Är det bara jag som har barn som är “komplicerade ” och som enligt min mening är nedlåtande i kommunikationen bitvis?
Jag har väldigt svårt att kommunicera med barnet så att det passar hen. Hen har också en NPF diagnos och är ung vuxen.
Jag VET att jag har brister i min kommunikationsförmåga, MEN det kan inte vara bara mig det hänger på.
Det har gått så långt ibland när jag märker att när hen är lite stressad och på sämre humör, att jag blir rädd när jag kommunicerar. Att jag ska få en utskällning igen.
Själv har jag väldigt låg/ingen självkänsla och är /försöker ofta vara andra till lags. Vilket jag vet är fel. Vill hjälpa till och försöker verkligen lyssna på barnet, men vet inte alltid vad jag gör för fel. Då får jag kommentarer som gör mig väldigt ledsen. Ofta är det ingen idé att bemöta dessa kommentarer utan bättre att tiga och lida. Något jag ofta gör och sjunker allt längre ner.
Känner mig som den sämsta föräldern i världen.
