Mamma med psykisk ohälsa

Jag är en gravid dotter till en mamma som har tvångstankar + psykisk ohälsa.. ligger här just nu och bara mår skit, mår skit för att hon mår dåligt och jag känner hjälplöshet. Hon måste se sig själv i spegeln, så fort något litet går fel så säger hon att det är lika bra hon dör, hon ska fråga 24/7 om håret ligger rätt och hon tror hela tiden att jag och min syster pratar illa om henne . Nu har ju hon en som också som detta drabbar vilket inte känns okej. Men jag blir bara irriterad och på hennes beteende och jag vet inte varför jag reagerar så. Någon som känner igen sig? Eller någon som vet vad man kan göra i en sån här situation.. jag vet inte längre vad jag ska säga eller göra med mig själv eller henne

Du kanske blir irriterad eftersom hennes problem påverkar dig i så hög utsträckning? Det ska ju vara så att när man är sjuk och har problem så söker man hjälp för det, samtidigt som man gör allt i sin kraft att inte påverka sin omgivning negativt. Det låter som att din mamma snarare lägger över sitt mående och sina problem på dig? Att säga till sitt vuxna barn att man vill dö är ju även det, anser jag, väldigt gränslöst och djupt problematiskt. Det är ju att sätta dig i en position där du känner en djup vanmakt tänker jag. Är själv uppvuxen med en mamma som hotade om självmord och hade vad jag tror svåra psykotiska inslag där hon var paranoid att ingen älskade henne osv. Ofta blev jag utskälld för att jag inte visade tillräckligt med kärlek och tacksamhet enligt henne. Kan säga att jag inte förlåtit henne för det än idag. Såren det skapade var stora och plågsamma. Med andra tycker jag det låter som att din mamma har lite svårt med sin självinsikt, kan det stämma? Varför tar hon inte dessa svåra, svåra tankar med väninnor eller sjukvården? Tycker inte att man som barn (även om man är vuxen) ska behöva lyssna på sånt. Du är ju gravid också och ska ju kunna lägga all din energi på det. Leva ditt eget liv.

Värme

Usch.. tänk att det är så många som haft/har problem med sina föräldrar 😔
Hon har inga vänninor alls, hon har alltid varit en ensamvarg.
Sjukvården är hon ”för stolt” för att söka, felet från början är att jag har sen jag varit liten varit hennes terapeut och hon är nog van, har försökt begränsa i år nu men utan resultat. Ibland känns det som att hon vill må dåligt, att folk ska tycka synd om henne.
Jag har funderat på hur man ska förhålla sig till någon som mår såhär och har tvångstankar, jag vet inte om man kanske kan ställa ultimatum? Kanske förklara att om hon inte faktiskt tar den hjälp hon erbjuds eller försöker göra allt hon kan/orkar för att må bra så tar jag och bebis avstånd. Känns så fruktansvärt då det känns som ”hot” men vet Inte annars vad man kan göra..

Ja, jag tycker det låter rimligt att ställa ultimatum. Kolla hur hon reagerar på det. Det är ju ett utnyttjande att använda sitt barn som terapeut istället för att då “offra” sin stolthet och gå till sjukvården med sina problem istället. Blir ju också att hon satt eran relation på spel och där du tvingas vara hennes förälder istället för tvärtom? Hon låter väldigt lik min mamma. Det är på något sett en naturlag att förälderns känslomässiga behov kommer först och så ska man stå redo att serva alla möjliga stödinsatser och “trygghet” som föräldern saknar så? Jag tycker det är ett otroligt omoget beteende. Ledsen att din mamma gör såhär mot dig.

Beklagar att du känner dig igen din egna mamma i detta, man önskar inte någon detta.. men ja ultimatum är väl de enda man får göra antar jag. Ska flytta en bit ifrån mamma nu så får se hur det kommer gå för henne men hon måste göra förändringar annars förlorar hon hela familjen..

Red Simyna skrev:

Du kanske blir irriterad eftersom hennes problem påverkar dig i så hög utsträckning? Det ska ju vara så att när man är sjuk och har problem så söker man hjälp för det, samtidigt som man gör allt i sin kraft att inte påverka sin omgivning negativt. Det låter som att din mamma snarare lägger över sitt mående och sina problem på dig? Att säga till sitt vuxna barn att man vill dö är ju även det, anser jag, väldigt gränslöst och djupt problematiskt. Det är ju att sätta dig i en position där du känner en djup vanmakt tänker jag. Är själv uppvuxen med en mamma som hotade om självmord och hade vad jag tror svåra psykotiska inslag där hon var paranoid att ingen älskade henne osv. Ofta blev jag utskälld för att jag inte visade tillräckligt med kärlek och tacksamhet enligt henne. Kan säga att jag inte förlåtit henne för det än idag. Såren det skapade var stora och plågsamma. Med andra tycker jag det låter som att din mamma har lite svårt med sin självinsikt, kan det stämma? Varför tar hon inte dessa svåra, svåra tankar med väninnor eller sjukvården? Tycker inte att man som barn (även om man är vuxen) ska behöva lyssna på sånt. Du är ju gravid också och ska ju kunna lägga all din energi på det. Leva ditt eget liv. Värme

Skrämmande läsning och tycker att det verkar som om många idag inte förstår hur relationer ska fungera och att vi i Sverige tycker att allt ska lösas av andra och helst quickfix med piller.  Det är uppenbart att det är många som känner stor SORG av att bli bortrationaliserade av sina barn, det är verkligen beklagligt och felaktigt.

Börjar tro att mönstret uppstått av Curlingen som pågått i snart 2 generationer, barnen växer aldrig upp ordentligt och tror att det inte finns skyldigheter från även dom i en Familj. Detta verkar vara ett typiskt Svenskt problem, man ser inte sådana här beteenden i andra kulturer.

Det ser ut som om barn i dagsläget hellre följer sociala medier av utomstående, än att ta vara på sina Närstående och involvera dom i sina liv medans dom är i livet och idag är Empati ett främmande ord uppenbarligen för många, det betyder: Medkänsla.

Sorg är INTE lika med psykisk sjukdom, det är något som inte ska förväxlas. Att mammor och pappor – jag även far- och morföräldrar – blir deprimerade och känner hopplöshet och ingen mening med livet när dom blir utanför – det är inte konstigt alls. Och självklart ska även dessa personer rätt få utrycka sig och det har gått långt när man känner att man inte vill leva pga utanförskapet och sorgen är ohygglig för föräldrar när dom blir utraderade.

Tycker att det är dags att dagens barn tänker på vad dom säger och gör mot sina föräldrar!