jag vill gråta men orkar inte. Det finns ingen ork att torka bort tårarna. Tårarna som innehåller så mycket. Mycket jag inte trodde skulle hända. Hända gjorde det. Det, vården som har totalt brutit ner mig. Det som skulle hjälpa, hjälpte inte. Dom som skulle lyssna, lyssnade inte. Dom som lovade hjälpt, hjälpte inte. Tror ibland att vården njuter av att göra folk sjukare en friskare. Att dom tycker om att mobba folk som inte kan kämpa emot. Men kämpa det har jag gjort hela livet och tänkte inte sluta nu. Det som är svårast med att få rätt mot vården det är att jag går denna väg själv… det finns ingen som vill hjälpa till. Jag trodde att åtminstone en person skulle finna där ute som kunde hjälpa. En person. Har dock inte hittat den personen. Jag fortsätter och letar. Jag frågar men ingen vill ta sig på vården. Fast jag get mig inte. För jag tror att jag kommer att få rätt, för att dom har gjort fel. Så jag tänker positivt. Och jag kan se det framför mig, även om det tar lång tid, att jag får rätt. Att dom erkänner att dom gjort fel. För det har dom. Jag get mig inte. Jag fortsätter kämpa. Ibland är det väldigt ensamt. Men jag ger mig inte.
