Mamma som inte tar tag i sitt jävla liv

[Blue Dogoda]

Förlåt om detta är fel forum men jag måste skriva av mig. Har ingen att prata med om det då mina syskon inte vågar säga något.

Min mamma är sägongsdeprimerad (ofta vår + höst) och gravt överviktig. Alltså jag har ingen exakt vikt men skulle gissa på upp emot 200 kg. Resten av familjen tassar på tå kring problemet, stackars mamma som är deprimerad, och har överlevt en cancer, så jag verkar vara den enda som vill göra något åt det. Inte minst för att det skulle göra henne gladare och minska risken för att cancern kommer tillbaka

Hennes vanor består av att titta på TV, gå från och till bilen och arbete. Hon rör sig alltså i princip ingenting. Till vardags går hon ut på restaurang och äter lunch dagligen. Jag vet inte hur hennes matvanor ser ut för övrigt, och blir fundersam när hon är hemma hos min familj och äter, hon har inte ens tallriken full.

Jag har försökt att prata med henne om det, men hon säger bara “jag vet” eller försöker skratta bort det. Mina syskon vill inte “anfalla” henne genom att göra en gemensam intervention, utan försöka stötta henne “i det långa loppet”. Men jag vill fan inte ha en mamma som inte tar hand om sig, som kommer att dö snart om hon inte tar tag i sitt jävla liv och går ner i vikt. Mina barn kan inte sitta i hennes knä längre, och anmärker ofta på att hon har en stor mage och stora tuttar.

Var går gränsen? Hur ska man hantera? Ska man göra som syskonen säger och bara blunda för problemet tills mamma dör, eller köra en tough-love och riskera familjefejd? Jag blir galen!!

[Pink Hufehe]

Blue Dogoda skrev:

Förlåt om detta är fel forum men jag måste skriva av mig. Har ingen att prata med om det då mina syskon inte vågar säga något. Min mamma är sägongsdeprimerad (ofta vår + höst) och gravt överviktig. Alltså jag har ingen exakt vikt men skulle gissa på upp emot 200 kg. Resten av familjen tassar på tå kring problemet, stackars mamma som är deprimerad, och har överlevt en cancer, så jag verkar vara den enda som vill göra något åt det. Inte minst för att det skulle göra henne gladare och minska risken för att cancern kommer tillbaka Hennes vanor består av att titta på TV, gå från och till bilen och arbete. Hon rör sig alltså i princip ingenting. Till vardags går hon ut på restaurang och äter lunch dagligen. Jag vet inte hur hennes matvanor ser ut för övrigt, och blir fundersam när hon är hemma hos min familj och äter, hon har inte ens tallriken full. Jag har försökt att prata med henne om det, men hon säger bara ”jag vet” eller försöker skratta bort det. Mina syskon vill inte ”anfalla” henne genom att göra en gemensam intervention, utan försöka stötta henne ”i det långa loppet”. Men jag vill fan inte ha en mamma som inte tar hand om sig, som kommer att dö snart om hon inte tar tag i sitt jävla liv och går ner i vikt. Mina barn kan inte sitta i hennes knä längre, och anmärker ofta på att hon har en stor mage och stora tuttar. Var går gränsen? Hur ska man hantera? Ska man göra som syskonen säger och bara blunda för problemet tills mamma dör, eller köra en tough-love och riskera familjefejd? Jag blir galen!!

jag förstår dilemmat, har själv problem inom familjen, där syskon inte tar ansvar för sitt liv hamnar hos kronofogden och så vidare men man säger ingenting för det är så ”synd om denne”

det är helt fel. Jag tycker absolut du ska riskera familjefejd . Det handlar om att bry sig på ett större plan och då hjälper det inte att man daltar eller blundar för problemen , följ ditt hjärta/ magkänsla  om hur du ska prata med din mamma,

om jag hade en mor som var sjukligt överviktig skulle jag prata med mamman på ett djupare plan om riskerna och varför hon gör som hon gör, sen är hon vuxen och har ett val, det ligger inte på dig allting,

[Blue Dogoda]

Pink Hufehe skrev:

jag förstår dilemmat, har själv problem inom familjen, där syskon inte tar ansvar för sitt liv hamnar hos kronofogden och så vidare men man säger ingenting för det är så ”synd om denne” det är helt fel. Jag tycker absolut du ska riskera familjefejd . Det handlar om att bry sig på ett större plan och då hjälper det inte att man daltar eller blundar för problemen , följ ditt hjärta/ magkänsla om hur du ska prata med din mamma, om jag hade en mor som var sjukligt överviktig skulle jag prata med mamman på ett djupare plan om riskerna och varför hon gör som hon gör, sen är hon vuxen och har ett val, det ligger inte på dig allting,

 

Tack för svar!

Mitt problem är att hon oftast inte lyssnar på mig för att jag är yngst i skaran, det jag säger far in i ena örat och ut ur det andra på henne. Jag har försökt få henne att äta mer vegetariskt då det är bra för både vikt och hjärta men det skrattar hon bort.

Jag får utöver detta spela psykolog åt henne, hon kommer till mig med sina problem och jag får lugnt lyssna och ge råd (fast hon inte lyssnar på dem ändå).  Jag tror helhjärtat på att hon skulle må bättre generellt om hon tog tag i sin vikt.

Hon skulle behöva höra det och hon får gärna bli arg och sur på mig om det betyder att hon ändå kommer prova. Det hjälper ingen att vara snäll och dalta, som du skriver, för det löser inte problemet. Om man ska få henne att må bättre i det långa loppet måste man kanske vara lite okänslig.

Jag vill att hon ska vara frisk och glad. En metod är att äta och motionera rätt, jag vill bara att hon ska FÖRSÖKA! Inte bara klaga på att livet suger och inte göra något åt det.

[Pink Hufehe]

Blue Dogoda skrev:

Tack för svar! Mitt problem är att hon oftast inte lyssnar på mig för att jag är yngst i skaran, det jag säger far in i ena örat och ut ur det andra på henne. Jag har försökt få henne att äta mer vegetariskt då det är bra för både vikt och hjärta men det skrattar hon bort. Jag får utöver detta spela psykolog åt henne, hon kommer till mig med sina problem och jag får lugnt lyssna och ge råd (fast hon inte lyssnar på dem ändå). Jag tror helhjärtat på att hon skulle må bättre generellt om hon tog tag i sin vikt. Hon skulle behöva höra det och hon får gärna bli arg och sur på mig om det betyder att hon ändå kommer prova. Det hjälper ingen att vara snäll och dalta, som du skriver, för det löser inte problemet. Om man ska få henne att må bättre i det långa loppet måste man kanske vara lite okänslig. Jag vill att hon ska vara frisk och glad. En metod är att äta och motionera rätt, jag vill bara att hon ska FÖRSÖKA! Inte bara klaga på att livet suger och inte göra något åt det.

jag förstår… men det får inte påverka ditt liv och dra ner dig jag förstår känslan av att vilja att ens förälder ska må bra och vara glad, det är faktiskt mitt egna prio ett att se till att min mamma mår bra(hon har haft det så jobbigt så jag har blivit som nån slags stöttepelare för det gör så jävla ont att se ens mamma lida, jag vill bara att hon ska må bra ,

men som sagt man gör vad man kan göra, min mamma uppskattar verkligen mitt stöd” vad skulle jag göra utan dig” säger hon, men din mamma verkar lite …otacksam?  Det är klart att man vill att ens förälder ska må bra men det finns gränser på hur mycket man ska ge och inte få nåt tillbaks? Tänker jag.

<3 Vilken jobbig situation! Överlag tror jag inte på att göra något okänsligt även om jag absolut också till hundra procent kan förstå frustrationen som uppkommit, utan tror istället på att exempelvis gråta inför henne. Visa upp din inre oro och din inre värld vad du känner kring detta – om du inte gjort det redan? Få henne att “vakna” och förstå att det här är på allvar och drabbar även er som blir oroliga över hennes dåliga fysiska tillstånd. Jag har tvingats göra så ibland med mina föräldrar, helt naturligt då iofs, att jag tillslut bara gråtit och sagt: men ser du inte själv hur sjukt det här är? Då har polletten oftast trillat ner och de själva insett att ojdå, det finns visst andra här som också lider ifall jag inte tar tag i mina problem- eller gör något åt det. Så det är ett tips – visa din sorg och djupa smärta. Anklaga helst ingenting alls.

Tänker även att det låter som att du blir triggad och provocerad av att mamman inte tar sitt liv och sin hälsa på allvar? Att du tycker det är ansvarslöst gjort av henne? Att hon indirekt sviker er genom att inte ta hand om sig själv? Om det är så som du känner kan jag verkligen känna igen mig i det också. Det är en vanmakt som är fruktansvärd när man har en förälder som bara skrattar tillbaka och man inser att den här människan verkar vilja leva i förnekelse, oavsett vad man kommer med för förslag på lösningar eller tankar. Det tycker jag också är respektlöst och är ett sätt att bli lurad på tid och engagemang när någon håller på så. Ganska omoget om man tänker efter – vuxna borde kunna prata om högt och lågt med varandra?

Jag tror inte det är helt ovanligt med föräldrar som “njuter” av att se sina barn ge dem så mycket kärlek, så mycket livsråd och jag vet inte allt. Ibland tror jag föräldrar ofta utnyttjar det här. Barnens empati och önskan att föräldern ska resa sig igen. Det är väl det som kallas “sjukdomsvinst”.