Hem > Forum > Närstående > Maktlös anhörig till vuxen son med psykisk ohälsa

Maktlös anhörig till vuxen son med psykisk ohälsa

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Jag känner mig orolig och vilsen i hur jag bäst kan stödja min vuxna son (28 år) som visar tydliga tecken på psykisk ohälsa. Nu har han förlorat sitt jobb (igen!) och jag är mycket orolig för vad det kan leda till. Stress är det minsta han behöver i sitt sårbara tillstånd.

    Han har hört röster en längre tid -en följd av flerårigt narkotikamissbruk som lyckligtvis nu är över (men rösterna är kvar).
    Han har stora svårigheter med sociala kontakter. Han beskriver själv att han känner stor nervositet i kontakten med andra människor, något som smittar av sig på omgivningen.
    Han misstolkar lätt andras beteenden och det som sägs i samtal. Det leder i bland till att han kan vräka ur sig otrevligheter som inte direkt underlättar sociala kontakter.
    Men han är också en känslig och mjuk kille som kan visa prov på empati, förståelse och kärlek. Inte minst mot sin familj.

    Han har sökt hjälp självmant tidigare. Något som lett till att han först fick litium mot bipolär sjukdom. Han sa först att han upplevde att det hjälpte honom att känna sig mer stabil. Senare ändrade han sig och slutade med motiveringen att det inte hjälper.
    Ett år senare sökte han hjälp självmant igen. Då fick han SSRI preparat och förloppet blev detsamma: Först sa han att det hjälpte honom att må bättre. Vi i familjen märkte också att han verkade må bättre. Dessutom fick han plötsligt nya vänner och vid något tillfälle hade han så många kontakter som ville träffa honom att han fick svårt att hinna med att träffa alla. Vi gladde oss. Sen plötsligt slutade han med medicinen med samma motivering som tidigare, att det inte hjälpte.

    När jag vid ett flertal tillfällen försökt ta upp att han kanske borde söka hjälp igen, slår han ifrån sig och blir arg, ”Det hjälper ändå inte!”. Nu när han förlorat jobbet blir det för mig tydligt att han behöver börja i rätt ände: jobba med sig själv och hitta sätt att må bättre. Först när den biten är stabil kan han räkna med en mer långvarig positiv utveckling i ett framtida jobb.

    Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen. Har någon ett råd att dela med sig av?

    Jag är autistisk och har svårt med folk jag med. Kan du berätta mer om din sons barndom?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.