Min bror dog inatt!

Han tog livet av sig….

Hur klarar man det här?

Jag Beklagar sorgen.  Skickar mångå varma tankar till dig och din familj

Även vi på Mind beklagar din sorg!

Jag beklagar verkligen, det som hänt är helt fruktansvärt och meningslöst.

Jag har också förlorat en nära anhörig i självmord. Den första tiden efter det som hänt minns jag ganska lite, det var mest som att gå runt i dimma. Som om det inte var på riktigt. Det var först efter några månader som det började sjunka in. Då kom sorgen, chocken släppte.

Hur man fixar det – bra fråga. För mig handlade om att prata om det med alla i bekantskapskretsen som orkade och ville lyssna. Jag trodde jag skulle jag gå under, men det gjorde jag inte. Livet gick vidare även fast jag inte ville riktigt först. För då betydde det att mina anhöriga på något sätt skulle bli bortglömd och bara ett minne.

Det var ingen lätt process alls. Mitt hjärta gick sönder. Numera är det inte lika sönder – det har mer blivit mosaik.

Jag tror det enda som funkar är att ta en dag i taget och våga gå rätt igenom sorgen. Den går liksom inte att undvika.

Stor styrkekram

Hur går det? Jag står på andra sidan – jag har bestämt att jag får ta livet av mig och jag har en plan. Jag hoppas att mina anhöriga lär sig leva med och respektera mitt beslut. Inte att de ska förlåta, det är faktiskt för mycket begärt. Men att de kanske kan finna tröst i att jag fick ro till slut.

 

Anonym skrev:

Hur går det? Jag står på andra sidan – jag har bestämt att jag får ta livet av mig och jag har en plan. Jag hoppas att mina anhöriga lär sig leva med och respektera mitt beslut. Inte att de ska förlåta, det är faktiskt för mycket begärt. Men att de kanske kan finna tröst i att jag fick ro till slut.

 

Hur är det med dig?

Svara så är du snäll jag har vidarebefodran till min mail

Är på en sista semesterresa. Vill inte sabbar den också för pojkvännen har sabbat tillräckligt liksom. Är ett ganska tråkigt sällskap eftersom jag bara är ledsen Och har ångest hela tiden. Men vi lyckas ha det rätt bra ändå. Jag vet att det är slut snart och det ger mig lite lugn.

Anonym skrev:

Är på en sista semesterresa. Vill inte sabbar den också för pojkvännen har sabbat tillräckligt liksom. Är ett ganska tråkigt sällskap eftersom jag bara är ledsen Och har ångest hela tiden. Men vi lyckas ha det rätt bra ändå. Jag vet att det är slut snart och det ger mig lite lugn.

Hmm hur är det med din övriga familj? Vet din pojkvän om hur du mår?

Anonym skrev:

Är på en sista semesterresa. Vill inte sabbar den också för pojkvännen har sabbat tillräckligt liksom. Är ett ganska tråkigt sällskap eftersom jag bara är ledsen Och har ångest hela tiden. Men vi lyckas ha det rätt bra ändå. Jag vet att det är slut snart och det ger mig lite lugn.

Vill du berätta vad det är som gör att du fattat ett så drastiskt beslut?

Anonym skrev:

Han tog livet av sig…. Hur klarar man det här?

Jag beklagar verkligen. Så fruktansvärt. Jag tror att en viktig del i att klara det är att försöka allt man kan att inte ta på sig skuld. Det är såklart jättesvårt men man måste försöka. Det hjälper varken den som gått bort och inte en själv eller någon annan heller utan lägger bara sten på börda. Om det går kan man försöka betrakta det som att personen plötsligt dog i en sjukdom. Om man är så deprimerad att man tar sitt liv så har man verkligen haft en livshotande sjukdom.

Jo familjen vet. Jag har varit sjuk många gånger och legat inne flera gånger, senast för bara en månad sedan. Har fått ect flera gånger. Har också varit förhållandevis frisk mellan skoven och kunnat jobba i flera år emellan.

Tidigare har oxascand kunnat kapa ångesttopparna och imovane hjälpt mig att sova hyfsat. Men nu får både oxascand och imovane mig att tappa omdömet totalt istället (på lägsta möjligt dos). Har gjort två impulsiva suicidförsök vilket varit väldigt traumatiskt för pojkvännen. Barnen var tack och lov inte hemma.

Sista gången jag låg inne, vilket var frivilligt, gjordes en helt obefogad konvertering till lpt några dagar innan jag skulle skriva ut. Jag var inte suicidal och skulle inte vara ensam. Eftersom det var obefogat föll det så klart efter 24 timmar. Men mitt förtroende är förbrukat där nu. Landstinget betalar inte för vård i annat landstig. Jag vågar helt enkelt inte söka vård mer.

Så jag har liksom inget val. Jag vågar inte söka vård. Det finns ingen medicin som kan kapa tupparna på ångesten.

Och ja, självklart tänker jag på mina barn (över tonåren) så jag behöver inga fler skuldkänslor. Men jag orkar helt enkelt inte må dåligt längre. Jag orkar inte utsätta min familj för fler impulsiva självskadehandlingar. Och jag tycker att jag har rätt att ta ett beslut som ger mig ro. Jag har levt för andras skull så länge. Nu vill jag få dö för min egen skull.

Anonym skrev:

Jo familjen vet. Jag har varit sjuk många gånger och legat inne flera gånger, senast för bara en månad sedan. Har fått ect flera gånger. Har också varit förhållandevis frisk mellan skoven och kunnat jobba i flera år emellan. Tidigare har oxascand kunnat kapa ångesttopparna och imovane hjälpt mig att sova hyfsat. Men nu får både oxascand och imovane mig att tappa omdömet totalt istället (på lägsta möjligt dos). Har gjort två impulsiva suicidförsök vilket varit väldigt traumatiskt för pojkvännen. Barnen var tack och lov inte hemma. Sista gången jag låg inne, vilket var frivilligt, gjordes en helt obefogad konvertering till lpt några dagar innan jag skulle skriva ut. Jag var inte suicidal och skulle inte vara ensam. Eftersom det var obefogat föll det så klart efter 24 timmar. Men mitt förtroende är förbrukat där nu. Landstinget betalar inte för vård i annat landstig. Jag vågar helt enkelt inte söka vård mer. Så jag har liksom inget val. Jag vågar inte söka vård. Det finns ingen medicin som kan kapa tupparna på ångesten. Och ja, självklart tänker jag på mina barn (över tonåren) så jag behöver inga fler skuldkänslor. Men jag orkar helt enkelt inte må dåligt längre. Jag orkar inte utsätta min familj för fler impulsiva självskadehandlingar. Och jag tycker att jag har rätt att ta ett beslut som ger mig ro. Jag har levt för andras skull så länge. Nu vill jag få dö för min egen skull.

Jag ser att du mår väldigt dåligt – men har du funderat på hur dina barn som är i en känslig ålder kommer att må om du tar livet av dig? Vad kommer de att få för framtid om du tar livet av dig? Är inte ett självmord det ultimata självmordshandlingen? Kommer inte dina barn att ständigt gå och fundera över VAD DE gjorde för fel för att du inte orkade leva?

Har du någon samtalskontakt? Har du fått en ordentlig utredning av din fysiska hälsa? För fysiska problem som över eller under fungerande sköldkörtel kan ju göra att ångest dämpande medicin inte fungerar…