En skamlig känsla av lättnad

Mitt barn försökte ta livet av sig. Jag blev förtvivlad. Rasade ihop totalt. Men… där fanns en liten känsla av lättnad. Hemskt! Och jag vet inte vem jag ska prata med om det.

Efter flera års kämpande, gå på tå, inte bli arg, alltid vara stöttande, positiv, släcka ut sig själv, inget socialt umgänge (för jag inte orkar). En millisekunds tanke “Är det över nu?”

Älskar mitt barn över allt. Jag kan dö för hen. Men frustrationen att inte kunna hjälpa, se hur hen inte orkar mer. Det blir så svårt.

Usch vilken panik att stå bredvid och inte kunna göra något – jag har tassat runt ditt meddelande några dagar nu men tar mig själv i nacken och talar med dig.

Är det inte ganska normalt att tänka som du gör – jag menar den där känslan av både skräck och lättnad?

Berätta mer om din situation.

Jag prenumererar på tråden så jag kommer läsa allt du skriver och besvara när du vill ha svar

// KRAM

Anonym skrev:

Usch vilken panik att stå bredvid och inte kunna göra något – jag har tassat runt ditt meddelande några dagar nu men tar mig själv i nacken och talar med dig. Är det inte ganska normalt att tänka som du gör – jag menar den där känslan av både skräck och lättnad? Berätta mer om din situation. Jag prenumererar på tråden så jag kommer läsa allt du skriver och besvara när du vill ha svar // KRAM

Tack! Bara att se att någon kan förstå och validera detta gör att jag gråter. Allt gick bra denna gången, men hen vill fortfarande inte leva. Är såå trött, så svårt att räcka till. Tänk om man bara kunde överta någons liv. Jag skulle inte tveka. Bara för att se hen skratta igen.

Min man tog sitt liv i lördags.  Jag känner samma skam. Lättnad över att 8 månaders helete är över. där jag inte vågade åka hemifrån. ringde honom 40  gånger på 5 timmar när han inte svarade. fick köra hem från jobb mitt på dagen för att se att han levde. inte bar skam. utan också ilska. hur han kunde göra så här mot oss. mig och sin 4 åriga som som han älskade så mycket. alla de här förbjudna känslorna som blandas med den enorma smärta över att han var så ensam med sina hjärnspöken. så ensam att han såg detta som enda utvägen….

Anonym skrev:

Min man tog sitt liv i lördags. Jag känner samma skam. Lättnad över att 8 månaders helete är över. där jag inte vågade åka hemifrån. ringde honom 40 gånger på 5 timmar när han inte svarade. fick köra hem från jobb mitt på dagen för att se att han levde. inte bar skam. utan också ilska. hur han kunde göra så här mot oss. mig och sin 4 åriga som som han älskade så mycket. alla de här förbjudna känslorna som blandas med den enorma smärta över att han var så ensam med sina hjärnspöken. så ensam att han såg detta som enda utvägen….

Kram