Har min bror bulimi?

Jag är orolig att min äldre bror som är 18 år lider av ätstörningen bulimi. För som liten (10 år) blev han hårt mobbad i skolan pgr sin övervikt. Sedan gick han ner i vikt och blev normalviktig (11 år).

I nuläget äter han mycket, men direkt efter varje måltid går han in på toaletten och är där i ungefär 20 minuter. Jag misstänker att han spyr upp maten, men har inte kunnat bevisa det än. När vi fikar och äter sötsaker så äter han även otroligt mycket under en kort tid och värkar inte kunna sluta, utan att bli tillsagd (på engelska heter det binging). Sedan går han in på toaletten…

Jag älskar min bror otroligt mycket och är orolig för honom. Jag har inte delat mina aningar med mina föräldrar då det inte kommer förstå. Tro mig det kommer inte förstå. För i deras värld har bara tjejer ätstörningar.

Snälla tror ni han har bulimi och vad ska jag göra för att hjälpa han i så fall?

Hej, det låter som att han har bullemi. Jag känner nämligen igen mig och jag har haft ätstörning i nästan hela mitt liv. Jag har fortfarande spår av det.

Är det bara mobbningen tror du som är orsaken till din brors hetsätning?

Anonym skrev:

Hej, det låter som att han har bullemi. Jag känner nämligen igen mig och jag har haft ätstörning i nästan hela mitt liv. Jag har fortfarande spår av det. Är det bara mobbningen tror du som är orsaken till din brors hetsätning?

Jag tror det, men det kan också vara att pappa är på honom att börja träna mer (trots att han är normalviktig). Hur tycker du att jag ska ta upp ämnet med honom på bästa sätt? För jag vill verkligen hjälpa.

Hej, av egen erfarenhet kan det handla om Bulimi. Jag har Anorexi, Bullimi och det som är mitt i mellan unspecifid. haft det själv till och från sedan jag var femton. För mig började det när någon sa att “du är tjock”… kämpar med dig än idag. Det finns hjälp.

Hej, jag tänker att det är bäst att börja prata om hur han mår och inte ta upp hans ätstörning direkt. Ett bra sätt att få andra att öppna sig kan vara att själv öppna sig först. Försök att inleda ett samtal om livet i stort, då är det lättare att bli mer specifik. Jag känner ju inte till er relation och om det är möjligt. Du kanske även kan prata med någon vän till honom. Du kan ju även ta kontakt med någon som är specialist på ätstörningar och få råd.

Får jag fråga om du själv har någon form av ätstörning eller annat destruktivt beteende?

 

Anonym skrev:

Hej, jag tänker att det är bäst att börja prata om hur han mår och inte ta upp hans ätstörning direkt. Ett bra sätt att få andra att öppna sig kan vara att själv öppna sig först. Försök att inleda ett samtal om livet i stort, då är det lättare att bli mer specifik. Jag känner ju inte till er relation och om det är möjligt. Du kanske även kan prata med någon vän till honom. Du kan ju även ta kontakt med någon som är specialist på ätstörningar och få råd. Får jag fråga om du själv har någon form av ätstörning eller annat destruktivt beteende?

tack så mycket för dit förslag med att börja samtalet på det sättet. Själv skär jag mig med rakblad och har anorexia (ingen i familjen vet om det). Jag är en tjej på 16 år. Så jag antar att jag är rädd att han också är inne på den mörka vägen, och vill rädda han från det på något sätt om han har en ätstörning.

Anonym skrev:

tack så mycket för dit förslag med att börja samtalet på det sättet. Själv skär jag mig med rakblad och har anorexia (ingen i familjen vet om det). Jag är en tjej på 16 år. Så jag antar att jag är rädd att han också är inne på den mörka vägen, och vill rädda han från det på något sätt om han har en ätstörning.

Hej Green Nepiqi, det känns i mig när du berättar din historia. Den är tyvärr väldigt bekant för mig. Jag har även skärt mig när jag var yngre. Det är ju inte så vanligt att män gör det. Men jag gjorde det. Jag har haft vänner som gjort det. För mig var det ett sätt “att bli av med smärtan”. Och det funkar, för stunden. Även om det gör ont i mig att du och din bror verkar må dåligt så vill jag säga att jag blir “glad” att du delar med dig. Det är alltid första steget till att må bättre. Skam och tystnad är nästan som döden. Jag försökte ta livet av mig när jag 25 år. Har du tänkt på självmord någon gång?

Du och din bror har alltså en del gemensamt. Ni har “ätstörningar”. I min värld är ätstörningen en protest och ett sätt att ha kontroll på något sätt. Hur känner du?

Jag hade ätstörning bland annat för att “det var så tyst” i min familj. Mina föräldrar pratade inte om hur det egentligen mådde utan höll uppe en mask för mig och min syster. Hur är det i din familj?