hmm jag funderar på om det finns någon tacksamhetsfälla – eftersom det inte finns någon skriven regel för hur mycket behövs för att man ska betala tillbaka att man betalar och betalar – och ens inre drift (som aldrig tror att det man själv gör är tillräckligt) eller tryck från den som är ”tacksam” emot aldrig blir tillfreds och säger att nu räcker det – du har gjort tillräckligt. Min bror och jag hade en mor som var väldigt martyrisk till sin läggning – hon kunde ofta påpeka att hon som alltid ställt upp så mycket för oss – speciellt mig som fick ligga på sjukhus större delen av min barndom… Undrar vad du tänker – blir man mer benägen att betala tillbacka tacksamhetsskulder i ett sådant läge eller mindre?
Det är en väldigt bra, och intressant, fråga. Jag tror mycket väl att det kan finnas en sådan fälla. Om den man känner tacksamhet gentemot inte blir tillfreds, så tror jag att det lätt kan bli så att man inte räknar tacksamhetsskulden som betald förrän personen i fråga är nöjd. Om då personen aldrig BLIR nöjd, så kan man säkert fastna i en tacksamhetsfälla.
Det låter oerhört jobbigt att din mamma ofta påpekade hur mycket hon hade ställt upp för dig och din bror. Att du var tvungen att ligga på sjukhus kunde ju inte hjälpa, men jag kan förstå om din mammas påminnelser om vad hon gjorde för dig då har bidragit till tacksamhetsskuld.
Min förälder har aldrig varit någon martyr men det har hänt att hen, bara som ett konstaterande, har sagt att hen är för snäll och att hen bl.a. inte borde ha hjälpt mig så mycket när jag hade det svårt. Och det håller jag faktiskt med om, för hen hjälpte mig mycket mer än vad man kan begära. Det är sådana saker som lever kvar i mig, och som kanske utgör tacksamhetsfällan i mitt fall.
