Hem > Forum > Närstående > Trött på allt

Trött på allt

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Idag mår jag inte bra. Känner mycket tomhetskänsla. Trött på människor och hur dom behandlar mig

    Vill du berätta mer om varför du mår som du mår?❤️

    Trådstartaren

    Vill du berätta mer om varför du mår som du mår?❤️

    Hej, jag har lite identitetskris först och främst. Jag vet inte längre om jag är på ett speciellt sätt för att det är sån jag är eller för att de är så andra vill och mår bra av att jag är. I över två år nu så har jag haft så mycket fokus på att andra ska ha vad dom behöver, speciellt min sambo. Jag tror att de gått över styr. Jag ser inte min egen gräns. Jag är villig att trampa på mig själv och trycka ner mig själv för att andra ska må bra. Nu mår jag så dåligt att jag får självskadetankar och även suicid, men håller de hemligt för nära. För de finns inte tid att prioritera mig.

    Jag vill inte gå tillbaka till mitt jobb, för dom behandlar mig mycket dåligt, och jag har tröttnat på att bli besviken. Men är samtidigt så dålig just nu att de skulle vara så illa att bli av med jobbet, dvs ekonomisk trygghet. För att söka jobb i dagsläget finns inte på kartan.

    Låter som att du har det väldigt tufft just nu! Vill första bara säga att du är grym som fortsätter kämpa trots motgångar❤️❤️❤️ Att inte veta vem man är tror jag är något som ganska många har upplevt, jag har själv upplevt det och kan få sådana tankar ibland. Jag tror att det är viktigt att försöka sluta tänka att man måste vara på ett visst sätt och försöka leva upp till de krav man ofta omedvetet ställer på sig själv, för då kan det nog lätt bli så som du beskriver, att man lite tappar bort sig själv och ägnar all sin tid att tänka på andra. Dessa tankar kring självskada och suicid, är det något som stannat som tankar? Har du någon som du känner att du kan prata med om detta? Hur blir du behandlad dåligt på jobbet? Du får gärna berätta mer om du vill❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Trådstartaren

    Låter som att du har det väldigt tufft just nu! Vill första bara säga att du är grym som fortsätter kämpa trots motgångar❤️❤️❤️ Att inte veta vem man är tror jag är något som ganska många har upplevt, jag har själv upplevt det och kan få sådana tankar ibland. Jag tror att det är viktigt att försöka sluta tänka att man måste vara på ett visst sätt och försöka leva upp till de krav man ofta omedvetet ställer på sig själv, för då kan det nog lätt bli så som du beskriver, att man lite tappar bort sig själv och ägnar all sin tid att tänka på andra. Dessa tankar kring självskada och suicid, är det något som stannat som tankar? Har du någon som du känner att du kan prata med om detta? Hur blir du behandlad dåligt på jobbet? Du får gärna berätta mer om du vill❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Tack för svar, och va skönt att du förstod vad jag menade. Ibland känns de så invecklat att jag själv blir förvirrad. Detta med identitetsproblem kommer väl lite då och då med tanke på att jag har borderline diagnos, men också för att de flesta av dom krav jag ställer inte är rimliga och det går över styr. Jag tror mycket grundar sig i att jag inte tycker om mig själv, och för att få den bekräftelse jag saknar så måste jag göra allt för att få den från andra.

    Jag har lite problematik med självskada i form av själv medicinering. Tar lite mer lugnande än jag ska och väldigt ofta, men de är inga starka grejer. Känner väl bara att de är ångestdämpande att bedöva tankar och känslor på de sättet. Största nackdelen me de är att kroppen vänjer sig och jag behöver öka dosen för att få effekt, och kroppen blir i obalans. När de kommer till suicid så kan jag bli så pass dålig att jag överväger på öppen plats, men hinner aldrig göra något innan jag blir omhändertagen av vakt, polis m.m

    Eftersom jag har diagnos så behöver jag något anpassade uppgifter när de gäller jobb. Jag har vissa ramar jag måste hålla mig inom. Får inte utsättas för stress eller ha tunga ansvar. Min arbetsgivare är medveten om detta och för besväret får dom ekonomiskt bidrag. Men som sagt de innebär att även dom har regler att följa. Det är här de spricker. När jag började på detta jobbet så va planen att arbetsträna efter sjukskrivning. Men samtidigt blev jag pressad av FK att ha jobb inom en viss tid. Så istället för att ta de lugnt som jag borde gjort, så gav jag allt ja va värd för att öka chansen att bli anställd. Det lyckades jag göra, jag fick anställning, och jag fick väldigt mycket beröm för hur duktig jag var. Dock va de för få anställda och jag som är en person som glömmer av mig själv i dessa situationer prioriterade jobbet först och mig sist. Jag har gått i väggen flera gånger redan. Många kollegor har slutat och nya har kommit in. Så jag hamnade i en rävsax. Jag var en av många få som hade erfarenhet av hur saker skulle göras, så när de blev kaus så förväntade sig mina arbetsgivare att jag skulle lösa detta . De är så många gånger jag ber om hjälp och får till svar att lösa de själv. Och då vet dom att jag har mina problem och att de dom ber mig om, och de jobb dom ibland ger mig går utanför de ramar jag ska följa. Men om de är de som ska prioriteras så har tydligen inte jag något värde alls. Jag har jobbat ihjäl mig på detta stället, löst problem, hunnit upptäcka andras fel som hade varit illa om de inte märkts i tid och jag fick även under den tiden  jag var praktikant, ta hand om och leda praktikanterna. Hur låter de.

    Tack för svar, och va skönt att du förstod vad jag menade. Ibland känns de så invecklat att jag själv blir förvirrad. Detta med identitetsproblem kommer väl lite då och då med tanke på att jag har borderline diagnos, men också för att de flesta av dom krav jag ställer inte är rimliga och det går över styr. Jag tror mycket grundar sig i att jag inte tycker om mig själv, och för att få den bekräftelse jag saknar så måste jag göra allt för att få den från andra. Jag har lite problematik med självskada i form av själv medicinering. Tar lite mer lugnande än jag ska och väldigt ofta, men de är inga starka grejer. Känner väl bara att de är ångestdämpande att bedöva tankar och känslor på de sättet. Största nackdelen me de är att kroppen vänjer sig och jag behöver öka dosen för att få effekt, och kroppen blir i obalans. När de kommer till suicid så kan jag bli så pass dålig att jag överväger på öppen plats, men hinner aldrig göra något innan jag blir omhändertagen av vakt, polis m.m Eftersom jag har diagnos så behöver jag något anpassade uppgifter när de gäller jobb. Jag har vissa ramar jag måste hålla mig inom. Får inte utsättas för stress eller ha tunga ansvar. Min arbetsgivare är medveten om detta och för besväret får dom ekonomiskt bidrag. Men som sagt de innebär att även dom har regler att följa. Det är här de spricker. När jag började på detta jobbet så va planen att arbetsträna efter sjukskrivning. Men samtidigt blev jag pressad av FK att ha jobb inom en viss tid. Så istället för att ta de lugnt som jag borde gjort, så gav jag allt ja va värd för att öka chansen att bli anställd. Det lyckades jag göra, jag fick anställning, och jag fick väldigt mycket beröm för hur duktig jag var. Dock va de för få anställda och jag som är en person som glömmer av mig själv i dessa situationer prioriterade jobbet först och mig sist. Jag har gått i väggen flera gånger redan. Många kollegor har slutat och nya har kommit in. Så jag hamnade i en rävsax. Jag var en av många få som hade erfarenhet av hur saker skulle göras, så när de blev kaus så förväntade sig mina arbetsgivare att jag skulle lösa detta . De är så många gånger jag ber om hjälp och får till svar att lösa de själv. Och då vet dom att jag har mina problem och att de dom ber mig om, och de jobb dom ibland ger mig går utanför de ramar jag ska följa. Men om de är de som ska prioriteras så har tydligen inte jag något värde alls. Jag har jobbat ihjäl mig på detta stället, löst problem, hunnit upptäcka andras fel som hade varit illa om de inte märkts i tid och jag fick även under den tiden jag var praktikant, ta hand om och leda praktikanterna. Hur låter de.

    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om att ha för höga krav på sig själv. Det är något som jag kämpat med i hela mitt liv. Jag önskar att det fanns något jag kunde säga eller göra för att du inte ska behöva känna sådan press, men tyvärr har jag inget bra svar. När jag känner mig pressad och prestationsångesten håller på att ta över brukar det hjälp att prata med någon om det. Nu låter det inte som att du har en speciellt förstående chef, men kanske har du någon i din omgivning du kan prata med? Det kanske låter som en liten och onödig sak att göra, men det kan faktiskt göra stor skillnad att få någon annans syn på saken. Vad är det som gör att du inte tycker om dig själv?❤️ Du låter som en väldigt fin och genuin person med stor empati för andra!

    självskada i form av medicinering har jag ingen personlig relation med, men just begreppet självskadebeteende är inget nytt för mig. Jag har skadat mig på annat sätt. Vet du varför du får känslan av att vilja skada dig? Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på just den känslan, men för mig har det handlat mycket om att dämpa ångest. Det låter lite som att du också känner ungefär så? Har du varit i kontakt med någon stödlinje eller sökt hjälp för detta? Själv skulle jag rekommendera att chatta eller ringa en volontär här på mind, eller vända dig till självskadechatten på SHEDO. Tveka inte att ringa till självmordslinjen eller 112 om dina suicidtankar blir värre, kan du lova mig det?❤️

    din jobbsituation låter också väldigt tuff. Jag förstår att du känner att du inte kan lämna ditt jobb för att du behöver pengarna och inte kan söka ett nytt just nu. Men vad tror du om att sätta dig ner och prata med din chef? Kanske boka ett möte där ni kan reda ut saker. Där du ärligt kan berätta hur du känner och hur du mår. Du förtjänar att må bra, och blir det inte bättre på din nuvarande arbetsplats så skulle jag nog överväga att ändå att lämna. Det ekonomiska går att lösa på annat håll. Det viktigaste är att du får en chans att tillfriskna och må bättre❤️❤️

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om att ha för höga krav på sig själv. Det är något som jag kämpat med i hela mitt liv. Jag önskar att det fanns något jag kunde säga eller göra för att du inte ska behöva känna sådan press, men tyvärr har jag inget bra svar. När jag känner mig pressad och prestationsångesten håller på att ta över brukar det hjälp att prata med någon om det. Nu låter det inte som att du har en speciellt förstående chef, men kanske har du någon i din omgivning du kan prata med? Det kanske låter som en liten och onödig sak att göra, men det kan faktiskt göra stor skillnad att få någon annans syn på saken. Vad är det som gör att du inte tycker om dig själv?❤️ Du låter som en väldigt fin och genuin person med stor empati för andra! självskada i form av medicinering har jag ingen personlig relation med, men just begreppet självskadebeteende är inget nytt för mig. Jag har skadat mig på annat sätt. Vet du varför du får känslan av att vilja skada dig? Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på just den känslan, men för mig har det handlat mycket om att dämpa ångest. Det låter lite som att du också känner ungefär så? Har du varit i kontakt med någon stödlinje eller sökt hjälp för detta? Själv skulle jag rekommendera att chatta eller ringa en volontär här på mind, eller vända dig till självskadechatten på SHEDO. Tveka inte att ringa till självmordslinjen eller 112 om dina suicidtankar blir värre, kan du lova mig det?❤️ din jobbsituation låter också väldigt tuff. Jag förstår att du känner att du inte kan lämna ditt jobb för att du behöver pengarna och inte kan söka ett nytt just nu. Men vad tror du om att sätta dig ner och prata med din chef? Kanske boka ett möte där ni kan reda ut saker. Där du ärligt kan berätta hur du känner och hur du mår. Du förtjänar att må bra, och blir det inte bättre på din nuvarande arbetsplats så skulle jag nog överväga att ändå att lämna. Det ekonomiska går att lösa på annat håll. Det viktigaste är att du får en chans att tillfriskna och må bättre❤️❤️

    Wow, va snällt av dig att ta dig tid att läsa allt de där och sen svara mig. De uppskattar jag verkligen. Att prata med någon tycker jag är lika viktigt som du säger, men jag kan inte göra de med närstående, deras reaktioner får mig att må så mycket sämre och det klarar jag inte av. Jag har vårdkontakt via öppen psykiatrin, och finns en plan om terapi längre fram, men är oroad över de något. Den personen som jag kommer träffa då för enskilda samtal har jag redan haft tidigare. Och jag förknippar den här personen med att inte bli hörd, inte få hjälp och jag har fått uppfattningen av att hon tycker jag är jobbig när jag ber om hjälp. Hennes svar är alltid, jag kan inte hjälpa dig nu, och även om jag kunde så är de mycket bättre att du övar att klara dig själv för de kommer du bli tvungen till. Men om du har planer idag att begå självmord så kan jag nog klämma in dig på ett samtal. Jag förstår inte varför vården alltid väntar tills det blir katastrof. Som när jag skulle åka hem från akuten senaste gången. Han så synd att vi inte kunde hjälpa idag, men om du skurit dig så kom hit så lovar jag att vi hjälper dig.

    Jag har haft olika skadebeteende, alkohol, starkare lugnande, har även blandat. Skurit mig, tagit överdoser. Ja listan är lång och jag har lyckats byta ut de flesta till lindrigaste saker. Nu har jag mest problem med shopping, tröstätande och lugnande som jag sa, och är väldigt bra på att mobba mig själv i tankarna

    Wow, va snällt av dig att ta dig tid att läsa allt de där och sen svara mig. De uppskattar jag verkligen. Att prata med någon tycker jag är lika viktigt som du säger, men jag kan inte göra de med närstående, deras reaktioner får mig att må så mycket sämre och det klarar jag inte av. Jag har vårdkontakt via öppen psykiatrin, och finns en plan om terapi längre fram, men är oroad över de något. Den personen som jag kommer träffa då för enskilda samtal har jag redan haft tidigare. Och jag förknippar den här personen med att inte bli hörd, inte få hjälp och jag har fått uppfattningen av att hon tycker jag är jobbig när jag ber om hjälp. Hennes svar är alltid, jag kan inte hjälpa dig nu, och även om jag kunde så är de mycket bättre att du övar att klara dig själv för de kommer du bli tvungen till. Men om du har planer idag att begå självmord så kan jag nog klämma in dig på ett samtal. Jag förstår inte varför vården alltid väntar tills det blir katastrof. Som när jag skulle åka hem från akuten senaste gången. Han så synd att vi inte kunde hjälpa idag, men om du skurit dig så kom hit så lovar jag att vi hjälper dig. Jag har haft olika skadebeteende, alkohol, starkare lugnande, har även blandat. Skurit mig, tagit överdoser. Ja listan är lång och jag har lyckats byta ut de flesta till lindrigaste saker. Nu har jag mest problem med shopping, tröstätande och lugnande som jag sa, och är väldigt bra på att mobba mig själv i tankarna

    Åh jag önskar så att jag hade kunnat hjälpa dig mer!❤️ Psykiatrin är verkligen en djungel, det har jag själv erfarenhet av. Har du berättat för dina kontakter inom psykiatrin hur du känner kring den personen som du skriver om? Man klickar inte med alla och det är viktigt att det känns bra för dig när du ska gå och prata med någon, det är ju faktiskt det som är grejen som att gå i terapi. Jag förstår helt din känsla kring hur frustrerande det kan vara när man försöker sitt yttersta att ta hjälp, för att bli bemött så som du blivit. En behandlares uppgift är att se sina patienter, därför låter det inte alls bra när du säger att det känns som att din behandlare tycker att du är jobbig. En sådan känsla ska du absolut inte behöva få! Har inte så bra koll på hur det fungerar inom öppen psykiatrin, skulle du kunna prata med dina kontakter och be om en annan behandlare?

    Sjukt starkt av dig att du lyckats sluta med så pass många självskadebeteenden! Verkligen imponerande! När du säger att du mobbar dig själv i tankarna, hur menar du då? Jag tolkar det som att det finns saker hos dig själv som du inte är nöjd med, och att det är detta som du upprepar för dig själv, har jag fel? Hur skulle du isåfall kunna jobba på att tycka om dig själv istället? Vet hur svårt det kan vara när allt känns hopplöst, men försök att undvika situationer som du vet kommer att leda till att du trycker ner dig själv. Du är värdefull och bra precis som du är!❤️

    Trådstartaren

    Åh jag önskar så att jag hade kunnat hjälpa dig mer!❤️ Psykiatrin är verkligen en djungel, det har jag själv erfarenhet av. Har du berättat för dina kontakter inom psykiatrin hur du känner kring den personen som du skriver om? Man klickar inte med alla och det är viktigt att det känns bra för dig när du ska gå och prata med någon, det är ju faktiskt det som är grejen som att gå i terapi. Jag förstår helt din känsla kring hur frustrerande det kan vara när man försöker sitt yttersta att ta hjälp, för att bli bemött så som du blivit. En behandlares uppgift är att se sina patienter, därför låter det inte alls bra när du säger att det känns som att din behandlare tycker att du är jobbig. En sådan känsla ska du absolut inte behöva få! Har inte så bra koll på hur det fungerar inom öppen psykiatrin, skulle du kunna prata med dina kontakter och be om en annan behandlare? Sjukt starkt av dig att du lyckats sluta med så pass många självskadebeteenden! Verkligen imponerande! När du säger att du mobbar dig själv i tankarna, hur menar du då? Jag tolkar det som att det finns saker hos dig själv som du inte är nöjd med, och att det är detta som du upprepar för dig själv, har jag fel? Hur skulle du isåfall kunna jobba på att tycka om dig själv istället? Vet hur svårt det kan vara när allt känns hopplöst, men försök att undvika situationer som du vet kommer att leda till att du trycker ner dig själv. Du är värdefull och bra precis som du är!❤️

    Tack fina du.

    Jag är lite rädd att förklara för psykiatrin för jag inte vill göra min kontakt ledsen, eller ställa till de i deras planering.

    Sätt jag ser på mig?

    Jag har alltid fått höra i skoltiden  att jag var överviktig, att jag aldrig skulle få kärlek pågrund av mitt yttre. De orden sitter väl kvar än idag. Därför skämmer jag bort min sambo extremt mycket, som en trots till han för att jag inte är attraktiv. Min sambo är sjukskriven nu, så han göra inte så mycket, sover länge. Jag städar, tvättar, handlar allt han behöver, åker omvägar efterjobbet för att köpa sånt han vill ha och när jag kommer hem så går han upp ut sängen och ber mig göra hans frukost.

    Jag känner att de är väldigt mycket jag inte hinner me, att jag inte räcker till. Han säger att jag går på diet just nu, så jag får inte äta vad som helst, de är verkligen svårt. För jag tröstäter när jag mår dåligt. Dumma är att de händer ändå att jag gör de bakom hans rygg när jag sitter på bussen till och från jobbet. Jag kan inte låta bli. Vill känna att jag har min stund någon stans. Älskar min sambo och han gör detta för att peppa mig så jag går ner. Men de är jobbigt i kombination med allt annat som är kaos just nu. Att komma hem och behöva be om tillåtelse för att ta något jag vill ha. Är så snurrig av alla konstiga känslor jag har nu, känner mig så dum för att jag pratar om vårt förhållande som är privat. Men samtidigt känner jag mig ensam i det och behöver råd

    Tack fina du. Jag är lite rädd att förklara för psykiatrin för jag inte vill göra min kontakt ledsen, eller ställa till de i deras planering. Sätt jag ser på mig? Jag har alltid fått höra i skoltiden att jag var överviktig, att jag aldrig skulle få kärlek pågrund av mitt yttre. De orden sitter väl kvar än idag. Därför skämmer jag bort min sambo extremt mycket, som en trots till han för att jag inte är attraktiv. Min sambo är sjukskriven nu, så han göra inte så mycket, sover länge. Jag städar, tvättar, handlar allt han behöver, åker omvägar efterjobbet för att köpa sånt han vill ha och när jag kommer hem så går han upp ut sängen och ber mig göra hans frukost. Jag känner att de är väldigt mycket jag inte hinner me, att jag inte räcker till. Han säger att jag går på diet just nu, så jag får inte äta vad som helst, de är verkligen svårt. För jag tröstäter när jag mår dåligt. Dumma är att de händer ändå att jag gör de bakom hans rygg när jag sitter på bussen till och från jobbet. Jag kan inte låta bli. Vill känna att jag har min stund någon stans. Älskar min sambo och han gör detta för att peppa mig så jag går ner. Men de är jobbigt i kombination med allt annat som är kaos just nu. Att komma hem och behöva be om tillåtelse för att ta något jag vill ha. Är så snurrig av alla konstiga känslor jag har nu, känner mig så dum för att jag pratar om vårt förhållande som är privat. Men samtidigt känner jag mig ensam i det och behöver råd

    Godmorgon❤️ Fick du sova något inatt?

    Du behöver absolut inte vara rädd för att förklara för psykiatrin hur du känner kring den här personen! Du kommer inte att såra hens känslor, förstår att det är lätt att tänka så, men när man har sådana yrken så är man van vid det mesta. Jag har själv gått till personer som jag inte har klickat med, var också jätterädd för att berätta att det inte kändes bra, men när jag väl gjorde det var det inga problem! Jag fick byta och det blev mycket bättre.

    Låter som att du haft en tuff skoltid. Barn kan vara elaka, och orden kan verkligen som du säger sätta sig djupt inom en. Du berättar att de sa att du aldrig skulle hitta kärleken, men det har du ju faktiskt gjort. Du har en sambo som du älskar, och som älskar dig tillbaka. Alla människor är fina på sitt sätt, det tycker jag verkligen! Vi lever i en värld med sjuka ideal, vilket inte är hälsosamt för någon. Jag har själv levt med anorexia i sex år, orsakad mycket pågrund av idealen som finns i vårt samhälle idag. Mitt råd till dig är att försöka att inte fokusera så mycket på olika dieter och vad du får och inte får äta. Det låter inte som att det är något som hjälper dig att må bättre. Jag tycker att det viktigaste nu är att du fokuserar på dig själv och är snälla mot dig själv, för det förtjänar du! Hur länge har din sambo varit sjukskriven? Tänker att det måste vara jätte jobbigt att du måste ta hand om dig själv OCH din sambo nu när du mår såhär! Finns det någon som kan hjälpa till? ❤️❤️

    Trådstartaren

    Godmorgon❤️ Fick du sova något inatt? Du behöver absolut inte vara rädd för att förklara för psykiatrin hur du känner kring den här personen! Du kommer inte att såra hens känslor, förstår att det är lätt att tänka så, men när man har sådana yrken så är man van vid det mesta. Jag har själv gått till personer som jag inte har klickat med, var också jätterädd för att berätta att det inte kändes bra, men när jag väl gjorde det var det inga problem! Jag fick byta och det blev mycket bättre. Låter som att du haft en tuff skoltid. Barn kan vara elaka, och orden kan verkligen som du säger sätta sig djupt inom en. Du berättar att de sa att du aldrig skulle hitta kärleken, men det har du ju faktiskt gjort. Du har en sambo som du älskar, och som älskar dig tillbaka. Alla människor är fina på sitt sätt, det tycker jag verkligen! Vi lever i en värld med sjuka ideal, vilket inte är hälsosamt för någon. Jag har själv levt med anorexia i sex år, orsakad mycket pågrund av idealen som finns i vårt samhälle idag. Mitt råd till dig är att försöka att inte fokusera så mycket på olika dieter och vad du får och inte får äta. Det låter inte som att det är något som hjälper dig att må bättre. Jag tycker att det viktigaste nu är att du fokuserar på dig själv och är snälla mot dig själv, för det förtjänar du! Hur länge har din sambo varit sjukskriven? Tänker att det måste vara jätte jobbigt att du måste ta hand om dig själv OCH din sambo nu när du mår såhär! Finns det någon som kan hjälpa till? ❤️❤️

    Hej igen. Jag sov okey. Du?

    Jag lider me dig att även du haft de så tuff. Men jag får känslan av att du är väldigt stark.

    Jag kanske provar lite till med den kontakt jag har, kommer träffas oftare nu i den nya terapi  så då får jag chans att känna efter om det verkligen är bäst att byta kontakt eller inte.

    Ja, skoltiden va tuff, men tror att det mestadels är synen som många har idag i allmänhet som stör. Precis som du säger. Media och tidningar och även dom som skapar modet idag verkar ha en bild av hur alla människor, främst kvinnor så, ska se ut, och dom då som inte ser ut så får stämpeln som onormal eller oattraktiv. Jag pressar mig hårt för att jag känner mig mindre värd, att människor ser ner på mig, och min sambo har nämnt att lite av anledningen till att vi inte är lika intima som tidigare beror på att jag är mindre attraktiv just nu. Sen får jag ofta höra att vi kan göra de och de sen, när du gått ner i vikt. Jag skulle vilja leva just nu, inte med hoppet om att det börjat långt där framme när jag bestigit Everest.

    Han har varit sjukskriven lite över ett år nu, jag oroar mig självklart för honom, men han säger att han inte är redo att gå tillbaka till jobbet än och vill helst inte prata om de. Han isolerar sig och vänder på dygnet. Inte bra. Jag har lite svårt att prata med han om psykiska tankar, han förstår inte riktigt mig, och de är de få som gör. Så jag har väl slutat prata om mina känslor och tankar för människor. Kanske enbart till min mamma, men allt hon gör är bara att säga att hon tycker om mig och att hon finns där. Vilket är guld. Men vill helst inte oroa i onödan när jag ändå inte vet lösningar på mina problem.

     

    Hej igen. Jag sov okey. Du? Jag lider me dig att även du haft de så tuff. Men jag får känslan av att du är väldigt stark. Jag kanske provar lite till med den kontakt jag har, kommer träffas oftare nu i den nya terapi så då får jag chans att känna efter om det verkligen är bäst att byta kontakt eller inte. Ja, skoltiden va tuff, men tror att det mestadels är synen som många har idag i allmänhet som stör. Precis som du säger. Media och tidningar och även dom som skapar modet idag verkar ha en bild av hur alla människor, främst kvinnor så, ska se ut, och dom då som inte ser ut så får stämpeln som onormal eller oattraktiv. Jag pressar mig hårt för att jag känner mig mindre värd, att människor ser ner på mig, och min sambo har nämnt att lite av anledningen till att vi inte är lika intima som tidigare beror på att jag är mindre attraktiv just nu. Sen får jag ofta höra att vi kan göra de och de sen, när du gått ner i vikt. Jag skulle vilja leva just nu, inte med hoppet om att det börjat långt där framme när jag bestigit Everest. Han har varit sjukskriven lite över ett år nu, jag oroar mig självklart för honom, men han säger att han inte är redo att gå tillbaka till jobbet än och vill helst inte prata om de. Han isolerar sig och vänder på dygnet. Inte bra. Jag har lite svårt att prata med han om psykiska tankar, han förstår inte riktigt mig, och de är de få som gör. Så jag har väl slutat prata om mina känslor och tankar för människor. Kanske enbart till min mamma, men allt hon gör är bara att säga att hon tycker om mig och att hon finns där. Vilket är guld. Men vill helst inte oroa i onödan när jag ändå inte vet lösningar på mina problem.

    Jag sov också okej, tack.

    Vad bra att du känner att du vill prova lite fler gånger med din kontakt. Men om du efter ett tag skulle känna att det fortfarande inte känns bra ska du inte tveka att berätta hur du känner. Det kommer inte att såra personens känslor, det kan jag lova dig!

    Du skriver att du känner dig mindre värd och att människor ser ner på dig. Jag förstår att det kan kännas så ibland, men det är viktigt att komma ihåg att det oftast är en känsla hos en själv, just för att man inte mår bra inom sig själv. Du kan tänka det som att människor tänker ungefär samma sak om dig, som du tänker om dem. Det brukar bli lättare att mota bort tankarna om man ser på det så. För hur ofta går man egentligen runt och tänker nedvärderande saker om människor som man inte känner?

    du skriver också att din sambo har sagt till dig att anledningen till att ni inte är lika intima längre är för att du är ”mindre attraktiv” just nu. Nu har jag inte hört tonfallet hos din sambo när han sagt detta, men om han verkligen menat det låter det inte alls speciellt bra. Du ska inte behöva ändra på något i ditt utseende för någon annans skull! Det låter som att ni båda mår ganska dåligt och att ett förhållande står inför många tuffa prövningar. Ni kanske skulle behöva prata om det, även fast det kan kännas som att han inte kommer att förstå dig. Han kanske känner likadant? Du kanske skulle kunna testa att bjuda in honom till ett samtal på psykiatrin? Så att ni tillsammans kan prata med någon som är utbildad inom ämnet.

    Vad skönt att du har en sådan fin mamma! Förstår helt hur du känner kring att inte oroa personer i din omgivning. Jag har också haft de tankarna, och har de till viss del fortfarande. Men min behandlare berättade för mig att föräldrar klarar mycket, att de kan ta emot jobbiga saker, de överlever! Din mamma kommer kanske bli lite rädd om du berättar för henne hur du känner, men det är för att hon älskar dig och bryr sig om dig. Det enda din mamma inte kommer att klara är om du inte finns kvar i denna världen. Ni kanske kan komma fram till några lösningar tillsammans?❤️

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.