Hej!
Min relation till min mamma är aningen knepig. Jag älskar henne mer än allt annat, men vi har inte en helt öppen relation. Troligen beror det på att jag inte kunnat öppna upp om mina känslor först nu de senaste två åren, mycket beroende på bristande självförtroende. Detta har som sagt inneburit att det inte känns naturligt att prata ut med henne, även om det blivit lite bättre.
Ytterligare vantrivs hon på jobbet. Hon är äldst på sin arbetsplats och besitter därav mest kompetens och erfarenhet, något som man kan tycka borde inge mer respekt, men icke. En ca 10 år yngre kollega, som mestadels fokuserar på utseende och i princip mobbar alla som inte håller med henne och gör som hon säger, har cheferna lindade runt sitt lillfinger. Hon får min mamma att hata att gå till jobbet varje dag. Det är inte heller som att mamma kan byta jobb för hon är 60 år, fyller 61 i år.
Hemma då… Pappa klagar på i princip allt, oavsett vad det är, vilket ofta skapar bråk. Så fprt man kommer med något förslag är svaret nästan alltod direkt “nej”. Dessutom ska allt lretsa kring hans intressen, allt annat tycler han är jobbigt att lyssna på. Detta tycker mamma självklart är väldigt jobbigt, och de har en usel relation. De kan visserligen prata ut med varandra om vissa saker, men inte om deras relation. Jag tror hemt ärligt att de aldrig pratar ut om den. De enda gångerna det sker är när de bråkar, och då är det inte direkt en stämning där de kan prata ut om sina problem. Nej, det är som att allt byggs på. Min mamma har dessutom haft en ohälsosam relation till vin som bara förvärrats på de senaste åren (hon drocker dock bara på kvällarna om hon är ledig dagen efter, men hon jobbar inte fredag heller så hon dricker torsdag, fredag och lördag kväll, alltid väldogt full). Jag lyckades äntligen idag, efter många försök, få henne att berätta att det beror på min pappa. Både mamma och pappa har pratat om separation, men jag tror inte de vågar då de i princip bara har varandra. Pappa har iaf ingen annan, och mamma har en kompis hon träffar ytterst sällan.
Mamma vägrar prata med en terapeut då hon säger att hon provat detta för.länge sedan men upplever det som att de vänder sig emot henne, att de påstår att det är hennes fel.
Jag känner mig helt uppgiven över det hela. Vet inte vad jag ska göra. Min pappa mår ju uppenbart inte heller bra… Jag gråter mig till söms över det hela. Det går inte heller att prata med pappa för han lyssnar inte. Han skyller bara på att mamma är alkoholist och säger att han själv mår dåligt (han har en obalans av hormoner i kroppen sedan länge).
Ja, jag vet som sagt inte. Om någon har ett tips dela gärna, anmars var det också skönt att bara få skriva av sig ♡ finns en massa mer jah kan ta upp men det gör det väl alltid…