Min bror dog inatt!

Om jag har tänkt på mina barn???? De är enda anledningen jag fortfarande lever!

Bra för varje dag du lever ger du dem en dag utan mörker! Att vara efterlevande till någon som tagit sitt liv är tungt eftersom man ständigt funderar över VARFÖR… och när någon är död så kan man inte få svar.

Anonym skrev:

Jo familjen vet. Jag har varit sjuk många gånger och legat inne flera gånger, senast för bara en månad sedan. Har fått ect flera gånger. Har också varit förhållandevis frisk mellan skoven och kunnat jobba i flera år emellan. Tidigare har oxascand kunnat kapa ångesttopparna och imovane hjälpt mig att sova hyfsat. Men nu får både oxascand och imovane mig att tappa omdömet totalt istället (på lägsta möjligt dos). Har gjort två impulsiva suicidförsök vilket varit väldigt traumatiskt för pojkvännen. Barnen var tack och lov inte hemma. Sista gången jag låg inne, vilket var frivilligt, gjordes en helt obefogad konvertering till lpt några dagar innan jag skulle skriva ut. Jag var inte suicidal och skulle inte vara ensam. Eftersom det var obefogat föll det så klart efter 24 timmar. Men mitt förtroende är förbrukat där nu. Landstinget betalar inte för vård i annat landstig. Jag vågar helt enkelt inte söka vård mer. Så jag har liksom inget val. Jag vågar inte söka vård. Det finns ingen medicin som kan kapa tupparna på ångesten. Och ja, självklart tänker jag på mina barn (över tonåren) så jag behöver inga fler skuldkänslor. Men jag orkar helt enkelt inte må dåligt längre. Jag orkar inte utsätta min familj för fler impulsiva självskadehandlingar. Och jag tycker att jag har rätt att ta ett beslut som ger mig ro. Jag har levt för andras skull så länge. Nu vill jag få dö för min egen skull.

Kära Azure, jag förstår att det kändes hemskt när du fick LPT men är det så illa att det är värt att dö för att du tappat förtroendet för dem? Undrar också om du provat alla antidepressiva m olika kombinationer? Jag fick testa typ 10 olika sorter innan jag hittade ngn som fungerade bra för mig. Undrar också om du har ngn aning om vad det är som gör att du mår så dåligt. Det finns många olika metoder man kan prova. Hypnos tex. Kroppsterapi. Allt möjligt. Om man har att välja på döden och att testa något man inte provat förut kan det ju vara värt att prova?

Hej ”Azure”

Beklagar att din bror dog. Förfärligt att ha sorg…Hoppas verkligen från hela mitt hjärta att du nu fått bättre hjälp i form av samtal med terapeut och bättre ångestdämpande lm

Jag använder Voxra mot ångest och Seroquel till natten för humörsvängningar. Den gör mig trött 30 min- 2 t efter jag tagit den.

Det är svårt att motivera dig om du är då djupt i en depression, men sist jag sa så till en kurator sa hon att barnen vi har blir så otroligt lidande och skulle må skit resten av deras liv. Det vill vi så klart inte, eller hur ”Azure”? Kommer också ihåg någon som varit så dålig som du är,och är emellanåt- hen sa att vi ska säga oss själva att det kan bara bli bättre när vi är så nere och att det ALLTID finns hjälp och stöd. Alltid!

Vi som är mer eller mindre depressiva älskar ju å andra sidan livet otroligt mycket.

Tänk om DU kan hjälpa en annan, kanske vän eller anhörig eller en annan ung person som inte vill leva. Att du känner styrkan och värdet i att leva för dig själv- För din och dina barns skull. Varma kramar!!

Anonym skrev:

Han tog livet av sig…. Hur klarar man det här?

 

Jag förstår din sorg och din smärta, och känner för dig. Jag är så ledsen att du ska behöva gå igenom detta.
Din rubrik grep tag i mig och skar in i minnet av att en gång ha suttit precis där du är nu och ställt precis samma fråga.
Så bra att du vände dig hit, för du är så långt ifrån ensam <3
Du skrev tråden för en vecka sedan vilket får mig att gissa att du har en del tunga steg att ta i form av begravning och
liknande innan din älskade bror får frid i både kropp och själ. Mina råd till dig är:
– Minut för minut, timme för timme, dag för dag. Just nu är ni i en intensiv kris så tänk inte längre fram än ni måste.
– Försök sätta skygglappar för de kommentarer som skrevs av självmordsbenägna här i tråden. Jag förstår att det kan
kännas jättejobbigt att läsa i ditt läge. MEN försök komma ihåg att de inte menar att åsamka dig någon skada.
– Våga känn precis allt som du känner. Var inte rädd om chocken får dig att känna dig avtrubbad eller i dimma, låt det
få vara så. Räds inte stunderna då insikten om förlusten slår igenom dimman med största kraft.. Försök inte rätta dig
efter något annat än det du känner, och var med de människor som delar din förlust och som vet precis vilken fin
människa han var. Var svaga tillsammans <3
– Lägg det du behöver på is. Acceptera att alla andra måsten som fanns i ditt liv före detta kommer behöva pausas,
omprioriteras, omvärderas. Ditt liv har föralltid förändrats i och med din brors bortgång. Du kommer aldrig se på världen lika dant
igen. Jag var så fast besluten om att min brors val inte skulle få påverka mina egna framtidsutsikter: vilket betydde att
jag gick från att arrangera hans begravning och sprida ut hans aska till att sedan skriva en kandidatuppsats och extrajobba.
Jag gjorde det för att känna att inte hela min värld rämnat, jag gjorde det för att det var det enda som skulle garantera mig
min framtid, även fast han valt bort sin och valt bort sin garanterade plats i min. Jag har ingen kontakt med min familj och hade
bara mina egna två ben att stå på, både emotionellt och ekonomiskt, så därför fick jag panik över tanken att inte pusha mig själv till gränsen. Jag var den ende kvar. Jobbet hade jag för att behålla någon form av normalitet i mitt liv, även om det var otroligt tungt. I efterhand önskar jag att jag varit snällare mot mig själv och tagit hand om mig själv med en varsammare hand. Att jag sjukskrivit mig och skrivit uppsatsen när jag hade mer kraft… Att jag tagit hjälp av bidrag och liknande. Gör det som blir bäst för DIG, inte vad du tror du MÅSTE göra. Och var snäll och förstående mot dig själv att du inte kommer orka ha ditt vanliga tempo och prestera på din vanliga nivå. Du har andra förutsättningar nu och det kan ta tid att acceptera och anpassa sig till.
– Gå i terapi. Nöj dig inte med en kontakt som inte känns bra utan kräv en ny om du inte känner att det känns rätt.
– Uttryck din sorg. Detta är den punkt som varit viktigast för mig genom hela processen. Att låta den form av kreativa uttryck som man är mest bekväm med få lov att vara en del av din sorgprocess. DVS. kanalisera dina tankar och känslor.
– Använd dig av selektiv distraktion. Dvs. välj när du behöver få paus från sorgen. Träna, titta på serier, lyssna på glad musik, promenera. Var inte hård mot dig själv för att du behöver distraktion för att orka med. Fokusera på att göra sånt som ändå är bra för dig… Att distrahera dig med skadande och dysfunktionella beteenden är inte så snällt mot dig. Jag skar mig vid en period bara för att få känna, och det förändrade inte läget inuti så var snäll. Jag fick undvika sorgsen musik hur länge som helst. Kunde inte festa eller vara med människor mer än en promenad eller så någon gång ibland.
– Gör en spellista och lägg in låtar som på något vis berör dig, så att när du behöver det kan du lyssna på dem när du är beredd och bara låta allt komma som behöver ut.
– Förbered dig på att tomheten kommer kännas i din kropp. Förbered dig på att det kommer ta år. Men förbered dig också på att det finnas människor som kommer vilja finnas till för dig och hjälpa dig under tiden. Kom ihåg dig själv och att ditt liv är betydelsefullt och att du betyder mycket för dina människor.
– Ät ordentlig mat så att din kropp orkar. Det räcker med att ditt psyke och din själ är i kamp.

Nu är det 2,5 år sedan min bror tog sitt liv, och mitt fokus började kunna komma tillbaka på mitt egna liv efter 2 år. jag bär med mig en sänkt tröskel för utmattning och matthet, för att känna meningslöshet och hopplöshet. Det var de känslor som förde mig till Mind ikväll… och att få skriva till dig har känts meningsfullt, så tack för att du finns och för att du räckt ut din hand… Så att jag fick greppa den.

Kom ihåg att han alltid älskar dig. Kom ihåg att han behövde välja sin frihet för att få frid, och att han inte såg någon annan utväg. Även om vi önskat att vi kunnat bära smärtorna åt dem så kan vi inte det.

All kärlek till dig från mig <3

Anonym skrev:

Hur går det? Jag står på andra sidan – jag har bestämt att jag får ta livet av mig och jag har en plan. Jag hoppas att mina anhöriga lär sig leva med och respektera mitt beslut. Inte att de ska förlåta, det är faktiskt för mycket begärt. Men att de kanske kan finna tröst i att jag fick ro till slut.

 

Azure,

detta känns ju förfärligt att läsa att du känner så. Det ska du inte behöva känna. Kan du skapa en ny tråd så vi kan prata om din situation där? Så att denna tråd blir så stöttande som det går för ts <3

Anonym skrev:

Han tog livet av sig…. Hur klarar man det här?

Hur mår du nu? Har ni haft begravning än?

tänker på dig// kram

Anonym skrev:

Han tog livet av sig…. Hur klarar man det här?

Jag beklagar verkar din förlust. Jag förlorade själv min syster för två år sedan. Jag hade stor hjälp av att träffa andra drabbade. Ingen annan kunde relatera eller ville ens lyssna. Jag hittade till Riksförbundet SPES (Suicidprevention och EfterlevandeStöd). Har du själv varit i kontakt med dem? De har samtalsgrupper, jourtelefon och flera Facebookgrupper bara för efterlevande. Kram!