Hem > Forum > Närstående > Förtvivlad anhörig

Förtvivlad anhörig

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Mitt vuxna barn har gjort ett självmordsförsök och las in frivilligt på en psykavdelning. Även om det är frivilligt är det sjukvården som styr villkoren och efter den frivilliga inskrivningen direkt sa man att nu är det vi som bestämmer. Det kan jag iofs förstå eftersom hen gjort ett självmordsförsök, men det borde förutsätta dialog och ömsesidig kommunikation. Jag försöker känna förtroende för vården, men får inte alls vara involverad, trots att mitt barn godkänt att jag får ta del av allt. Hen får en massa olika tunga mediciner utan att någon utredning eller diagnos gjorts. Hen har haft ett eller två samtal med en AT-läkare och läkarstudent, men inget med psykolog eller kurator där man skulle kunna kartlägga annat än biokemiska faktorer i hens liv som kan ligga bakom depression och självmordsförsök. Försöker som sagt att inte vara kritisk, tänker att det är viktigt att hen inte behöver härbärgera min ångest över allt detta, men snart brister jag.

    Vad har andra närstående för erfarenheter? Vad kan jag kräva resp. förvänta mig? Måste jag kriga för att mitt barn ska få mer än bara mediciner? Vad är risken med neuroleptika om hen är deprimerad pga livssituation och inte bara störningar i hjärnan? osv osv. Och… var kan jag som närstående få stöd???

    Min sambo blev också inskriven frivilligt, men ville sen åka hem efter en dag och är nu inne på tvång för att läkarna inte anser att det är säkert att släppa ut honom pga självmordsrisken. När jag har varit på plats har jag fått delta i alla samtal, de frågar bara om min sambo är ok med det först.

    Som jag har förstått det så får man främst hjälp med medicinering när man är inskriven och sen är det meningen att man ska fortsätta en behandling inom öppenvården och det är först då man får hjälp av psykolog. Det finns ju personal tillgänglig dygnet runt, men om man vill prata med någon så känns det som att patienten själv måste ta kontakt. De har såklart vissa samtal som personalen initierar men största delen av dagen är patienterna själva.

    Mitt största problem är att min sambo tycker att det är mitt och hans systers fel att han är där mot sin vilja nu. Han är väldigt arg så vi båda får stå ut med mycket hat. Det är svårt med skuldkänslorna, så jag försöker trösta mig med att personalen är duktig och vet vad de gör även om inte sambon ser det så.

    Vill tillägga att de anhöriga per automatik borde erbjudas professionell hjälp i dessa situationer. Men det är ju fel på hela systemet…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.