Döende mamma vänder mig ryggen

Jag är nu i 30 års åldern.. Min relation till min mamma har inte alltid varit bra..

När jag var riktigt liten så avgudade jag min mamma.. När mina föräldrar skiljde sig kände jag mig inte alls trygg hos pappa. Mamma var mitt allt.. Sen blev jag tonåring, jag blev utsatt för övergrepp, jag blev arg.. Mamma tyckte inte om mig längre.. Vi hamnade i en jättedålig spiral som inte verkade gå att rubba på, hur mycket jag än försökte så nådde jag aldrig fram till mamma.. Det kändes inte som att hon försökte lyssna ens. Sen lugnar jag ner mig lite, saker blir långsamt bättre.. Relationen till mamma blir långsamt bättre.. Jag vet att här någonstans säger min mamma vid ett tillfälle ”Jag märker på dig att du förändras så fort du kommer till oss” med oss menar hon min familj.. Och ja, jag gör nog det.. Jag är livrädd att säga fel saker, jag är trött på att bli anklagad för att vara precis som förr och jag avskyr verkligen att ingen i min egen familj känner mig.. Och jag menar det verkligen, dom känner inte mig.. Dom känner den jag var, inte den jag är idag.. Men såhär fortsätter det iallafall, jag drar på masken och gör så gott jag kan och allt är ganska lugnt..

 

Vi ryker ihop vid ett par tillfällen om saker som jag och alla mina syskon gör, men som givetvis bara jag får skit för.. Jag tror vid det här laget någonstans att mamma hatar mig egentligen.. Jag är ju så lik pappa som hon alltid säger.. Men jag bryr mig inte, hon är ändå min mamma och jag vill verkligen ha min mamma.

 

Mamma fick cancer för några år sedan som hon sedan blev friskförklarad ifrån. Cancern kommer tillbaka och mamma blir felbehandlad och cancern sprider sig.. Mamma blir obotligt sjuk.. Här någonstans tappar jag fotfästet.. Jag har jättesvårt att hantera situationen, jag kan inte prata om det, jag är livrädd för att börja gråta för jag tror att jag aldrig kommer sluta isåfall.. Jag visar inget för mamma och jag undviker att tala om ämnet.. Jag har redan förlorat så mycket tid med mamma genom allt bråk, jag vill inte gråta och vara olycklig om det bara är ett par år kvar..

 

Sen händer det något.. Min mamma och jag hamnar i en dispyt och idag tror jag att denna dispyt uppstod pga mammas mediciner eller sinnestillstånd eller liknande för hon blir arg på mig pga någonting hon själv gjort.. Jag har ingen annan förklaring till hur man inte kan se sitt eget fel i det hon gjorde annars.. Jag blir jätteupprörd på min mamma, jag skriver hur jag känner och sedan stänger jag av chatten för att vi inte ska fortsätta bråka.. Vi hörs inte på flera dagar.. Sen tar hon bort mig från alla sociala medier osv.. Jag är fortfarande arg..

Tiden går.. Jag hör på omvägar att hon är trött på mig, hon orkar inte med mig och vill inte veta av mig.. Hon går inte på kalas hos våra andra familjemedlemmar för att slippa mig, jag fyller 30 år, hör ingenting.. Jag blir gravid, hör ingenting.. Jag får barn, hör ingenting..

 

Det har gått två år nu.. Jag går igenom en sorg varje dag.. Jag brottas varje dag med känslan av att vara så oduglig att inte ens min egen mamma vill veta av mig.. Jag känner en stress över att min mamma inte får se mitt underbara vackra lilla barn växa upp och utvecklas.. Jag känner ångest över att behöva bearbeta det här nu och jag känner en förtvivlan och stress över att min mamma kommer dö utan att jag får några svar.. Jag känner en stress över all tid som går till spillo helt i onödan.. Jag känner en sorg över att mitt lilla barn aldrig kommer att få träffa sin mormor.. Jag känner mig lurad på tryggheten jag hade när jag var liten, inget av det känns äkta längre.. Det kommer en dag när min mamma dör och jag kommer inte kunna hantera det.. Jag kommer få leva i en evig sorg och förtvivlan. Jag kommer alltid få känna mig så ledsen att jag blir arg..

Många tänker att jag borde kontakta henne.. Men vad ska jag säga? ”Hej och förlåt för att du gjorde fel” eller ”Hej jag förlåter dig för att du struntat i mig i två års tid genom mina största händelser i livet”

 

Jag vet inte.. Det första misstaget kunde jag förlåta, men att en mamma kan strunta i sitt barn i så många år.. Jag vet inte.. Känslorna är lika lätta att sortera som myrornas krig på tv. Allting blev så mycket värre när jag fick ett eget barn, jag vill aldrig vara utan mitt barn en sekund. Varför älskar inte min mamma mig så?

Jag bråkade mkt med min mamma när hon levde. Jag har aldrig velat ha barn egentligen, men fick iaf ett barn i ung ålder som var oplanerat. Sen har killar jag varit med velat ha barn med mig men jag har alltid sagt nej. Minst en relation avslutades endast pga att den killen ville ha familj. Jag tror att det handlar om min egen uppväxt, att jag inte skulle orka se mig själv som liten i mitt egna barn…jag har nog haft det jobbigare än jag vill erkänna. Jag har glömt så mycket från min barndom. Hoppas ni kan försonas nu när hon är så sjuk…det är jobbigt att inte nå sina föräldrar, jag har haft ett helvete med det. Fick aldrig prata om hur jag känt mig under min uppväxt, då blev mamma rasande och sa att jag minsann fick tak över huvudet och mat  på bordet och hon gjort allt hon kunde för mig.Eller så skyllde hon på att jag gjorde henne sjuk, att hon snart får en hjärtattack, att jag bara ville bråka, vilket jag självklart inte ville. Hennes skarpa röst och oförmåga att se min smärta och saknad gjorde att det blev bråk, hon vägrade att ta in mina känslor. Jag skulle bara stå ut, vara nöjd.

Anonym skrev:

Jag bråkade mkt med min mamma när hon levde. Jag har aldrig velat ha barn egentligen, men fick iaf ett barn i ung ålder som var oplanerat. Sen har killar jag varit med velat ha barn med mig men jag har alltid sagt nej. Minst en relation avslutades endast pga att den killen ville ha familj. Jag tror att det handlar om min egen uppväxt, att jag inte skulle orka se mig själv som liten i mitt egna barn…jag har nog haft det jobbigare än jag vill erkänna. Jag har glömt så mycket från min barndom. Hoppas ni kan försonas nu när hon är så sjuk…det är jobbigt att inte nå sina föräldrar, jag har haft ett helvete med det. Fick aldrig prata om hur jag känt mig under min uppväxt, då blev mamma rasande och sa att jag minsann fick tak över huvudet och mat på bordet och hon gjort allt hon kunde för mig.Eller så skyllde hon på att jag gjorde henne sjuk, att hon snart får en hjärtattack, att jag bara ville bråka, vilket jag självklart inte ville. Hennes skarpa röst och oförmåga att se min smärta och saknad gjorde att det blev bråk, hon vägrade att ta in mina känslor. Jag skulle bara stå ut, vara nöjd.

 

Känner verkligen igen det sista du skriver.. Frustrationen att aldrig någonsin bli hörd! Jag har aldrig krävt att min mamma ska tycka eller tänka samma som mig, men jag har velat bli hörd och förstådd men framförallt respekterad för det jag tycker och det jag känner. Min mamma har också verkligen försökt lyfta fram sig själv och försökt få mig att känna att hon gjort allt för mig, men även om jag haft hela kläder och mat på bordet så har jag alltid saknat kärleken. Att höra att någon är stolt över mig. Få höra att man räcker till.. Jakten på detta har även den lett till bråk, de tillfällena man försökt sitt yttersta men inte fått en gnutta uppmärksamhet ens, utan snarare blivit krävd på mer. Jag ser dessa dragen återkomma bland framförallt mammor, jag undrar varför..

Jag hoppas verkligen upplevelsen med att få ett barn blev annorlunda mot vad du tänkt dig.. Jag känner en sån skyldighet att göra rätt mot mitt barn nu, att aldrig vara som min mamma.. Jag ska säga till henne, varje dag, för resten av hennes liv hur mycket jag älskar henne, att hon duger precis som hon är och hur stolt jag är över henne.. Vi är inte våra mammor ❤️

Att dom dragen återkommer hos mammor kan vara att mamman ser sig själv i sin dotter.Och att det kan vara smärtsamt att allt gör sig påmint från mammans barndom. Mina bröder fick ofta ett annat bemötande. Men jag misstänker att dom  oxå har  mått dåligt av sin uppväxt med tanke på hur dom lever idag och det jag hört dom säga tidigare. Det som är ovanligt i min familj är att mamma var den som bestämde allt, hördes mest och hade störst ego. I andra familjer brukar det vara pappan som tar den rollen. Att min pappa undvek att starta gräl ursäktade inte att han oxå var en dålig förälder.Han höll med mamma. Bara det var hemskt. Han hade dålig koll på vad ett barn behöver känslomässigt, och jag lärde aldrig känna honom eftersom han aldrig orkade stå upp för den han var, han var utanför i familjen, drack i perioder,fick mkt skit av min mamma och av andra som höll med min mamma av feghet eller för att få fördelar. Han hade inte kraften att skaffa sig ett eget liv (separera)som han skulle ha gjort istället för att låta sig bli ett offer för min mammas högljudda klaganden och pikar.