Min familjs förhållande till min Borderlinediagnos och mitt självmordsförsök.

Hej, sommaren 2010 fick jag diagnosen Borderline. Jag är nu mer eller mindra sympromfri efler fyra och ett halvt år i psykoanalys och snart ett och ett halvt år i gruppterapi. Dessa terapier har räddat livet på mig. Min mamma, pappa och syster har sen dag ett jag fick min diagnos känt till det. Jag berättade det för dem. Jag uppmanande även dem att läsa en bok “Att leka med verkligheten, en bok om Borderline”. Både min mamma och pappa köpte den, men inte min syster, vad jag vet. Varken min mamma, pappa eller syster har på egen hand tagit upp min diagnos med mig. De har inte ställt några aktiva frågor om hur “det känns att ha Bordeline”. Det har inte ställt EN fråga som visar på att de har läst något om den diagnos jag fått. Inget. Detta får mig att må så jävla dåligt. Jag känner sån skam och äckel inför mig själv. Som att jag inte är värd något.

Samma sak är det mitt självmordsförsök som jag utförde 2000. Min mamma, pappa och syster känner till det men har inte varit aktiva i sitt förhållande till mig och varandra. Knappt ett ord har kommit över deras läppar. Jag sa till min mamma att deras tystnad kände som “ett andra självmord”, att tystnaden varit lika jobbig som mitt självmordsförsök. När jag pressade min mamma om varför hon inte talat med min syster, så svarade hon “det vet du ju inte om jag gjort”. Då fick jag nästan en psykisk kollaps. Jag ville försvinna ur världen. Det kändes så jävla elakt ett “leka med mig” på det sättet. För jag Visste att hon inte hade pratat med min syster. Det var ju inte så svårt att ta reda på. Jag hade bara lyft luren och ringt till henne och frågat. Men eftersom min mamma lever i en bubbla så kunde hon inte föreställa sig att jag kunde ringa till min syster och prata med henne. Jag gav min mamma en rejäl utskällning för att hon:

1) Ljuger mig rakt upp i ansiktet och låter påskina att hon Kanske gjort något hon inte gjort. Hennes svar om “att jag inte vet” var så manipulativt och fegt att jag ville spöa henne.

2) Istället för att erkänna sitt eget misstag så förvandlar hon min fråga, som alltså handlar om mitt självmordsförsök, till en fråga om vad jag vet och inte vet. Istället för att var mamma blir hon fem år och ska trolla bort sitt eget beteende genom ordvräning.

Oj, det blev långt. Men livet är ju svårt.

Är det någon som känner igen sig i det jag varit med om?

Jag har också Borderline. Min relation till föräldrarna var svår. Vår diagnos kan vara ett resultat av den miljö vi växte upp i och med det menar jag att våra föräldrar också kan ha psykisk ohälsa. Ibland är det en oförmåga att förstå som ställer till det i samtalen. Det kan också vara brist på utbildning eller bara att de inte har särskilt hög intelligens. Emotionell intelligens.

Jag märkte sent i livet att mamma inte klarade av att jag hade egna åsikter som skiljde sig från hennes för då började hon gråta och vände det mot mig, skyllde på att det var mitt fel att hon var ledsen. Länge gick jag med skuld för det samtidigt som jag var väldigt arg. En normal reaktion när en människa inte får utrymme att växa till den hon är ämnad att vara: kärleksfull, lugn och som känner sig accepterad med alla de känslor en människa har.

Som du beskriver din mamma så upplever jag att hon försöker skuldbelägga dig. Var glad att du blir arg för det är en sund reaktion på ett osunt beteende från någon annan. Lär dig mer om dina tankar och känslor för att kunna relatera till andra så kommer du att märka bättre vem din mamma är och kanske varför hon gör det.  Mamma-dotterrelationen är svår och ibland är det smärtsamt att konstatera att det är bättre att ha närstående på avstånd för att slippa problematiska relationer. Du kan nämligen bara ändra dig själv, inte andra.