Jag har diagnosen EIPS sedan drygt ett år tillbaka. Den bottnar i en traumatisk barndom med en våldsam pappa. Idag har vi kontakt men under perioder tidigare har vi inte haft det, främst har det berott på mig. Han hör dock aldrig av sig särskilt ofta perioderna då vi har kontakt, men hjälper till på många olika sätt och vis då jag behöver hjälp. Han har själv sagt att det beror på skuldkänslor. Liksom jag har han EIPS, men utan fastställd diagnos (han har alltså inte sökt vård). Man kan ändå bocka för alla symptom. Bortsett bristande känslokontroll är han väldigt paranoid och misstror alla i sin närhet. Han vägrar dessutom att kännas vid den fulla vidden av vad han utsatt mig för och menar att min psykiska ohälsa idag främst beror på mobbingen jag utsattes för i skolan. Att även han själv slog och hånade mig ska ha varit av underordnad betydelse (det var det inte!).
Förra året, när jag flyttade tillbaks till länet efter 10 års bortavaro, började vi att prata om våra problem angående EIPS och sedan dess verkar han betrakta sig själv som förlåten. Han spiller alla sina problem på mig men jag orkar inte höra och skulle ändå inte kunna/vilja hjälpa. Jag går själv i behandling och är långtidssjukskriven. Många av hans gamla beteenden kvarstår och ju bekvämare han känner sig med att vi delar ”hemligheter”, desto fler av dem kommer fram igen. Han låtsas inte höra när jag pratar och kan byta samtalsämne abrupt. Han pikar mig ”diskret” framför andra och istället för att be om ursäkt gör han mig till åtlöje för att jag tog illa upp. Han ska jämt ha sista ordet och han har alltid rätt, även när fakta säger annorlunda. Han förnekar saker som skett och fått honom att framstå i dålig dager. Han framhåller ofta hur viktig han är för personer i sin omgivning, som om vi vore ingenting utan honom, och tycker att vi står i tacksamhetsskuld till honom. Ofta uttrycker han besvikelse över livet och över att han inte fått allt det han, i hans ögon, gjort sig förtjänt av. Tidigare i år fick jag även bevis för att han fortfarande har våldsamma tendenser.
Men som sagt. Han hjälper mig även mycket och stundtals kan vi ha en god relation. Samtidigt kan jag önska att han förstod exakt hur hans beteende känts i mig under alla år och att han kunde ta ansvar för det. Jag tror inte att det kommer ske, och det hade också varit enda vägen till en genuin relation.
Nu till mitt dilemma! Hur förhåller man sig till en sådan pappa? Jag vill inte ha några pekpinnar om att varken sluta träffa honom eller förlåta honom. Jag vill veta hur du med liknande erfarenheter förhåller dig till din förälder. Vilken relation har ni idag? Fördelar/nackdelar?
Tacksam för svar!