Hem > Forum > Närstående > Autistisk bror

Autistisk bror

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej, jag är en lillasyster till en bror med autism. Han har alltid varit dubbelt så stor som mig och har misshandlat både mig och min mamma så länge jag kan minnas. Pappa har han respekt för och har aldrig slagit.

     

    Jag har en gång sökt hjälp hos SOC som 13 åring vilket gav absolut ingenting. Min pappa ljög för soc och jag fick ingen hjälp. Trots att de flesta vet om att personer med autism kan vara utåtagerande valde dem inte att tro mig eller ge mig något stöd. Detta gjorde att jag inte längre vill eller vågar prata om uppväxten med min bror i samtals terapi som jag går på, det känns som att mina känslor ändå inte tas på allvar för att  ”han har autism och kan inte hjälpa det”.

     

    Mina föräldrar gjorde inte heller mycket åt min bror när han skärde mig med knivar, sparka mig, slängde mig i väggen osv. De sa bara att jag skulle sluta med det jag gjorde för att starta dessa bråk. Trots att han inte kan hjälpa det hatar jag min bror.

     

    Nu är jag äldre och träffar enbart min bror någon gång i månaden. Trots att jag inte är kvar i situationen påverkar det mig mycket. På senaste tiden har jag tänkt mycket över min uppväxt. Jag känner en intre ilska varje gång någon klagar eller bråkar med sina föräldrar eller syskon. Jag tänker bara att deras familj älskar iallafall dem och hur löjligt det är att bråka över disk eller annat. Jag skäms över dem tankarna.

     

    Jag är snart klar med min högskoleutbildning och jag vill så gärna skaffa barn och ge den ett hem med all kärlek jag inte fick, men jag är livrädd för att det går i arv och den får autism. Jag orkar inte vara fast i samma bubbla resten av livet och bli slagen av mitt eget barn som min mamma.

     

    Jag känner mig bara så arg och ensam.

    Hej,

    Oj, jag tycker det låter förskräckligt och att du blivit satt i en extrem vanmakt och utsatthet under hela den tiden som du bodde hemma. Du har också blivit misshandlad, vilket är superallvarligt. Förstår att du är arg och enormt besviken både på föräldrarna men även Soc som inte ingrep. Vilket svek från vuxenvärlden. Jag är jätteledsen att de gjorde så och att du än idag inte vill säga något i terapin för att riskera att bli besviken igen. Gud, jag blir också arg å dina vägnar, så fruktansvärt det du varit med om <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.