Hem > Forum > Närstående > Medberoende till skuldsatt förälder

Medberoende till skuldsatt förälder

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 64 totalt)
63
  • Föresten en tanke slog mig – hur långt sträcker sig tacksamhet – hur länge är man tacksam – när har man betalat tillbaka?

    Trådstartaren

    Ärligt inte några känslor alls – antingen funkar det eller inte… Pengar är materiellt för min del och har bara värde när de används till något vettigt – just nu är brorsans hus vettigt 🙂 Brorsan och svägerskans problem är så svåra att min hjälp är bara en mycket liten del av lösningen på deras stora kris i livet. Men jag hoppas att det ska kunna vara det gruskornet som ger dem chansen att göra avgörande beslut i livet. Men jag lever bara i hoppet eftersom ångest och depression är ganska ohanterliga sjukdomar att leka med…. Som familj håller man ju ihop så mycket man kan … så jag håller jag hårt min hörna av famijen genom att hjälpa min bror Betyder familj något för dig eller skulle du kunna hjälpa någon vem som helst? Har du syskon?

    Vad skönt att du känner så! 🙂

    Din bror och svägerska verkar ha en urjobbig situation. Får de någon hjälp för sin psykiska ohälsa? Har de lyckats få stopp på sin skuldsättning, så att det stannat på ett visst belopp, eller kommer det nya skulder hela tiden?

    Jag känner som du, att som familj så håller man ihop så mycket man kan. Jag förstår och respekterar att det inte är så för alla, men för mig är det så. Familj betyder väldigt mycket för mig. Jag har ett syskon.

    Om någon annan som jag älskar hade hamnat i den här svåra situationen istället för min förälder, så hade jag förmodligen hjälpt den personen också. Jag har svårt att glädjas för egen del om jag vet att någon jag älskar inte har tillräckligt med mat. Men oavsett vem som än hamnat i denna situation så hade jag inte lånat ut så mycket pengar utan att kräva att personen sökte hjälp, om jag inte hade stått i tacksamhetsskuld.

    Trådstartaren

    Föresten en tanke slog mig – hur långt sträcker sig tacksamhet – hur länge är man tacksam – när har man betalat tillbaka?

    Det är en jättebra fråga. Jag vet att jag alltid kommer att känna tacksamhet gentemot min förälder, men tacksamhetsskuld kommer jag ”bara” att känna tills dess att jag hjälpt hen med så mycket pengar som hen hjälpte mig med när jag hade en överjävlig ekonomisk situation. Och dit är det nog en bra bit kvar…

    Jag kan inte räkna min tacksamhet i pengar – så jag har mycket svårare att bestämma var tacksamhetsgränsen går… Intressant men det känns som att tacksamhet är en skuld som aldrig kan betalas eftersom den är så oklar …

    Trådstartaren

    Jag kan inte räkna min tacksamhet i pengar – så jag har mycket svårare att bestämma var tacksamhetsgränsen går… Intressant men det känns som att tacksamhet är en skuld som aldrig kan betalas eftersom den är så oklar …

    Ja, det finns ju ingen uppenbar gräns för när tacksamhetsskulden är ”betald”. Tacksamhetsskuld är ju inte mätbar på samma sätt som ekonomisk skuld. Jag tänker att känslomässig skuld automatiskt blir luddigare, eftersom olika människor tänker och känner olika. Det finns ingen fakta, som t.ex. siffror, som reglerar skulden.

    hmm jag funderar på om det finns någon tacksamhetsfälla – eftersom det inte finns någon skriven regel för hur mycket behövs för att man ska betala tillbaka att man betalar och betalar – och ens inre drift (som aldrig tror att det man själv gör är tillräckligt) eller tryck från den som är ”tacksam” emot  aldrig blir tillfreds och säger att nu räcker det – du har gjort tillräckligt.

    Min bror och jag hade en mor som var väldigt martyrisk till sin läggning – hon kunde ofta påpeka att hon som alltid ställt upp så mycket för oss – speciellt mig som fick ligga på sjukhus större delen av min barndom…

    Undrar vad du tänker – blir man mer benägen att betala tillbacka tacksamhetsskulder i ett sådant läge eller mindre?

    Trådstartaren

    hmm jag funderar på om det finns någon tacksamhetsfälla – eftersom det inte finns någon skriven regel för hur mycket behövs för att man ska betala tillbaka att man betalar och betalar – och ens inre drift (som aldrig tror att det man själv gör är tillräckligt) eller tryck från den som är ”tacksam” emot aldrig blir tillfreds och säger att nu räcker det – du har gjort tillräckligt. Min bror och jag hade en mor som var väldigt martyrisk till sin läggning – hon kunde ofta påpeka att hon som alltid ställt upp så mycket för oss – speciellt mig som fick ligga på sjukhus större delen av min barndom… Undrar vad du tänker – blir man mer benägen att betala tillbacka tacksamhetsskulder i ett sådant läge eller mindre?

    Det är en väldigt bra, och intressant, fråga. Jag tror mycket väl att det kan finnas en sådan fälla. Om den man känner tacksamhet gentemot inte blir tillfreds, så tror jag att det lätt kan bli så att man inte räknar tacksamhetsskulden som betald förrän personen i fråga är nöjd. Om då personen aldrig BLIR nöjd, så kan man säkert fastna i en tacksamhetsfälla.

    Det låter oerhört jobbigt att din mamma ofta påpekade hur mycket hon hade ställt upp för dig och din bror. Att du var tvungen att ligga på sjukhus kunde ju inte hjälpa, men jag kan förstå om din mammas påminnelser om vad hon gjorde för dig då har bidragit till tacksamhetsskuld.

    Min förälder har aldrig varit någon martyr men det har hänt att hen, bara som ett konstaterande, har sagt att hen är för snäll och att hen bl.a. inte borde ha hjälpt mig så mycket när jag hade det svårt. Och det håller jag faktiskt med om, för hen hjälpte mig mycket mer än vad man kan begära. Det är sådana saker som lever kvar i mig, och som kanske utgör tacksamhetsfällan i mitt fall.

    Tror du att du och dina syskons hjälp har gjort att din förälder klarat sig längre utan att ta tag i sin situation genom kontakter med budgetrådgivare och annat?

    Trådstartaren

    Tror du att du och dina syskons hjälp har gjort att din förälder klarat sig längre utan att ta tag i sin situation genom kontakter med budgetrådgivare och annat?

    Hmm… Bra fråga! Vår hjälp har helt klart gjort hens fruktansvärda situation lite mindre fruktansvärd, men jag är osäker på om vår hjälp har bidragit till att hen inte sökt professionell hjälp. Jag gissar (är dock inte säker) att hen inte hade sökt hjälp i alla fall, utan att hen då hade gjort något mera drastiskt som t.ex. att säga upp sig från jobbet för att slippa de dyra kostnaderna för resor. Detta har hen pratat om ibland, men då har jag sagt att hen måste ta kontakt med kronofogden och be att på nytt få beräkna sina kostnader. Eftersom hen går back i princip varje månad, och dessutom ganska mycket, så har hen antagligen beräknat sina bensinkostnader till ett alldeles för lågt belopp. Ibland har hen sagt att hen ska ta tag i det, men om hen har gjort det ännu vet jag inte.

    Min förälder säger nu att budget- och skuldrådgivaren är svår att få tag i, men jag hoppas att hen fortsätter försöka. Det är ju en liten kommun med enbart ett mindre samhälle och landsbygd (= få invånare) så jag kan tänka mig att budget- och skuldrådgivaren inte är på plats alla dagar, utan att hen även jobbar i andra kommuner.

    Hmm när jag läser dina inlägg igen så började jag fundera i banor av depression – kan det vara så att din förälder har kommit in i en depression på grund av den situation hen är i. Min bror är ju djupt patologiskt deprimerad och jag ser likheter i det du beskriver och det jag upplever med min bror…

    Hur känns den tanken? Skulle din förälder behöva hjälp från flera håll – både ekonomiskt och för eventullt mående?

    Trådstartaren

    Hmm när jag läser dina inlägg igen så började jag fundera i banor av depression – kan det vara så att din förälder har kommit in i en depression på grund av den situation hen är i. Min bror är ju djupt patologiskt deprimerad och jag ser likheter i det du beskriver och det jag upplever med min bror… Hur känns den tanken? Skulle din förälder behöva hjälp från flera håll – både ekonomiskt och för eventullt mående?

    Vad jobbigt att din bror har en djup depression. 🙁 Får han någon hjälp för denna?

    När det gäller min förälder är jag ganska säker på att det är hens ekonomiska situation som har gett upphov till den känsla av hopplöshet som hen ibland uppvisar. Jag känner mig trygg i att hen inte har någon psykisk ohälsa i grunden, utan om hen fick hjälp med sin ekonomiska situation så tror jag att det skulle räcka. Nu har jag inte frågat om budget- och skuldrådgivaren på ett tag. Jag ska fråga snart igen.

    Hur länge har din förälder haft så här svåra skulder?

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 64 totalt)
63

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.