Hem > Forum > Närstående > Demenssjuk förälder som avlidit

Demenssjuk förälder som avlidit

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Trådstartaren

    Gick med här för att jag håller på att brinna upp av sorg just nu. Pappa hade Alzheimers och gick bort i januari efter att ha varit sjuk i minst 7 år. Stod jättenära min pappa och chockfasen har suttit i ända sedan dess, jag har inte orkat släppa fram sorgen utan skjutit bort den genom dödsboförvaltning, begravning, bouppteckning, arvskifte, sedan sålde jag min lgh mitt i allt och flyttade till särbon i hans stad (3 mil bort).

    Nu först, kommer reaktionsfasen och mitt humör är berg och dalbana. Jätteledsen, eller låg, eller arg och retlig, eller nedstämd, eller ”som vanligt” för att dippa igen osv. Det gör så så så ont… smärtan är fruktansvärd. Ska delta i en sorgegrupp via Svenska kyrkan som börjar 9/9. Det kan behövas.

    Aldrig mist en närstående förut… min pappa var min vän och stöttepelare förutom far – har aldrig haft en bra relation till min mamma. Att se honom först försvinna genom sjukdomen, och sedan försvinner han totalt… jag vet inte vart jag ska ta vägen.

    Jobbar och det funkar… men orkar inte mkt mer än så. Haft migrän nästan dagligen senaste månaden.

    Finns det fler här som förlorat närstående till Alzheimers eller andra demenssjukdomar?

    Hej – jag beklagar verkligen med hela mitt hjärta din sorg.

    Ja vi är nog många som är anhöriga till levande och döda med diagnosen Alzheimer eller andra demenssjukdomar. Själv har jag flera släktingar som drabbats, de senaste är min kusin som numera bor på ett boende och min syster som än så länge bor hemma med sin man.

    Det är en sjukdom som verkligen drabbar en flera gånger.

    Hur var det med din pappa?

    Trådstartaren

    Pappa bodde med sin särbo i hennes hus tills dess att hon inte orkade med att sköta honom längre. De var aldrig officiellt sambo, och inte gifta. Han hade ett eget hus. Sista 1,5 året han levde vistades han på ett demensboende i Umeå – han är från en by i Västerbotten nära Nordmaling.

    Jag och mina två bröder bor i Uppsala resp Sthlm. Jag flyttade till Märsta i somras. Givetvis har vi inte kunnat vara hos pappa pga det långa avståndet. Men varje gång vi har hälsat på sedan han fick diagnosen har han ju bara blivit sämre och sämre. Bromsmedicin bet inte.

    Känns overkligt att han är aska i en urna i jorden…

    Trådstartaren

    Har ingen kontakt med hans särbo, tycker illa om henne och har gjort sedan jag var barn. Hon är änka efter pappas bäste vän och hon och hennes förre man, samt min mamma och pappa (medan mina föräldrar ännu var gifta) umgicks mkt under min barndom men jag var närmast rädd för henne, tyckte hon var så sträng. Hon är en dam av gamla skolan, besatt av att det ska vara ”fint”, titlar, status, prylar, pengar. En sån som gärna skryter om sina barn och barnbarn eller om hur populär hon är. Så långt från mina värderingar man kan komma. Jag vill inte ha med henne att göra, tolererade henne bara för pappas skull.

    Känner mig ensam i sorgen för henne vill jag inte dela den med, mina bröder kan jag inte dela den med. Jag är äldst, var pappas flicka och det har alltid varit jag som stått pappa närmast.

    Vad synd- för er sorg måste vara gemensam; men man kan inte göra så mycket om man inte har tillräckligt mycket gemensamt för att nå varandra. Det kan ju vara en generationsfråga – jag vet att det är vanligt bland personer som är födda några år efter andra världskriget.

    Varför kan du inte dela din sorg med dina bröder?

    Känner du till FB gruppen Alzheimer´s – den slutna gruppen för anhöriga – kanske kan det vara något för dig?

    Alla där har anhöriga som är drabbade. Visserligen lever de flestas anhöriga men alla vet det vad den här sjukdomen handlar om och den dubbla sorg denna innebär. Människor i alla åldrar har anhöriga som är sjuka.
    Hurdan var din pappa innan han blev sjuk? Och hur blev han av sjukdomen?

    kram

    Trådstartaren

    Våra föräldrar skildes när jag var liten. Jag var 8 år, bror 1 var 2 år och bror 3 praktiskt taget nyfödd. Av det följer att jag hann etablera en far-dotter relation med pappa innan han försvann från familjen, bror 1 nätt och jämnt hann få motsvarande och bror 2 inte alls. Bror 2 har många ggr sagt att pappa mest känns som en farbror. Vi har inte alls samma slags relation till pappa. Jag har alltid stått honom närmast.

    En sak som komplicerar är att jag avskyr vår mamma och tog slutgiltigt avstånd från henne för drygt 16 år sedan. Det blev bror 2 mkt upprörd över, anklagade mig för att splittra familjen. Så småningom har han insett att jag mår bättre av att slippa henne i mitt liv. Men jag har en känsla av att han som fötts in i en redan splittrad familj, förtvivlat försöker återskapa den familj han aldrig haft, på olika sätt. Han är den av oss syskon som lever mest konventionellt med fru, tre barn, villa, sommarstuga, garage, trädgård etc.

    Jag har valt bort egna barn och alltid gått mina egna vägar. Familj i den bemärkelsen, betyder inget för mig. Jag har min sambo och min bonusdotter och några få goda vänner – det räcker för mig. Och min inställning retar honom nog. Att jag inte lägger samma vikt vid familjen som han. Därför kan vi inte mötas i sorgen, för jag sörjer min pappa, min vän och stöttepelare, djupt, medan han inte alls gör det på det sättet jag gör.

    Vi har dessutom en stor pågående konflikt om samägandet av huset och skogen pappa lämnade efter sig. Han vill förvandla huset till en uthyrningsenhet och tjäna pengar på det. Det vill inte jag.

    Jag var med på saken först men när jag såg att de två vill börja röja ur huset redan nu, och ta bort allt personligt – jag har inte ens hunnit plocka ut sånt jag vill ha! – då sa jag Stopp, varför så bråttom??? Sedan sa jag att jag inte ville vara med längre. Att jag vill bli utköpt från huset. Då tog det hus i helsicke. Han blev skitarg. Såklart, jag sabbar hans planer.

    Men jag kan inte acceptera att de kör över mig och vi har inget samägandeavtal oss emellan så allt som ska ske med huset, måste alla samtycka till. Jag vill sälja både hus och skog. Få ut mitt fulla farsarv. Jag och min sambo vill köpa större boende i Sthlmsområdet och för det krävs mer kapital.

    Jag har varken körkort eller bil och huset ligger i en liten by i Västerbotten som det inte finns annat än typ skolskjuts till. Jag kan inte ta mig dit på egen hand,

    Så jag har redan flera år tidigare insett att jag kommer att vilja avveckla mitt engagemang i huset och skogen den dagen pappa inte fanns mer. Känner inte att jag har några intressen kvar där. Det var för att träffa pappa jag åkte dit, ingen annan anledning. Själv är jag ointresserad av huset. F n är bägge fastigheterna bara en kvarnsten runt min hals… Jag vill sörja pappa i lugn och ro, inte pushas till saker jag inte vill och inte är redo för.

    Pappa var en mjuk och lugn människa, inte så extrovert men ändå glad av sig. Han hade glimten i ögat och ett väldigt stort och levnsdslustigt skratt. Vi skrattade ofta ihop. Han var jazzpianist och spelade även klassisk fiol och dragspel. Jag är själv klassisk pianist och han och jag spelade ofta fiol och piano tillsammans. Och så delade vi intresset för skog och natur, träning/motion, språk och resor. Han har varit trygghetsfiguren i mitt liv, inte mamma som är labil och benägen för teatraliska utbrott och egocentrism.

    Har en anhöriggrupp för vuxna barn till föräldrar som är dementa. Vi har träffats flera år.

    När pappa blev sjuk blev han framför allt väldigt tyst. Dämpad. Hans pianospel blev tystare och sorgset. Han tappade talet. Han blev aldrig utåtagerande och aggressiv eller tappade humöret. Det var som om han försvann in i en tyst värld där ingen kunde nå honom. Lite gråtmild kunde han bli också.

    Stackars pappa… 😢

     

    Våra föräldrar skildes när jag var liten. Jag var 8 år, bror 1 var 2 år och bror 3 praktiskt taget nyfödd. Av det följer att jag hann etablera en far-dotter relation med pappa innan han försvann från familjen, bror 1 nätt och jämnt hann få motsvarande och bror 2 inte alls. Bror 2 har många ggr sagt att pappa mest känns som en farbror. Vi har inte alls samma slags relation till pappa. Jag har alltid stått honom närmast. En sak som komplicerar är att jag avskyr vår mamma och tog slutgiltigt avstånd från henne för drygt 16 år sedan. Det blev bror 2 mkt upprörd över, anklagade mig för att splittra familjen. Så småningom har han insett att jag mår bättre av att slippa henne i mitt liv. Men jag har en känsla av att han som fötts in i en redan splittrad familj, förtvivlat försöker återskapa den familj han aldrig haft, på olika sätt. Han är den av oss syskon som lever mest konventionellt med fru, tre barn, villa, sommarstuga, garage, trädgård etc. Jag har valt bort egna barn och alltid gått mina egna vägar. Familj i den bemärkelsen, betyder inget för mig. Jag har min sambo och min bonusdotter och några få goda vänner – det räcker för mig. Och min inställning retar honom nog. Att jag inte lägger samma vikt vid familjen som han. Därför kan vi inte mötas i sorgen, för jag sörjer min pappa, min vän och stöttepelare, djupt, medan han inte alls gör det på det sättet jag gör. Vi har dessutom en stor pågående konflikt om samägandet av huset och skogen pappa lämnade efter sig. Han vill förvandla huset till en uthyrningsenhet och tjäna pengar på det. Det vill inte jag. Jag var med på saken först men när jag såg att de två vill börja röja ur huset redan nu, och ta bort allt personligt – jag har inte ens hunnit plocka ut sånt jag vill ha! – då sa jag Stopp, varför så bråttom??? Sedan sa jag att jag inte ville vara med längre. Att jag vill bli utköpt från huset. Då tog det hus i helsicke. Han blev skitarg. Såklart, jag sabbar hans planer. Men jag kan inte acceptera att de kör över mig och vi har inget samägandeavtal oss emellan så allt som ska ske med huset, måste alla samtycka till. Jag vill sälja både hus och skog. Få ut mitt fulla farsarv. Jag och min sambo vill köpa större boende i Sthlmsområdet och för det krävs mer kapital. Jag har varken körkort eller bil och huset ligger i en liten by i Västerbotten som det inte finns annat än typ skolskjuts till. Jag kan inte ta mig dit på egen hand, Så jag har redan flera år tidigare insett att jag kommer att vilja avveckla mitt engagemang i huset och skogen den dagen pappa inte fanns mer. Känner inte att jag har några intressen kvar där. Det var för att träffa pappa jag åkte dit, ingen annan anledning. Själv är jag ointresserad av huset. F n är bägge fastigheterna bara en kvarnsten runt min hals… Jag vill sörja pappa i lugn och ro, inte pushas till saker jag inte vill och inte är redo för. Pappa var en mjuk och lugn människa, inte så extrovert men ändå glad av sig. Han hade glimten i ögat och ett väldigt stort och levnsdslustigt skratt. Vi skrattade ofta ihop. Han var jazzpianist och spelade även klassisk fiol och dragspel. Jag är själv klassisk pianist och han och jag spelade ofta fiol och piano tillsammans. Och så delade vi intresset för skog och natur, träning/motion, språk och resor. Han har varit trygghetsfiguren i mitt liv, inte mamma som är labil och benägen för teatraliska utbrott och egocentrism. Har en anhöriggrupp för vuxna barn till föräldrar som är dementa. Vi har träffats flera år. När pappa blev sjuk blev han framför allt väldigt tyst. Dämpad. Hans pianospel blev tystare och sorgset. Han tappade talet. Han blev aldrig utåtagerande och aggressiv eller tappade humöret. Det var som om han försvann in i en tyst värld där ingen kunde nå honom. Lite gråtmild kunde han bli också. Stackars pappa… 😢

    Vilka härliga minnen du har av din far och vilken tur att han hade sin musik. Det är skönt att ha så mycket gemensamt med en förälder.

    Hmm det är inte ovanligt att män blir gråtmilda när deras testosteronnivåer går ner på grund av ålder utan att de har med demens att göra. Men det är väldigt svårt när en person går in i den tystnad som ibland är följden av demenssjukdom. Jag känner så med dig…

    Din sorg verkar så komplex – skilsmässa både mellan dina föräldrar, från din mamma och oenighet mellan er syskon samtidigt som du sörjer din far.  Inte konstigt att du känner som du gör. Bra att du har kontakt med en stödgrupp – men kanske behöver du oxå någon att prata med allt annat som bringar sorg till dig. Eller så skriver du här – jag läser allt och svarar så ofta jag kan …

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.