Hem > Forum > Närstående > Min borderlinersambo krossar mig.

Min borderlinersambo krossar mig.

Visar 11 inlägg - 13 till 23 (av 23 totalt)
22
  • Avatar
    Trådstartaren

    Bra, för du vill inte vakna upp om 10 år och ångra alltihop och känna att du slösat bort en stor del av ditt liv.

    Här har du en mer detaljerad beskrivning vad jag har fått stå ut med, om du orkar läsa.

    har levt ihop med en tjej nu i 7,5år.
    Vi har 2 barn och jag älskar henne något fruktansvärt.
    För drygt 1 år sedan fick hon dignosen borderline.
    Jag är en snäll kille som ger upp precis allt för min tjejs mående.
    Hon alltid haft ett väldigt skiftande humör och kan tända på minsta lilla. Men jag har lärt mig och leva med det och att stänga av för att det inte ska bli världskrig. Sedan har alkoholen varit ett stort problem. Hon dricker inte särskilt offta kanske 5gånger om året men då blir det rejält. Hon stänger av allt, efter 3öl vill hon inte veta av mig, springer och flörtar med allt på 2ben. Hånglar med allt och alla och så vidare. Vaknar dagen därpå med fruktansvärd ångest, ligger och gråter i en veckas tid och säger att hon aldrig ska dricka mer. Det är lugnt tills det har gått ett par månader, så är det samma sak igen.
    Men förra sommaren blev allt mycket värre. Min tjej hade mått dåligt en längre tid mest legat i sängen, vanlig depression trodde jag. Vi hade ett gräl hemma om någon skitsak hon flydde, drog till en kompis och festa. Åkte hem till en kille och hade sex. Det var första gången hon gick hela vägen. Hon hör av sig på morgonen och säger vad hon gjort. Jag blir självklart vrålförbanad  och ber henne dra åt helv…. Jag åker och hämtar henne. Säger att jag inte kan leva ihop med henne mer, hon gråter säger att hon inte kan leva utan mig. vi kommer hem, hon säger att hon ska sitta kvar i bilen en stund. Jag går in och hör då hur bilen åker iväg. Jag får fruktansvärd panik och inser vad hon ska göra. Jag springer och lånar grannens bil och hänger på. Efter mycket letande hittar jag bilen i skogen, och efter mycket skrikande och gapande även min flickvän som tänkt att dränka sig i sjön. Jag tvingar in henne till psyk. Hon får lite lugnande. Vi kommer hem hon fjäskar och gråter om vartannat, säger typ hela tiden att hon inte kan leva utan mig. Vi pratar och kommer överens om att vi försöker och köra på. Det går ca 1 vecka vi är hos en kompis till mig och helt plötsligt börjar hon dricka alkohol, försöker stoppa henne utan resultat. Senare efter en diskution med min kompis om vad hon ställt till med flyr hon fältet, jag försöker stoppa henne utan resultat, hon vägrar lyssna och säger att hon inte vill leva ihop med mig. Hon går hem till karlsloken som har legat med för drygt en vecka sedan. Och gör samma mistag igen. Hon kommer hem och säger vad hon gjort. Och jag blir helt förkrossad. Men i detta läget är hon helt annorlunda. Hon känns som en helt annan person är kall, helt död i ögonen, saknar empati. Man kommer liksom inte inpå henne. Det går ett par veckor och hon är fortfarande likadan. Men hon säger att hon älskar mig och inte kan leva utan mig.  Vi kommer överens om att vi ska fortsätta igen. Det går ytliggare ett par veckor, vi är och handlar och i  bilen på väg hem bryter jag ihop, för jag mår så dåligt. Och empatilös som min flickvän är vid detta tillfälle så säger hon bara. Detta fungerar inte det här bättre vi gör slut. Vi kommer hem och hon lämnar mig och åker upp till sitt KK jag bönar och ber att hon ska komma hem, utan resultat.  Kommer tillbaka dagen efter kl 5 på morgonen, och ångrar sig, forfarande lika kall och hemsk. 2dagar senare bryter hon ihop fullständigt, och ska ta sitt liv för allt hon har gjort och så vidare. Blir en tur in till psyk igen, där hon gråter konstant och säger att hon inte vill leva, för hon har gjort mig så illa mm. Jag sjukskriver mig från jobbet i 2veckor för att hon inte klarar att vara ifrån mig och jag är livrädd att hon ska göra något dumt. Hon ligger konstant dessa veckor och gråter och mår dåligt. Sedan får hon diagnosen borderline ett par veckor senare och mina pusselbitar börjar falla på plats. Jag tar emot hennes förlåt ännu en gång mycket på grund av våra 2 barn och i hopp om att hon ska lära sig hantera sin diagnos. Hon blir bättre så småningom och tar sig upp och älskar livet igen. Allt är frid och fröjd mellan oss. Jag kämpar på för att komma över det som har hänt. Sen nu i sommar känner jag hur hon börjar bli sämre igen. Hon blir allt mer flyktig, lämnar mig själv med barnen allt mer och tycker livet suger i allmänhet. Hon går över till sin kompis en kväll kommer hem skitfull. Sen mår hon allt sämre, sämre och sämre. Jag börjar bli rent av orolig för jag vet ju vad som hände förra sommaren. Så en dag för drygt en månad sen gör hon slut med mig och åker iväg och festar. Jag känner direkt vad det är som är på väg och hända. Jag bönar och ber att hon ska komma hem, men hon är bara arg på mig helt utan anledning.
    Jag ger upp och på morgonen skriver hon att hon varit otrogen igen med samma jäv… karljäv.. som förra sommaren. Hon kommer hem och tjuter som vanligt och mår dåligt och säger att hon ska ta livet av sig.
    Detta är på lördagen på söndagen är hon inne i sitt empatilösa tillstånd utan känslor igen. Och vill att vi ska vara ifrån varandra, men vara tillsammans. Ja jag skiter i vilket i detta läge orkar inte bry mig mer. Så kommer överens om att hon ska sova hos sin mamma från söndag till måndag. På måndagkvällen får jag ett meddelande från hennes kompis att jag ska gömma bilnycklarna. Förstår direkt vad det handlar om och vet att vi har nycklarna i bilen så springer ut och ser hur hon åker iväg. Frågar hennes kompis vad det är frågan om. Då är hon tydligen skitfull och satt sig bakom ratten för ingen vill skjutsa henne till sitt KK. Min sambo har aldrig fyllekört och skulle absolut inte göra det. Hennes kompis följer efter och kommer tillbaka med henne. Då ville inte hennes KK ha mer med henne och göra för att han var trött på all drama. Jag blir förbannad och ber min så kallade flickvän att fara åt helve… och åker därifrån, hem till en kompis och lägger mig och ska sova. Då får jag ett sms att hon ska lämnar barnen så det är bäst jag kommer hem. Vilket hon absolut aldrig heller skulle göra. Jag åker hem igen och kollar så hon är hemma vilket hon är. Jag åker tillbaka till kompisen. Åker till jobbet på morgon och vid 8-tiden ringer hon och är helt förkrossad, ska ta livet av sig för hon inte kan leva utan mig, Och så är vi igång igen. Jag åker ifrån jobbet för att försöka tvinga in henne till psyk. Vilket jag lyckas med efter mycket tjat.
    Hon blir sjukskriven i 4veckor och de vill på psyk att jag ska vara hemma i 1vecka och övervaka så inget händer. Allt har väl flytet på, jag lämnar och hämtar på dagis, städar, lagar mat, tvättar, går ut med hund, jobbar heltid. Ja allt som en singel förälder gör + att jag även får agera personlig assisten åt min så kallade sambo också. Samtidigt som jag är psykigist nerbruten själv. Sen nu i måndags hade hon en sådan där pissdag igen när man ser på hela henne vad som ska komma skall. Då hade hon tydligen suttit och skrivet med honom trots att hon lovat mig att inte ha mer kontakt med honom. Är så fruktansvärt trött på detta nu och vill ha ett svar på vad som händer i hennes huvud. Jag har frågat henne, men hon vet inte hon vill bara fly och tänker bara för sekunden hennes huvud ändrar åsikt från halvtimme till halvtimme. Hon säger att hon vill lämna mig ofta för jag är för snäll och bra för henne och är inte värd mig, så det är ett sätt för henne att göra slut, hon är inte intresserad av denna kille som hon har varit otrogen med, finns inga känslor alls. Hon säger att när hon mår bra skulle hon inte titta åt honom, hon tycker rent av att han är äcklig.
    Hon skapar verkligen sitt dåliga mående, och bygger på det mer och mer

    Här har du en mer detaljerad beskrivning vad jag har fått stå ut med, om du orkar läsa. har levt ihop med en tjej nu i 7,5år. Vi har 2 barn och jag älskar henne något fruktansvärt. För drygt 1 år sedan fick hon dignosen borderline. Jag är en snäll kille som ger upp precis allt för min tjejs mående. Hon alltid haft ett väldigt skiftande humör och kan tända på minsta lilla. Men jag har lärt mig och leva med det och att stänga av för att det inte ska bli världskrig. Sedan har alkoholen varit ett stort problem. Hon dricker inte särskilt offta kanske 5gånger om året men då blir det rejält. Hon stänger av allt, efter 3öl vill hon inte veta av mig, springer och flörtar med allt på 2ben. Hånglar med allt och alla och så vidare. Vaknar dagen därpå med fruktansvärd ångest, ligger och gråter i en veckas tid och säger att hon aldrig ska dricka mer. Det är lugnt tills det har gått ett par månader, så är det samma sak igen. Men förra sommaren blev allt mycket värre. Min tjej hade mått dåligt en längre tid mest legat i sängen, vanlig depression trodde jag. Vi hade ett gräl hemma om någon skitsak hon flydde, drog till en kompis och festa. Åkte hem till en kille och hade sex. Det var första gången hon gick hela vägen. Hon hör av sig på morgonen och säger vad hon gjort. Jag blir självklart vrålförbanad och ber henne dra åt helv…. Jag åker och hämtar henne. Säger att jag inte kan leva ihop med henne mer, hon gråter säger att hon inte kan leva utan mig. vi kommer hem, hon säger att hon ska sitta kvar i bilen en stund. Jag går in och hör då hur bilen åker iväg. Jag får fruktansvärd panik och inser vad hon ska göra. Jag springer och lånar grannens bil och hänger på. Efter mycket letande hittar jag bilen i skogen, och efter mycket skrikande och gapande även min flickvän som tänkt att dränka sig i sjön. Jag tvingar in henne till psyk. Hon får lite lugnande. Vi kommer hem hon fjäskar och gråter om vartannat, säger typ hela tiden att hon inte kan leva utan mig. Vi pratar och kommer överens om att vi försöker och köra på. Det går ca 1 vecka vi är hos en kompis till mig och helt plötsligt börjar hon dricka alkohol, försöker stoppa henne utan resultat. Senare efter en diskution med min kompis om vad hon ställt till med flyr hon fältet, jag försöker stoppa henne utan resultat, hon vägrar lyssna och säger att hon inte vill leva ihop med mig. Hon går hem till karlsloken som har legat med för drygt en vecka sedan. Och gör samma mistag igen. Hon kommer hem och säger vad hon gjort. Och jag blir helt förkrossad. Men i detta läget är hon helt annorlunda. Hon känns som en helt annan person är kall, helt död i ögonen, saknar empati. Man kommer liksom inte inpå henne. Det går ett par veckor och hon är fortfarande likadan. Men hon säger att hon älskar mig och inte kan leva utan mig. Vi kommer överens om att vi ska fortsätta igen. Det går ytliggare ett par veckor, vi är och handlar och i bilen på väg hem bryter jag ihop, för jag mår så dåligt. Och empatilös som min flickvän är vid detta tillfälle så säger hon bara. Detta fungerar inte det här bättre vi gör slut. Vi kommer hem och hon lämnar mig och åker upp till sitt KK jag bönar och ber att hon ska komma hem, utan resultat. Kommer tillbaka dagen efter kl 5 på morgonen, och ångrar sig, forfarande lika kall och hemsk. 2dagar senare bryter hon ihop fullständigt, och ska ta sitt liv för allt hon har gjort och så vidare. Blir en tur in till psyk igen, där hon gråter konstant och säger att hon inte vill leva, för hon har gjort mig så illa mm. Jag sjukskriver mig från jobbet i 2veckor för att hon inte klarar att vara ifrån mig och jag är livrädd att hon ska göra något dumt. Hon ligger konstant dessa veckor och gråter och mår dåligt. Sedan får hon diagnosen borderline ett par veckor senare och mina pusselbitar börjar falla på plats. Jag tar emot hennes förlåt ännu en gång mycket på grund av våra 2 barn och i hopp om att hon ska lära sig hantera sin diagnos. Hon blir bättre så småningom och tar sig upp och älskar livet igen. Allt är frid och fröjd mellan oss. Jag kämpar på för att komma över det som har hänt. Sen nu i sommar känner jag hur hon börjar bli sämre igen. Hon blir allt mer flyktig, lämnar mig själv med barnen allt mer och tycker livet suger i allmänhet. Hon går över till sin kompis en kväll kommer hem skitfull. Sen mår hon allt sämre, sämre och sämre. Jag börjar bli rent av orolig för jag vet ju vad som hände förra sommaren. Så en dag för drygt en månad sen gör hon slut med mig och åker iväg och festar. Jag känner direkt vad det är som är på väg och hända. Jag bönar och ber att hon ska komma hem, men hon är bara arg på mig helt utan anledning. Jag ger upp och på morgonen skriver hon att hon varit otrogen igen med samma jäv… karljäv.. som förra sommaren. Hon kommer hem och tjuter som vanligt och mår dåligt och säger att hon ska ta livet av sig. Detta är på lördagen på söndagen är hon inne i sitt empatilösa tillstånd utan känslor igen. Och vill att vi ska vara ifrån varandra, men vara tillsammans. Ja jag skiter i vilket i detta läge orkar inte bry mig mer. Så kommer överens om att hon ska sova hos sin mamma från söndag till måndag. På måndagkvällen får jag ett meddelande från hennes kompis att jag ska gömma bilnycklarna. Förstår direkt vad det handlar om och vet att vi har nycklarna i bilen så springer ut och ser hur hon åker iväg. Frågar hennes kompis vad det är frågan om. Då är hon tydligen skitfull och satt sig bakom ratten för ingen vill skjutsa henne till sitt KK. Min sambo har aldrig fyllekört och skulle absolut inte göra det. Hennes kompis följer efter och kommer tillbaka med henne. Då ville inte hennes KK ha mer med henne och göra för att han var trött på all drama. Jag blir förbannad och ber min så kallade flickvän att fara åt helve… och åker därifrån, hem till en kompis och lägger mig och ska sova. Då får jag ett sms att hon ska lämnar barnen så det är bäst jag kommer hem. Vilket hon absolut aldrig heller skulle göra. Jag åker hem igen och kollar så hon är hemma vilket hon är. Jag åker tillbaka till kompisen. Åker till jobbet på morgon och vid 8-tiden ringer hon och är helt förkrossad, ska ta livet av sig för hon inte kan leva utan mig, Och så är vi igång igen. Jag åker ifrån jobbet för att försöka tvinga in henne till psyk. Vilket jag lyckas med efter mycket tjat. Hon blir sjukskriven i 4veckor och de vill på psyk att jag ska vara hemma i 1vecka och övervaka så inget händer. Allt har väl flytet på, jag lämnar och hämtar på dagis, städar, lagar mat, tvättar, går ut med hund, jobbar heltid. Ja allt som en singel förälder gör + att jag även får agera personlig assisten åt min så kallade sambo också. Samtidigt som jag är psykigist nerbruten själv. Sen nu i måndags hade hon en sådan där pissdag igen när man ser på hela henne vad som ska komma skall. Då hade hon tydligen suttit och skrivet med honom trots att hon lovat mig att inte ha mer kontakt med honom. Är så fruktansvärt trött på detta nu och vill ha ett svar på vad som händer i hennes huvud. Jag har frågat henne, men hon vet inte hon vill bara fly och tänker bara för sekunden hennes huvud ändrar åsikt från halvtimme till halvtimme. Hon säger att hon vill lämna mig ofta för jag är för snäll och bra för henne och är inte värd mig, så det är ett sätt för henne att göra slut, hon är inte intresserad av denna kille som hon har varit otrogen med, finns inga känslor alls. Hon säger att när hon mår bra skulle hon inte titta åt honom, hon tycker rent av att han är äcklig. Hon skapar verkligen sitt dåliga mående, och bygger på det mer och mer

    Det är ingen liten berättelse.
    Jag tycker att det ända du kan göra är att informera typ hennes mamma eller nära kompis om att du tänker lämna henne och att det blir deras ansvar vad som händer med henne efter det.
    Hur gamla är era barn om det är okej att jag frågar?

     

    Avatar
    Trådstartaren

    Det är ingen liten berättelse. Jag tycker att det ända du kan göra är att informera typ hennes mamma eller nära kompis om att du tänker lämna henne och att det blir deras ansvar vad som händer med henne efter det. Hur gamla är era barn om det är okej att jag frågar?

    kompisarna har tyvärr get upp de håller sig på avstånd. Hennes mamma och pappa är nog troligen orsaken till hennes diagnos, och de bryr sig inte mer idag än när hon var liten. Pappa har fullt upp med sitt och mamma har skygglappar på.

    Har pratat ut med hennes syster och våra gemensamma vänner. Det är ingen som riktigt förstår vad det handlar om. Hennes syster har sagt att jag ska lämna henne i 2års tid. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig, trotts att jag inte lyssnat på henne angående separation . Barnen är 3år och 5år. Kan säga att vi bråkar aldrig framför barnen eller så men den äldsta barnet är väldigt påverkad av att mamma är frånvarande. Antingen ligger hon i sängen eller också är hon borta. Börjar bli orolig för att barnen ska få leva med samma skitångest som deras mamma. Något måste ske och det nu.

    kompisarna har tyvärr get upp de håller sig på avstånd. Hennes mamma och pappa är nog troligen orsaken till hennes diagnos, och de bryr sig inte mer idag än när hon var liten. Pappa har fullt upp med sitt och mamma har skygglappar på. Har pratat ut med hennes syster och våra gemensamma vänner. Det är ingen som riktigt förstår vad det handlar om. Hennes syster har sagt att jag ska lämna henne i 2års tid. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig, trotts att jag inte lyssnat på henne angående separation . Barnen är 3år och 5år. Kan säga att vi bråkar aldrig framför barnen eller så men den äldsta barnet är väldigt påverkad av att mamma är frånvarande. Antingen ligger hon i sängen eller också är hon borta. Börjar bli orolig för att barnen ska få leva med samma skitångest som deras mamma. Något måste ske och det nu.

    Det är nog viktigt att du har ögonen öppna för varningstecken i barnens mående och inte tvekar att ta hjälp om du känner att de kan behöva det.
    Du och barnen kommer först nu, när t.o.m hennes egen syster tycker att du är för tålmodig så har du nog verkligen gjort mer än du ska behöva. Som jag sa i tidigare inlägg så är det viktigt att du får ensam vårdnad om barnen, hon skulle inte klara att ta hand om dem alls.
    Jag förstår att det inte kommer bli lätt att bara släppa henne och (antagligen) falla ner djupare än tidigare men man måste prioritera. Hur gamla är ni?

    Avatar
    Trådstartaren

    Hej det var ett tag sedan.

    känner att jag vill skriva av mig.

    Du fråga ålder jag är 35år hon är 26år.

    Detta är så sjukt, detta är svensk sjukvård.

    Förra sommar tog verkligen vårt förhållande en drastiskt vändning. Jag har verkligen fått svar på det nu, varför.  Detta är svensk sjukvård.

    Min sambo mådde dåligt förra våren.

    Efter mycke tjat från min sida tog hon i kontakt med Vårdcentralen. Hon fick massor mediciner utskrivet bla.  benzodiazepine, Escitalopram.

    Märkte att hennes humör blev stabilare men hon kändes flyktig.

    Tänkte läkare vet vad de gör.

    Sen flydde hon mig och barnen, flytta till egen lägenheter trog ut och festa och hamna i det jag skrev ovan.

    Sluta med att hon skulle ta sitt liv. Jag var med henne hos psykologen och sa att jag tror hon är bipolär, psykologen sa nä inte bipolär men kanske borderline.

    Hon sluta med alla mediciner och allt var stabilt.

    Hon blev kallad till psyk igen och där sa de att hon led av borderline, och de börja trycka i henne Escitalopram igen.

    Jag märkte direkt att hon blev speedad av medicinen men hon blev jämnare i humöret. Sen lagom till semestern fick dom för sig att de skulle öka dosen. Varför vet jag inte. Hon mådde bra, jag mådde bra. Då börja hon bli annorlunda, allt mer stressad och konstig. Sen gick det någon vecka sen skulle hon ut och festa och kul, det gick verkligen inte och stoppa henne. Hon var otrogen igen. Åker in till psyk igen när min sambo vill ta sitt liv. De vill öka dosen ytligare av Escitalopram, vilket de gör.

    Min sambo blir helt störd efter detta hon blir manisk.

    Skriva med varenda kille som finns, skicka nakenbilder och så vidare.

    jag är desperat och ringer psyk och säger att hon ska sluta Escitalopram för hon är helt fucktupp i hjärnan.

    efter mycket tjat förstår dom att de kanska ska sluta med medicinen.

    De börjar misstänka bipolär.

    Vilket jag har sagt från första stund,

    de har verkligen triggad henne med medicener så det är heltsjukt😊

    Hej det var ett tag sedan. känner att jag vill skriva av mig. Du fråga ålder jag är 35år hon är 26år. Detta är så sjukt, detta är svensk sjukvård. Förra sommar tog verkligen vårt förhållande en drastiskt vändning. Jag har verkligen fått svar på det nu, varför. Detta är svensk sjukvård. Min sambo mådde dåligt förra våren. Efter mycke tjat från min sida tog hon i kontakt med Vårdcentralen. Hon fick massor mediciner utskrivet bla. benzodiazepine, Escitalopram. Märkte att hennes humör blev stabilare men hon kändes flyktig. Tänkte läkare vet vad de gör. Sen flydde hon mig och barnen, flytta till egen lägenheter trog ut och festa och hamna i det jag skrev ovan. Sluta med att hon skulle ta sitt liv. Jag var med henne hos psykologen och sa att jag tror hon är bipolär, psykologen sa nä inte bipolär men kanske borderline. Hon sluta med alla mediciner och allt var stabilt. Hon blev kallad till psyk igen och där sa de att hon led av borderline, och de börja trycka i henne Escitalopram igen. Jag märkte direkt att hon blev speedad av medicinen men hon blev jämnare i humöret. Sen lagom till semestern fick dom för sig att de skulle öka dosen. Varför vet jag inte. Hon mådde bra, jag mådde bra. Då börja hon bli annorlunda, allt mer stressad och konstig. Sen gick det någon vecka sen skulle hon ut och festa och kul, det gick verkligen inte och stoppa henne. Hon var otrogen igen. Åker in till psyk igen när min sambo vill ta sitt liv. De vill öka dosen ytligare av Escitalopram, vilket de gör. Min sambo blir helt störd efter detta hon blir manisk. Skriva med varenda kille som finns, skicka nakenbilder och så vidare. jag är desperat och ringer psyk och säger att hon ska sluta Escitalopram för hon är helt fucktupp i hjärnan. efter mycket tjat förstår dom att de kanska ska sluta med medicinen. De börjar misstänka bipolär. Vilket jag har sagt från första stund, de har verkligen triggad henne med medicener så det är heltsjukt😊

    Ja du, ibland undrar man om de blandat ihop olika patienter när de gör såna bedömningar.
    Man ska aldrig lita blint på läkare och man har alltid rätt att ifrågasätta, och om man själv och ens nära tycker att läget är bra ska man absolut inte ändra medicineringen. Varken upp eller ner. Om man känner att omständigheterna är bra och man inte ser något framöver som kan påverka humöret negativt så kan man prova att sakta minska dosen. Men aldrig höja om läget är stabilt.
    Deras idioti hade i värsta fall kunnat lett till att din sambo tagit sitt liv.

    Avatar
    Trådstartaren

    ja, vad ska man säga de har verkligen förstört allt. Min sambo (exsambo) pendlar mellan mani och Depp som en jäkla jojo.

    Hon har alltid haft ett instabilt humör.

    hon har alltid blivet störd när hon dricker alkohol.

    Men nu vet jag inte vem hon är, jag vet inte vad hon gör, det är så jävla sjukt.

    Avatar
    Trådstartaren

    Kan inte denna mardröm ta slut snart. Det är så sjukt. Min extjej är verkligen fortfarande som om hon vore besatt av en demon, fast nu har hon blivet 10resor värre. Hon har varit ute och festat 3helger av 4möjliga,  och fortsatt med sitt sjuka svek fast nu har det gått över till andra killar också. Hon är helt empatilös känner inga känslor alls, är aggressiv, känner ingen ånger längre . Far omkring som en jojo, åker och fixar sitt utseende. Skiter i mig och barnen, den ända hon bryr sig om är sig själv. Bränner pengar så det är helt sjukt, hon är översexuell, uppvarvad något sjukt. Flörtar med allt på 2ben och så vidare. Igår fick jag verkligen nog och ringde psyk igen. De tog mig på allvar och vi fick en akuttid. Jag lyckades få med mig min exflickvän. Vi kommer in till mötet och min extjej är fruktansvärt arg mot mig, fruktansvärt nonchalant och menar på att vi är där för min skull för det är jag som mår dåligt. Men gällafall de kommer fram till att de vill att hon blir inlagd. vilket inte min extjej tycker är någon bra idé. Dessutom blir jag informerad att de måste lägga en orosanmälan på våra barn, vilket jag förstår, dock inte min extjej. Hon blir galen, för jag har tagit kontakt med psyk och menar på att det är mitt fel att vi har fått denna anmälan på oss. Så nu vill hon inte veta av varken mig eller psyk mer, skiter i alla mediciner. Så vet verkligen inte vad jag ska göra härnäst?? Troligen är hon bipolär också och är inne i en hypomanisk episod, vilket hon var förra sommaren med. Förr eller senare kommer hon krascha, och då vet jag inte vad hon gör.

    Kan inte denna mardröm ta slut snart. Det är så sjukt. Min extjej är verkligen fortfarande som om hon vore besatt av en demon, fast nu har hon blivet 10resor värre. Hon har varit ute och festat 3helger av 4möjliga, och fortsatt med sitt sjuka svek fast nu har det gått över till andra killar också. Hon är helt empatilös känner inga känslor alls, är aggressiv, känner ingen ånger längre . Far omkring som en jojo, åker och fixar sitt utseende. Skiter i mig och barnen, den ända hon bryr sig om är sig själv. Bränner pengar så det är helt sjukt, hon är översexuell, uppvarvad något sjukt. Flörtar med allt på 2ben och så vidare. Igår fick jag verkligen nog och ringde psyk igen. De tog mig på allvar och vi fick en akuttid. Jag lyckades få med mig min exflickvän. Vi kommer in till mötet och min extjej är fruktansvärt arg mot mig, fruktansvärt nonchalant och menar på att vi är där för min skull för det är jag som mår dåligt. Men gällafall de kommer fram till att de vill att hon blir inlagd. vilket inte min extjej tycker är någon bra idé. Dessutom blir jag informerad att de måste lägga en orosanmälan på våra barn, vilket jag förstår, dock inte min extjej. Hon blir galen, för jag har tagit kontakt med psyk och menar på att det är mitt fel att vi har fått denna anmälan på oss. Så nu vill hon inte veta av varken mig eller psyk mer, skiter i alla mediciner. Så vet verkligen inte vad jag ska göra härnäst?? Troligen är hon bipolär också och är inne i en hypomanisk episod, vilket hon var förra sommaren med. Förr eller senare kommer hon krascha, och då vet jag inte vad hon gör.

    Det är verkligen som att hon har gått rakt in i en vägg och inte bryr sig om något alls, helt separerad från verkligheten. Dock så kan du inte lägga mer energi på henne även om jag förstår att det är jobbigt. Ditt största ansvar är barnen. Om inte ditt ex vill ha hjälp så finns det inte mycket du kan göra utom det du redan gjort.
    Om du vill skulle jag kunna prata med henne om det finns något sätt att ta kontakt med henne vill säga? Jag kommer inte säga att jag pratat med dig utan agera som att jag är en random kille. Om hon tänder på allt på två ben så lär hon inte ifrågasätta något heller. Kan vara enklare för henne att berätta för en utomstående.  Ditt fokus ska ligga på dig själv och barnen, låt andra försöka hjälpa ditt ex.

    Avatar
    Trådstartaren

    Det är verkligen som att hon har gått rakt in i en vägg och inte bryr sig om något alls, helt separerad från verkligheten. Dock så kan du inte lägga mer energi på henne även om jag förstår att det är jobbigt. Ditt största ansvar är barnen. Om inte ditt ex vill ha hjälp så finns det inte mycket du kan göra utom det du redan gjort. Om du vill skulle jag kunna prata med henne om det finns något sätt att ta kontakt med henne vill säga? Jag kommer inte säga att jag pratat med dig utan agera som att jag är en random kille. Om hon tänder på allt på två ben så lär hon inte ifrågasätta något heller. Kan vara enklare för henne att berätta för en utomstående. Ditt fokus ska ligga på dig själv och barnen, låt andra försöka hjälpa ditt ex.

    Jo jag vet att det är däråt det måste bära nu.

    Det känns inget vidare. Har ingen aning om vem du är.

    Tror aldrig hon skulle prata om sitt dåliga mående med någon utomstående. Då är alltid fasaden på.

    Jo jag vet att det är däråt det måste bära nu. Det känns inget vidare. Har ingen aning om vem du är. Tror aldrig hon skulle prata om sitt dåliga mående med någon utomstående. Då är alltid fasaden på.

    Vet inte hur i hela världen jag skulle kunna göra saker värre än de redan är för henne o du pratar med mig. Men det är upp till dig. Finns nog inte mer jag kan säga. Lägg fokus på dig och barnen helt enkelt.

Visar 11 inlägg - 13 till 23 (av 23 totalt)
22

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.