Det känns tryggt att han är så duktig på att kommunicera utåt, även om det måste vara fruktansvärt att ta emot hoten om att han ska ta livet av sig. Men det är vanligast och jag själv har erfarenhet av att när det väl gäller så hör man inte av sig, utan man isolerar sig ett tag innan och beter sig onormalt välmående och glad mot de som får kontakt med en (för att reducera risken att någon ska sätta stopp för ens planer). De som hör av sig till sina närstående och till sina vårdkontakter som din bror gör brukar vara ganska långt ifrån att skrida till handling, men det är ett rop på hjälp som man ska ta på allvar.
Att bli inlagd är bäst att undvika om det går, som du säger det är ingen positiv miljö på något sätt. Men det är inte syftet heller, där inne skyddas de ifrån att skada sig själv och andra. Varken mer eller mindre.
Jag själv är också neurodivergent och har en del gemensamma problem som aspergare har, en hel del hjärnspöken också för den delen. Jag tror starkt på att samtalsterapi är det absolut bästa och för mig själv är det enda sättet för mig själv att må bättre även om medicineringarna jag går på hjälper till att underlätta under tiden.
Jag har själv sagt många gånger att jag aldrig skulle göra så mot min mamma och mina småsystrar, även om jag trodde på det själv när jag sa det varje gång så visade det sig bara vara ett desperat försök att mildra oron hos mina närstående. Jag förstår dig helt och hållet, från ditt perspektiv är det oerhört själviskt av honom att göra en sådan sak och att vilja veta varför ens bror ens kan tänka på att göra så mot dig ser jag som en självklarhet. Oavsett hur man ser på det så handlar det som du säger inte om dig, men oavsett hur man ser på det så är du också en del av det. Det är du som får ta emot smärtan hans mående kastar ifrån sig, det är du som bär på oron av vad som kan hända och när det kan ske. Man ska absolut inte skuld eller skam belägga din bror, men dina känslor finns fortfarande och självklart har du rätt att känna precis som du gör. Något annat vore helt orimligt och självklart ifrågasätter du honom och hans beteende, att förstå honom är det bästa sättet att både dämpa din oro och hitta ett sätt att hjälpa honom på. Men din bror är förmodligen den sista du ska vända dig till i det här stadiet. Allt du säger till honom om detta blir en börda om han är det minsta likt mig. Så jag är jätteglad för hans och din skull att du vände dig hit och kanske även till andra stöd?
Jag kan trösta dig med att du kommer att kunna få svar på dina frågor och du kommer att kunna prata med honom om allt detta. Men som jag ser det just nu behöver du prata med stöd du kan luta dig på så att han kan stötta sig på dig när han behöver det, din hälsa kommer i första hand. Alltid. Inte bara för din skull utan även för hans skull och er mamma och alla andra som bryr sig om både dig och honom.
Det du kan göra är att lyssna på honom om han vill säga något. Men du måste kunna lyssna med ett öppet hjärta och ett öppet sinne. Lyssna med ren nyfikenhet. Ifrågasätt inte hans tankar och känslor om att inte orka leva längre, för det är det som det handlar om. Han vill inte dö men han orkar inte leva. Att vilja ta självmord är att inte orka kämpa längre. Man orkar inte för sin egen skull och man orkar inte längre för någon annans skull heller. Att lyssna på hans uppgivenhet kan vara enormt avlastande för honom, det vore det för mig i alla fall i hans läge. Men pressa inte honom med vad du tycker, vad du känner eller vad han borde göra angående sina självmordstankar. Han vet allt det där redan och det är en enorm tyngd att bära och att pli påmind och pressad om allt det gör det bara värre både för dig och honom.
Vad du kan göra både för dig och för honom är att prata om allt utom det där. Vill han säga något om det så lyssna och lyssna med nyfikenhet men om du inte kan prata om det utan att ta upp hur det påverkar dig eller någon annan så säg ingenting. Det din bror behöver är att komma i kontakt med vad som gör honom glad och lycklig. För förmodligen har han knappt någon kontakt med det alls just nu. Har han haft något intresse som han brann för? Något som ni gjort tillsammans där ni delat glädje tillsammans? Prata med honom om den eller de gångerna ni åt godis när ni inte fick men era föräldrar var inte där eller något annat hyss ni gjorde tillsammans. Prata om något löjligt bråk ni hade när ni var små som ni kan skratta åt nu så kan ni dela ett skratt tsm. Har ni spenderat tid i naturen tillsammans som ni tyckte var roligt eller rogivande? Prata om det. Spendera tid i naturen bägge två, även om ni bor långt ifrån varandra. Ring upp varandra och gå en runda i skogen eller vad ni föredrar för miljö och prata om hur det är (försök att se naturen positivt för det är den) men gör det inte för att ni borde. Gör det för att ni gillar det och att ni vill. Tillåt er att göra saker ni tycker om oavsett vad. Tillåt er att vara barnsliga, riktigt jävla barnsliga. Barn vet hur man har roligt, det gör ni med om ni tillåter er.
Jag är ingen auktoritet vad det gäller sådant här och jag känner varken din bror eller dig så ta det för vad det är. Mina tankar och erfarenheter, jag kan ha jätte fel så ta inte till dig något som känns fel.
Jag förstår att du känner som du gör och det är jävligt rimligt. Du går igenom något hemskt och ingen skulle behöva gå igenom det du gör om livet vore rättvist. Du kämpar både för dig själv och andra som mår dåligt, jag är jävligt stolt över dig! Tack för att du är en sådan storasyster som du är, det finns dem som borde vara mer som dig.
Du får jättegärna återkoppla med vad du tänker om detta och berätta mer om vad du går igenom och känner. Jag var mer intresserad av att prata med dig än vad jag trodde, förmodligen då jag inte kan prata med min egen storasyster om det här. Ta hand om dig!
