappa när han levde, han tystnade för det var ingen idé att säga något eller ha någon åsikt för allt som han gjorde var fel. Nu har mamma en ny man sedan ngr år tillbaka , hon var en charmerande snäll människa från början Vi var förundrade vad som hänt .Nu har den mannen oxå tystnat och mamma är sitt rätta jag. Kan och vet allt . Blir aldrig nöjd, Men trevlig charmerande mot nya människor,tills de upptäcker hennes rätta jag och konflikter uppstår. Jag kan fortfarande inte förstå mig själv att jag inte kunde se hennes narcissism tidigare i mitt liv ? Jag har alltid varit snäll sett upp till henne ,varit duktig i skolan skött mig . Det har inte varit några problem Men jag har mått dåligt inte tyckt om mig själv ,struntat i mig själv ,Bara pysslat om andra.  Det är en svår sjukdom mamma har. En hemsk sjukdom