Hej på er!
För lite mer än en månad sen började min fru känna av sin depression på nytt. Den här gången var det annorlunda. Hon var orolig att det var en djupare depression jämfört hur det har varit under de åtta år vi har levt tillsammans. Öppenvården ställde sin diagnos: medelsvår depression och de rekommenderade henne starkt att lägga in sig själv. Samtidigt i allt detta nådde jag min botten och berättade något som jag burit på under lång tid, något som har fått utvecklas till något allvarligt och destruktivt. Självklart förvärrade detta hennes tillstånd. Till slut lade hon in sig själv. Jag körde henne till psykakuten. Jag märkte en stor skillnad i hennes mående jämfört med hur det brukar vara. Jag förstod också efter lite distans att hon hade ett slags tablettmissbruk. Hon brukade mer behovsmediciner än vad läkaren skrivit på receptet. En av behovsmedicinerna hon tog då är narkotikaklassat och jag tror att hon gjorde sig beroende av den helt enkelt.
inläggningen gav ändå resultat tyckte än trots att hon var motvillig till det från början. Nu var hon istället rädd för att komma hem. Läget hemma blev stabilt dåligt. Varken någon försämring men inte heller till det bättre. Jag stöttade henne så gott jag kunde. Men vi räckte helt enkelt inte till för varandra. Jag hade mina demoner att slåss emot och hon sina. Samtidigt hade jag bett om hjälp och fått det.
Dagen då jag hittade henne i vår säng hade jag varit på mitt första möte med min behandlar, det var en slags bedömning. Jag var borta hela dagen. Jag hörde av mig till min fru några gånger under dagen. Jag fick korthuggna svar, men kände inte mig orolig. Hon hade ju lovat att hon inte skulle ta sitt liv genom suicidal. Jag tog henne på orden. När jag ringde henne för att säga att jag skulle bli sen så lät hon sömndrucken och det gjorde hon då och då. Men så var inte fallet. Hon hade redan tagit en överdos när vi pratade. Jag förstod inte det då bara.
jag kom hem. Hängde av mig. Tog det lugnt. Kände mig upprymd eftersom det hade gått bra på bedömningen tidigare på dagen.
hon låg i sängen och skakade. Jag såg medicinkartorna på golvet och förstod allvaret direkt. Där och då släppte jag allt annat. Jag tog på min utrustning där inga känslor fick plats. Jag fokuserade. Jag frågade min fru om hon tagit en överdos och hon nickade, samtidigt som hon grät, skrek och var väldigt påverkad av medicinerna hon tagit. Hon sa också flera gånger ”förlåt”. Jag ringde såklart 112 och ambulansen var på plats inom 10 min. De kunde inte häva medicinerna att ta sig ut i kroppen. De hade redan passerat magsäcken och gått ut i blodet.
När hon var i säkra händer tappade jag min rustning och bröt ihop. Jag blev väl omhändertagen av räddningstjänst och ambulanspersonal. Tack till er!
Jag ringde min mamma och då släppte alla fördämningar totalt. Jag visste inte om min fru skulle klara sig. Om hon överlevde, vilka men skulle hon få?
Men hon klarade sig. Och efter en vecka på psyk skrev hon ut sig själv med ett godkännande från en läkare. Självmordsförsöket hade varit en ögonöppnare. Den narkotikaklassade medicinen togs bort. Och på nu i dagarna ska hon komma hem till mig. Hon ska ha hemsjukvård. Alla mediciner ska vara inlåsta. Mina också i mitt egna skåp som jag ska ordna.
hur ska jag kunna lita på henne till fullo? Jag har en enorm tillit till min fru när hennes mående är stabilt. Den andra (redigerat,namn borttaget/Moderator) som jag stötte på nu under de senaste en och en halv månad känner jag ingen tillit till alls. När hon styr så finns bara tabletterna. Hur ska jag veta när jag ska dra min gräns? När jag måste tillkalla hjälp. Jag vet inte om vårt äktenskap håller för ännu ett självmordsförsök. Jag vet inte om jag pallar. Är det själviskt? Det känns så. Jag älskar min fru så himla mycket. Men jag är osäker på att hon vet hur stort behov av vård hon är i.
Jag tar emot all hjälp och alla tips jag kan få från er anhöriga där ute. Har ni ställt några krav? Vilka i så fall.
tack för att ni lyssnade
