Han vill skiljas – jag vill lägga in honom på psyket

Ni måste hjälpa mig för jag tror, helt seriöst, att jag håller på att bli tokig..

Min sambo insjuknade 2015 i utmattning och har sedan dess även fått diagnosen ADHD.
Har varit medicinerad med olika antidepp under hela perioden vilka sattes ut nu i april.
Jag har under dessa år haft fullmakt åt honom då han varit riktigt illa däran och även inlagd en period.

När det skulle bytas antidepp i mars började han bli manisk då den nya sattes in och efter tre veckor på den nya medicine ville han separera.
Detta i kombination med övrigt oerhört förändrad personlighet gjorde att jag tog kontakt med psyket och han fick en akuttid påföljande dag då de satte ut medicinen och satte in en ytterst svag dos av antipsykotisk vilken han fortfarande står på i kombination med concerta.

Han hävdar otroligt bestämt att han inte har några känslor kvar för mig och för att han ska kunna bli fullt frisk måste vi separera.
4 barn påverkas, vi har bott tillsammans i snart 8 år, har hus osv osv. I februari pratade vi om när vi ska gifta oss osv… Ett ruskigt stabilt förhållande med väldigt mycket kärlek.
Han hävdar dock att han känt detta sedan minst ett år och vill öht inte ens försöka laga det som ev är fel. Han klarar heller inte av att prata om vår relation öht utan vill bara se framåt.

Jag misstänker att han är starkt påverkad av utsättningen av antidepp men måste ju förhålla mig till vad han faktiskt säger. Han har redan flyttat ut från vårt gemensamma hus och bor numera hos några vänner. Söker dock inte annat boende – så jag förstår inte riktigt hur han resonerar där för han är verkligen stensäker.  Han SKA separera

Vad tro ni andra?
Förstår att det är omöjligt för er att svara egentligen men det känns som att jag håller på att bli tokig här…

 

Min har gett upp kampen om att sätta in rätt dos samt rätt medicin samt gått in i ett sämre skov.

Vi har tre barn och varit ett par i 7,5 år.

Jag försöker hålla mig cool, vi har bokat tid hos parrådgivare. Försöker tänka att det är ett skov, men hur han ska komma ur dippen, det kan jag inte riktigt se. Men jag hoppas.

Han är inställd på att vårt bästa är en separation. Han ser helt från hur omvärlden ser honom, han ser bara sig själv.

Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att du lägger så otroligt mycket fokus på din karl/kille/respektive. Inte konstigt så klart efter alla era år ihop och allt ni delar – men vad sägs om att tänka lite mer på dig själv?

Min första tanke var: Rädda dig själv!! När jag läste ditt inlägg.
Menar bara väl, hoppas du förstår det.

Detta inlägg kommer inte med struktur, men jag är uppriktig och bryr mig. Därför skriver jag. Önskar att på något vis kunna hjälpa eller bidra med något som kan ge dig något.

Vi har ingen aning om hur länge han kommer äta dessa tabletter och vad han kommer byta till om han byter. Vi har ingen aning om hur han mår om 1 månad, 3 månader eller ett år. De vet han nog inte själv.

Med era barn och hus tänker jag, Tänk på dig själv. DU ska ha en vardag och en tillvaro som är trygg och som funkar för dig. Du ska inte behöva ta hand om din respektive som du gjort nu – långsiktigt sett. Visst kan man få olika perioder av svackor och problem, men man står kvar och det är inget fel med de. Jag stöttar sånt.

Problemet är att du tänker för lite på dig själv.
Väldigt ledsamt så klart att det inte alls är länge sedan ni pratade bröllop och nu lever ni i dessa kontraster!

I stället för att ta skit så försök ställ krav kvinna! Vad är det för man du vill leva med? Vad ska han bidra med? Hur ska han få dig att må? Hur ska han bekräfta dig? Vad för trygghet vill du ha? Kan han ge dig det?

Det är en sak om han mår dåligt men vill vara hos dig. Då kan du få dra ett tungt lass en period men då vet du om det. Nu mår han dåligt och hävdar att han vill skilja sig.

Ibland behöver man skilja sig för att förstå att det var rätt – eller fel.

De kan bli helt tvärtom… om ni skiljer er och separerar kanske han kommer till dig om ett år och ber så mycket om ursäkt… uppvaktar dig och vill ha dig tillbaka. Kanske du då insett hur mycket du fått ta och stått ut med och säger Ne-hej-du!

Nu vet jag att du bara vill vara med honom och ha din familj… Så klart.

Men de bästa är väl att försöka ta åt dig av vad han säger och försöka ta det på allvar – och faktiskt ställa lite krav från din egen sida och inse din egen värdighet.

Bollar gärna med dig om du skulle önska.
/Iris