Medberoende till skuldsatt förälder

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Nyfiken som sjutton – hur var lördagens överraskning?

Överraskningen var 1,5 timmas turridning på islandshäst och min förälder blev jätteglad! 😀 Av några släktingar fick hen en fin korg med lite matvaror och godsaker, och ett presentkort på en mattaffär. Den 2 maj meddelade min förälder emellertid att pengarna (och presentkortet) var på väg att ta slut, och hen frågade om hen kunde få låna pengar av mig… Då blev jag riktigt orolig, och frågade åter om hen fått kontakt med budget- och skuldrådgivaren. Det hade hen inte. Hen trodde att rådgivaren jobbar i två kommuner och därför har mycket att göra. Men hen sa att hen skulle ringa igen.

Jag uppmanade även min förälder att ta kontakt med kronofogden för att få göra en ny beräkning av sina bensinkostnader, då det är uppenbart att hen uppskattat ett alldeles för lågt belopp. Hen sa att hen skulle ta det snart, eftersom hen ändå måste ringa och be att de tar hänsyn till hens kommande tandvårdskostnader.

Vad trevligt att din förälder gillade sin dag och presenterna.

Lika jobbigt att hen inte har förmåga att vara lite ihärdig. Synd för då kan hen aldrig få någon som hjälper hen med sådant som kan vara av vikt. Hur går det med de fattiga riddarna?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Vad trevligt att din förälder gillade sin dag och presenterna. Lika jobbigt att hen inte har förmåga att vara lite ihärdig. Synd för då kan hen aldrig få någon som hjälper hen med sådant som kan vara av vikt. Hur går det med de fattiga riddarna?

Ja, hen skulle nog behöva vara mer ihärdig. Såvitt jag vet så har hen bara lämnat meddelande på skuldrådgivarens telefonsvarare en gång. Hen skulle nog behöva göra det varje gång. Då borde skuldrådgivaren ringa upp till slut. Sedan förstår jag att min förälder inte har tid att ligga på som en igel, då hen jobbar heltid och dessutom har 7 mils resa (enkel väg) till jobbet. Skuldrådgivaren jobbar under begränsade tider, och inte alla dagar, och min förälder har inte alltid möjlighet att lämna sina arbetsuppgifter för att ringa privata samtal. Men någon gång borde de få tag i varandra, bara min förälder lämnar meddelanden varje gång hen ringer. Av sekretesskäl gissar jag att skuldrådgivaren inte ringer upp okända nummer som inte lämnat något meddelande.

Min förälder var faktiskt inne på Fattiga Riddare, vilket gjorde mig glad, men tyvärr tyckte hen att det rådde en pekpinne-attityd även där. Därför ville hen inte bli medlem. Hen skäms så mycket över sin situation att minsta lilla åsikt om att hen borde ha gjort annorlunda i någon situation, får hen att känna sig värdelös.

Hmm det är ju det som är det jobbiga att hen inte kan komma ifrån sin situation utan att ta tag i den  och som du själv säger så är du en möjliggörare för att hen inte kan ta sig ur sina skulder.

Jag funderar över om snällhet ibland pacificerar? Vad tror du? Det gör kanske mindre ont om man utnyttjar någon som bank än att ta tag i sitt liv. Det handlar ju ofta om så mycket mer än pengar, som till exempel psykiska situationen…

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hmm det är ju det som är det jobbiga att hen inte kan komma ifrån sin situation utan att ta tag i den och som du själv säger så är du en möjliggörare för att hen inte kan ta sig ur sina skulder. Jag funderar över om snällhet ibland pacificerar? Vad tror du? Det gör kanske mindre ont om man utnyttjar någon som bank än att ta tag i sitt liv. Det handlar ju ofta om så mycket mer än pengar, som till exempel psykiska situationen…

Förlåt att mitt svar har dröjt. På sistone har jag mått ganska bra och därför bara varit inne här sporadiskt.

Men ja, jag börjar tro att min ”hjälp” snarare gör min förälder passiv. Hen säger fortfarande att hen söker budget- och skuldrådgivaren, men att denne varken svarar eller ringer upp. Jag har svårt att veta vad jag ska tro. Är det faktiskt så att budget- och skuldrådgivaren är hopplöst svår att få tag på? Eller är det någonting som min förälder säger för att jag ska sluta tjata, och för att hen därmed ska slippa söka hjälp? För en tid sedan sa hen till sin chef att hen varit hos budget- och skuldrådgivaren, för att chefen skulle sluta tjata. Min förälder tvingades berätta om sin situation när chefen blev orolig över hens hälsa eftersom hen så ofta var ”sjuk”. Det handlade ju inte om sjukdom, utan om att min förälder inte alltid har råd att ta sig till jobbet.

Nu är jag hos min förälder sedan några dagar tillbaka. Det känns som om hens situation bara blir värre och värre, och jag har återigen försökt uttrycka min oro. Tyvärr har det återigen gått åt det hållet att min förälder blir irriterad och inte vill prata. Varje gång jag försöker är det som om det är fel tillfälle. Det är som om det ständigt finns en anledning till att inte prata. Den senaste reaktionen var att hen irriterat sa att hen ska sluta låna pengar av mig, och att ”nu kopplar vi av ikväll”. Jag tryckte då på att jag är jätteorolig, men hen ville inte lyssna utan sa att om jag är så orolig så är det bättre att jag åker hem. Hen verkar resonera som så att om jag inte är här så behöver jag inte oroa mig.

Och ja, jag funderar faktiskt på att åka hem. Så länge jag är här blir jag ofrånkomligen medberoende, eftersom min förälder bara har pengar ca en vecka i månaden. Såhär veckan innan lön har jag både handlat mat och tankat bilen. Den 25e får hen lön, men jag vet ju hur fort den tar slut. Och den krassa sanningen är att jag inte orkar det här längre. Jag orkar inte leva i det här medberoendet.

 

Handlar det om höga boendekostnader i din förälders fall?jag lever själv på existensminimum med ganska hög hyra.Jag har ändå pengar hela månaden till mat . Men om din förälder jobbar (även om det inte är varje dag) får man ut mer än så.Har du funderat på vad det kan vara? Låter mer som föräldern mår riktigt dåligt än att det handlar om enbart ekonomi.Jag vet att det är övermäktigt med dålig ekonomi för jag har levt så nästan hela livet men trots det ska det gå  att ta sig till jobbet även om man kör 7 mil..Ställ ultimatum om att du vill gå igenom förälderns ekonomi se kontoutdrag och räkna ut vad som ska gå till vad .Annars är det lätt att den du ska hjälpa är kvar i sin martyr roll och inte vill att det ska lösa sig. Det finns hjälp Att få om man har akuta problem tex stadsmissionen och kyrkan. Man kan sälja saker på tradera och loppisar, mer än man tror går att sälja.Jag har själv gjort det i “kristider” har sålt skivor, kläder,skor och porslin på loppisar. Jag sålde t.om saker jag hittade, som andra kastat. Det är såklart upp till din förälder att orka och vilja detta, men går det att föreslå?många tror att det inte blir något bara för att sakerna säljs billigt. Men det plockar ihop! Nu har jag inte det så dåligt att jag hämtar kassar med mat längre men jag lever i relativ fattigdom och gjort så i många år.Så jag har erfarenhet av just detta. Du skrev att din förälder inte har mat och bensin. Man får dra av resor på deklarationen över en viss summa.  Jag åker buss och det var dyrt trots att jag inte åkte så långt.. Nu är jag sjukskriven. Jobbade bara halvtid och fick ut det som motsvarar försörjningsstöd. Det berodde på att jag inte fick resterande timmar med  a kassa eller sjukpenning/ersättning. Varför vet jag inte, det blev bara avslag hela tiden. Ingen ansåg att jag var sjuk eller så var kravet att jobba heltid trots att jag inte kunde jobba deltid…Nu kan jag inte jobba alls.  Du kan inte tvinga din förälder att spara till mat och bensin men erbjud hjälp till självhjälp, låna inte ut mer, det kommer inte hjälpa personen i längden.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Handlar det om höga boendekostnader i din förälders fall?jag lever själv på existensminimum med ganska hög hyra.Jag har ändå pengar hela månaden till mat . Men om din förälder jobbar (även om det inte är varje dag) får man ut mer än så.Har du funderat på vad det kan vara? Låter mer som föräldern mår riktigt dåligt än att det handlar om enbart ekonomi.Jag vet att det är övermäktigt med dålig ekonomi för jag har levt så nästan hela livet men trots det ska det gå att ta sig till jobbet även om man kör 7 mil..Ställ ultimatum om att du vill gå igenom förälderns ekonomi se kontoutdrag och räkna ut vad som ska gå till vad .Annars är det lätt att den du ska hjälpa är kvar i sin martyr roll och inte vill att det ska lösa sig. Det finns hjälp Att få om man har akuta problem tex stadsmissionen och kyrkan. Man kan sälja saker på tradera och loppisar, mer än man tror går att sälja.Jag har själv gjort det i ”kristider” har sålt skivor, kläder,skor och porslin på loppisar. Jag sålde t.om saker jag hittade, som andra kastat. Det är såklart upp till din förälder att orka och vilja detta, men går det att föreslå?många tror att det inte blir något bara för att sakerna säljs billigt. Men det plockar ihop! Nu har jag inte det så dåligt att jag hämtar kassar med mat längre men jag lever i relativ fattigdom och gjort så i många år.Så jag har erfarenhet av just detta. Du skrev att din förälder inte har mat och bensin. Man får dra av resor på deklarationen över en viss summa. Jag åker buss och det var dyrt trots att jag inte åkte så långt.. Nu är jag sjukskriven. Jobbade bara halvtid och fick ut det som motsvarar försörjningsstöd. Det berodde på att jag inte fick resterande timmar med a kassa eller sjukpenning/ersättning. Varför vet jag inte, det blev bara avslag hela tiden. Ingen ansåg att jag var sjuk eller så var kravet att jobba heltid trots att jag inte kunde jobba deltid…Nu kan jag inte jobba alls. Du kan inte tvinga din förälder att spara till mat och bensin men erbjud hjälp till självhjälp, låna inte ut mer, det kommer inte hjälpa personen i längden.

Nej, det handlar inte om höga boendekostnader utan om bl.a. höga transportkostnader. Min förälder bor långt ute på landet och jobbar inte heller i närmaste stad. Hen har ca 7-8 mil enkel resa till jobbet. Närmaste kollektivtrafik finns ca 1,5 mil bort, vilket gör att min mamma måste köra bil dit. Eftersom hen har väldigt oregelbundna arbetstider, som ofta är obekväma, så måste hen ofta köra bil hela vägen. Tågen går inte alla tider.

Transportkostnaderna är något som kronofogden tar hänsyn till när de räknar ut hur mycket de ska mäta ut av min förälders lön, men problemet är att min förälder har beräknat kostnaderna fel. Hen har beräknat dem alldeles för lågt, vilket gör att kronofogden drar för mycket pengar varje månad. Jag har tjatat på hen om att hen måste be att få göra en ny beräkning, men detta har min förälder inte varit motiverad att göra, eftersom hen “inte orkar hålla på”. Hen tror också att hen kommer att bli ifrågasatt, nekad o.s.v. och detta är något som min förälder verkar vara livrädd för.

Jag har faktiskt snokat lite på min förälders konto, eftersom hen ibland har bett mig att kolla saldot (vilket hen gjort ibland när hen inte haft tillgång till dator och inte haft någon samtalstid, utan bara fria sms, kvar på mobilen). Jag har då inte hittat några märkliga transaktioner, eller några indikationer på att min förälder på något sätt skulle vara slösaktig. Däremot har jag sett att oförutsedda utgifter varit ett stort problem. T.ex. nekade kronofogden min förälder anstånd med utmätningen för att laga bilen. Min förälder påstår att de bara tar hänsyn till bensinkostnader och inte andra kostnader som är förknippade med bilen, som t.ex. reparationer och bilskatt. Jag tycker att detta låter helt galet, och har sagt till min förälder att ta hjälp av budget- och skuldrådgivaren med att försöka få till en lösning med kronofogden.

I morse kändes det ändå som om vi kunde prata om situationen, utan att min förälder blev arg. Hen har nu lovat att hen ska ringa till kronofogden under veckan som kommer, och be att få göra en ny beräkning av sina utgifter. Hen har också sagt att hen kommer att klara sig den här månaden, eftersom semesterersättningen betalas ut då, men det har hen sagt många gånger förr. “Den här månaden blir det bättre”… Men det blir det ju aldrig.

Hen hävdar fortfarande bestämt att det inte går att få tag på budget- och skuldrådgivaren på kommunen. OM det är så, så tänker jag att det måste gå att få budget- och skuldrådgivning i en annan kommun, eftersom det är en möjlighet som alla kommuner ska erbjuda. Det ska inte vara så att det inte går att få hjälp bara för att man bor i “fel” kommun. Det är nog troligt att rådgivaren inte finns på plats alla dagar i veckan, eftersom det är en väldigt liten kommun, men jag tänker att jag ska försöka ta reda på vilka dagar och tider hen är där. Jag måste försöka minimera ursäkterna för min förälder att slippa ta tag i sin situation, och att leva kvar i övertygelsen om att det är hopplöst och om att ingen hjälp finns att få.

Ok det måste vara tufft med kronofogden för då får man  bara ut existensminimum.Så då är nog inte slösa som är problemet då.. Men ja, man måste i princip  ha bil på landet. Ja det borde gå att få tag på skuldrådgivare i kommunen eller en annan kommun.Men jag känner igen det där från min mamma hon gav oxå upp när någon inte gick att få tag på. Och hon avskydde att ringa och “tjata”. Det var tråkigt att bara se på. För jag fick inte heller ringa och hjälpa…

Kanske är det enda sättet för hen att ta emot hjälp från skuldsanering, fattiga riddare och kronofogde om du slutar att hjälpa hen ekonomiskt helt och hållet – det svider men vad gör man.

Men det finns honung i att vara medberoende – man blir uppskattad. Min fundering är väl om det är mer det som gör att du fortsätter att vara riddare trots att du ser att det barkar åt hee. Din förälders skulder blir ju svårare och svårare ju mer du hjälper till.  För annars slutar det med att din förälder eller du tar livet av sig eller blir ovänner för livet.

För hen har ju inte bara ett eländigt liv som hen inte vill ta ansvar för – genom din och andras hjälp kan hen fortsätta att vara ett hjälplöst barn som inte behöver ta vuxenansvar.

Men hur är ditt liv? Är det rätt att en förälder stjäl det som är ditt liv? Kanske behöver du stöd och rådgivning för att din förälder ska få ändan ur vagnen och göra det som krävs för att alla ska leva ett bra liv

vänliga hälsningar

din cyberkamrat

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Vad sorgligt att din mamma gav upp sina försök att få hjälp för att dem hon sökte var  så svåra att få tag på. 😞 Hur ser hennes situation ut idag?

Nej, det är svårt när någon inte vill att man ska hjälpa till, samtidigt som man ser att det verkligen skulle behövas. Om den som behöver hjälp är vuxen blir man ju i ett sådant läge helt maktlös, eftersom man oftast behöver en fullmakt för att kunna hjälpa till.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Kanske är det enda sättet för hen att ta emot hjälp från skuldsanering, fattiga riddare och kronofogde om du slutar att hjälpa hen ekonomiskt helt och hållet – det svider men vad gör man. Men det finns honung i att vara medberoende – man blir uppskattad. Min fundering är väl om det är mer det som gör att du fortsätter att vara riddare trots att du ser att det barkar åt hee. Din förälders skulder blir ju svårare och svårare ju mer du hjälper till. För annars slutar det med att din förälder eller du tar livet av sig eller blir ovänner för livet. För hen har ju inte bara ett eländigt liv som hen inte vill ta ansvar för – genom din och andras hjälp kan hen fortsätta att vara ett hjälplöst barn som inte behöver ta vuxenansvar. Men hur är ditt liv? Är det rätt att en förälder stjäl det som är ditt liv? Kanske behöver du stöd och rådgivning för att din förälder ska få ändan ur vagnen och göra det som krävs för att alla ska leva ett bra liv vänliga hälsningar din cyberkamrat

Ja, nu har jag faktiskt sagt rakt ut att jag kommer att sätta stopp för lånandet, för att det i förlängningen stjälper snarare än hjälper. Och då höll min förälder med, sa att så är det ju. Hen verkar inse att det ständiga lånandet skapar en ond cirkel.

Igår ringde min förälder till kronofogden och bad att få göra en ny beräkning av sina kostnader! Det är ju inte säkert att den beräkningen blir godkänd, men jag känner mig ändå lättad över att min förälder faktiskt fick tummen ur. Och jag är glad att jag vågade stå på mig och fortsätta tjata den här gången, för annars är det troligt att hen fortfarande inte hade ringt.

Jag kommer att fortsätta tjata om budget- och skuldrådgivaren. Jag har kollat med kommunen, och rådgivaren är tillbaka från semestern den 5 augusti. Då är jag fortfarande kvar hos min förälder. Hen har sagt att hen ska ringa då, och att jag är kvar innebär att jag kan se till att det blir gjort.

Att jag blir uppskattad för att jag lånar ut pengar är inte en anledning till jag låtit min förälder fortsätta, utan det handlar om att jag är livrädd att hen annars skulle dö av undernäring. Jag är orolig att hen skulle välja svält framför att söka hjälp, p.g.a. att det senare blir oöverstigligt p.g.a. skam, och det kan jag inte tillåta. Men nu har jag bestämt mig för att tjata så mycket som det behövs, och inte backa även om min förälder blir arg. Det går ju lite fram och tillbaka. Ibland säger hen att hen ska söka hjälp och att hen försökt få tag på skuldrådgivaren. Andra gånger säger hen att det inte finns någon hjälp att få, eller skyller på att hen är trött efter jobbet, behöver koppla av på sin semester et c. och de gångerna blir hen arg för att jag tjatar.

Jag har ett bra samtalsstöd i en diakon, och med henne kan jag prata om min förälders situation och om hur den, och mitt medberoende, får mig att må. Det är värdefullt, men jag tänker att jag kanske också borde prata med en skuldrådgivare, just för att få konkreta råd om hur jag bör agera när det gäller min förälder. Undrar om man kan få stöd av dem även som medberoende…?

Red Dykepi skrev:

Vad sorgligt att din mamma gav upp sina försök att få hjälp för att dem hon sökte var så svåra att få tag på. 😞 Hur ser hennes situation ut idag? Nej, det är svårt när någon inte vill att man ska hjälpa till, samtidigt som man ser att det verkligen skulle behövas. Om den som behöver hjälp är vuxen blir man ju i ett sådant läge helt maktlös, eftersom man oftast behöver en fullmakt för att kunna hjälpa till.

Hon lever inte längre.