Jag älskar min sambo mer än allt i den här världen, aldrig har jag träffat en så underbar, fin, otrolig person och hon betyder allt för mig. Hon har dragit flera nitlotter i livet såsom narkolepsi och utmattningssyndrom, hon har nu varit sjukskriven i 2,5 år. När hon och jag träffades hade hon varit sjukskriven i ett halvår men mått dåligt längre än så. Saker gick framåt då, även om det var långsamt. Energi och känslor kunde komma tillbaka, vi gjorde saker, vi umgicks med folk. Allting tog mycket energi, och det var även massor av fokus på återhämtningen. Sedan hände saker som var oundvikliga och det tillförde mer stress i vårt liv. Saker blev väldigt mycket värre med utmattningen. Hela det förra året har det bara gått nerför och nerför, det är både fysiska smärtor som dyker upp på flera ställen i hennes kropp så fort hon försöker ta något steg att antingen bara ta sig ut i någon typ av sammanhang igen eller ens bara vara social. Jag tror inte hon har varit helt fri från någon typ av smärta på ett helt år. Allting tar så mycket energi så hon känner att det är poänglöst att göra saker. Samtidigt mår hon sämre av att bara sitta hemma ensam hela dagarna, hon umgås inte med någon förutom mig. Till detta hör också att hennes familj inte riktigt finns där som de borde och hennes vänner inte varit toppen eller så förstående runt allt med utmattningen, så nu har hon i princip bara mig.
Jag gör allt jag kan för henne för att jag vill, för att jag vill så gärna att hon ska få ha det så bra som möjligt trots alla omständigheter. Jag lagar all mat, fixar med det mesta i hemmet, masserar varje dag pga smärtorna, prioriterar henne framför annat i mitt liv för att jag absolut hatar att hon ska behöva sitta hemma själv och må dåligt för att hon inte klarade av att dra ut och hitta på saker. Jag får dåligt samvete när jag jobbar, när jag träffar folk, allting. Jag vet att hennes mående inte är på mig och att jag inte har med det att göra. Hon säger till mig hela tiden hur mycket hon uppskattar allt jag gör och hur mycket hon älskar mig. Men jag ser hur dåligt hon mår, hon berättar hur skit allting känns, att det inte känns som ett liv värt att leva när det bara är såhär. Det gör så ont i mig och jag känner mig så maktlös. Hon har en psykolog, hon har sökt hjälp med smärtor från vårdcentral, rehab m.m. Hon försöker se till att få i sig mat varje dag, ta en promenad de flesta dagar, fokusera på de bra sakerna. Men ändå straffar livet henne och jag ser henne gå sönder framför mig.
Min ångest har blivit värre och värre, jag kan inte tänka på något annat än henne och hennes mående. Jag klarar inte att bära allt det här länge till men jag vill också vara till mer hjälp. Hur kan jag vara ett bättre stöd för henne? Vi pratar hela tiden, jag lyssnar, jag anpassar mig, jag hjälper till med allting som tar för mycket på henne etc. Men hon behöver mer än bara mig såklart, men hon själv vet inte längre vad hon ska göra. Hon är ensam, har inget sammanhang i form av någonstans att gå om dagarna och ”jobba” eller liknande för att hon inte klarar av det, hennes vänner är inte där, hennes familj är inte där. Allting hon brukade tycka om som musik ger henne inget längre, hon kan inte känna de glädje känslorna i något. Hon är deprimerad men vill inte dö, vill bara ha ett normalt liv utan all skit.
ber om ursäkt för så lång text, behövde bara skriva av mig, och kanske att jag också skulle behöva stöd i detta
