Vi pratar i telefon 3 gånger i veckan och hon säger inte alltid dumma saker men när hon gör det sårar hon mig. Detta har pågått i 10 års tid. Hon klagar alltid på något. Hon kan säga ”ingen tycker om dig” du lyssnar aldrig på mig och såklart jag blir ledsen. Jag bemöter henne inte med något men när vi lagt på gråter jag floder. Har sagt tidigare säg inte så det sårar mig men ändå fortsätter hon :(. Tänker att det skulle vara bra att gå och prata med någon så jag kan tänka på ett visst sätt eller borde jag klippa bandet? Har tänkt på de ett tag nu.
Hej igen 🙂 OK. Det låter som att den här personen regelbundet gör dej illa genom att inte respektera dej som en egen individ. Det låter som att hon av någon anledning går över gränser man normalt sett inte gör med andra. Det låter som att hon tycker att hon har rätt att göra det. Över åren har detta fastnat i ett mönster, kanske du är så van vid det att du låter det gå för långt.
Jag tror du skulle kunna tänka såhär: strunta för ett ögonblick i att hon är just din mamma, att du skulle ha något slags extra ansvar att låta henne bete sej såhär, att det är ett slags kärlek från dej som överser med vissa saker. Så se det bara som två personer, du och hon.
Tänk på vad du tycker är rimligt i en relation, tänk på vad du behöver. Kanske handlar det om tonläget. Om balansen mellan lyssna och prata. Om vad samtalet handlar om. Tänk tillbaka på hur samtalen glidit iväg och blivit obehagliga för dej. Kanske till den punkt när det inte gått helt fel än, men du känner att det är på väg. Det är vid den punkten du måste vakna upp och markera TYDLIGT att NEJ, jag vill inte det här. Och öva på att tydligt och klart, helst lite neutralt, icke-aggressivt, och utan långa ursäkter, analyser eller förklaringar, dra din gräns. “Nu vill jag istället prata om det här” “Nu vill jag lägga på luren”.
Vad tror du om det? Jag inser att du tycker att du försökt detta men kanske har du inte varit nog tydlig med det? Vare sig inför dej själv eller henne?
