Min partner har länge (sedan långt innan vi träffades) haft en viss psykisk ohälsa, men ändå kunnat leva ett nästan helt vanligt vardagsliv. Det har handlat om att han behövt ta det lugnt för att få återhämtning , nervositet och ångest i olika situationer osv. För ett par år sedan bestämde vi oss för att försöka skaffa barn, vilket blev en ganska lång resa med flera missfall. Nu är jag gravid i vecka 25 och vi har varit väldigt glada över graviditeten även om det varit mycket oro också, med tanke på allt som kan gå fel.
Tyvärr har min partners mående börjat bli allt värre under den senaste tiden. Han isolerar sig mer och mer och tycker att allt och i hela världen är emot honom. Till saken hör att han flyttat till Sverige från ett annat land, och han tycker nu att det är fruktansvärt här (tidigare älskade han att bo här). Han säger att han hatar alla människor här, att hela samhället är idiotiskt. En stor del av det här beror troligen på pandemin och all debatt runt den, som jag upplever gjort hans mående värre. Den allra sista tiden har han också börjat vända sig mot mig, och säger att jag är emot honom, vilket aldrig har hänt tidigare. I princip vad som helst kan göra honom uppjagad, ångestfylld och arg om det är fel tillfälle. Han talar om självmord ibland. Idag var en sådan dag, och på något sätt blev det värre än vanligt för han menar att allt är mitt fel och att jag har satt honom i den här situationen, att han ska ta livet av sig. Emellan de tillfällena när han blir uppjagad har vi det däremot bra mellan oss.
Jag försöker på olika sätt att hjälpa och stötta och hålla tillvaron så stabil som möjligt med sömn, mat, promenader och vanligt umgänge, men nu börjar jag känna att jag inte vet hur jag ska hantera allt, och jag blir också väldigt sårad av detta att han har börjat rikta de negativa känslorna mot mig när han blir dålig. Tidigare har han mer behandlat mig som sin allierade och jag har kunnat nå fram till honom och diskutera och mer direkt hjälpa när han mått dåligt.
Speciellt jobbigt är det nu med graviditeten. Tidigare var jag säker på att min partner skulle bli en bra förälder, men nu är jag väldigt orolig för hur det ska gå för oss.
Finns det någon som har råd om hur jag bäst kan nå fram och stötta?
