Hem > Forum > Närstående > Klarar knappast flickvän som har depression och självmordstankar

Klarar knappast flickvän som har depression och självmordstankar

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej allihopa!

    Min flickvän och jag har varit ihop i ett drygt år. Allt började så bra som det kan, men redan då antydde hon att hon kan ha det svårt ibland. De senaste månaderna har det blivit mycket tydligare. Hon har haft depression sedan många år tillbaka och funderar också regelbundet på att ta livet av sig, samt att hon skär sig själv regelbundet. När vi pratar om det märker hon att jag börjar bekymra mig och blockerar då totalt eftersom hon inte vill det.

    Jag känner mig helt enkelt oerhört hjälplös. Jag går runt med rädsla om att hon faktiskt kan begå självmord, jag har en kloss i magen och det känns som att jag inte kan slappna av på riktigt. Jag pratar med mina närmsta vänner om detta, men hon vill inte att jag pratar med vare sig hennes vänner eller hennes familj, som har tillräckliga bekymmer som det är. Det känns som att jag blir till en skådis som ska ignorera allt som händer och bara spela att jag är glad, att hon är glad och att vi alla mår toppen. Men ingen av oss mår toppen, vi mår skit och det är en jävla charad.

    Hon har varit hos flera olika terapeuter, det sista försöket ligger ca. tre år tillbaka, men inget av det här har hjälpt eller förändrat något. Hennes sista uttalande angående detta var att ”hon helt enkelt är en människa som inte vill leva, och det borde väl vara akcepterat att det är på detta sättet?”. Visst borde det vara akcepterat, men jag har så oerhört svårt att leva ett liv med henne då hon säger att det inte handlar om frågan OM hon kommer att begå sjävlmord, utan snarare NÄR.

    Som man kanske kan läsa ur ovanstående rader är jag förvirrad, rädd, ilsken och helt enkelt ledsen. Finns det någon här som lever med liknanden eller har gjort, hur hanterar ni svåra situationer och era egna tankar? Jag funderar starkt på att söka mig själv till professionell hjälp, men vet inte riktigt vad för möjligheter det finns och med tanke på en flytt utomlands om ett tag vet jag ej om jag borde söka hjälp först när jag är där eller medans jag fortfarande lever här.

    I alla fall var det skönt att ventilera, läser alla inlägg här och det känns bra att veta att man inte är ensam om sina problem.

    <3

    Hej,

    Åh jag tycker det låter så klokt att söka stöd av en utbildad terapeut för att kunna få landa någonstans och få regelbundna kloka råd och infallsvinklar. Rekommenderar att du mailar/ringer en privat terapeut så du får komma omgående. Det kostar men brukar vara värt det enligt min erfarenhet (är dock inte närstående utan har egna problem).

    Det är en sak att acceptera att någon mår jättedåligt men det är svårare att nästan kräva att någon passiviseras till att kolla på, tänker jag här nu för mig själv. Kanske är det till och med helt omöjligt. Vi människor vill ju finnas där för varandra, hjälpa och stödja, rätta till. Och i synnerhet i en parrelation ingår det ju att ta hand om och lyssna in. Kanske är din flickväns tillstånd något som hon normaliserat och tycker är så hopplöst att det är liksom inget att ens försöka göra något åt?

    Trådstartaren

    Hej,

    tack för svaret och dem kloka orden! Ska kika lite närmre på terapi idag och se vad det ger.

    Det känns verkligen som att hon har normaliserat det och akcepterat att det helt enkelt bara är så, och nu bara går i väntan på att det ska ta slut utan att försöka förändra det. Och det är oerhört svårt att förstå. Jag går ju redan i tankar som ”Jaha, ska jag boka den där resan tillsammans eller kommer den aldrig att bli av” och skäms för att jag gör det, men samtidigt försöker jag att vara där för henne men kan egentligen bara titta på och upprepa att jag förstår att allt är tufft och jobbigt och att jag finns där om hon behöver mig.

    Jag förstår och det är fint att hon har dig <3 Du betyder säkert enormt mycket för henne även om hon kanske inte visar det. Det är också sådär ”man” tänker när man är svårt deprimerad. Att det är lika bra att ge upp. Är ett sjukdomstillstånd. I mina öron låter det också som att din flickvän innerst inne är djupt förtvivlad. Kanske har hon försökt må bättre men inte fått den hjälpen som hon hade behövt, eller som hjälpte henne på det sättet som behövdes. Nu är hon förmodligen i det skedet att hon börjat acceptera det. Det är många som lever och känner på det sättet. Speciellt vi som är här på Mind förmodligen. Min tanke är alltså att se det som att hon ungefär lider av en svårt fysisk sjukdom och som talar för sig själv, lever för sig själv, och att det fortfarande är viktigt att få stöd och hjälp att ta sig ur sin förtvivlan och längtan efter att få dö. Har hört om personer som försökt begå självmord som in i det sista önskar det vore annorlunda. Även att personer som överlevt har känt när de t ex hoppat att de innerst inne ångrat sig. Så det är mycket som sker i impuls och som talar för att människan snarare vill leva. Men ingen vill leva i kronisk psykisk smärta. Hon behöver få professionell hjälp är det jag försöker säga <3

    Trådstartaren

    Hej!

    Hon har absolut börjat acceptera det, egentligen upprätthåller hon bara en fasad (både gentemot mig och alla andra i hennes liv) att det inte är så illa som det faktiskt är. Tyvärr, kan det nästan kännas ibland, kan jag ju inte tvinga henne att leta sig till professionell hjälp och ge det ett försök till, utan får istället försöka fortsätta att vara närvarande och till stöd. Jobbigt är det, men än så länge håller jag ut i alla fall. Tack för svaret! <3

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.