Hem > Forum > Närstående > Att orka när man själv är under behandling

Att orka när man själv är under behandling

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag går i djup terapi för min kliniska depression och GAD. Det har varit ett mycket turbulent halvår för min egen del där stora frågor i livet och kring relationer har hanterats, där jag har ett självmordsförsök bakom mig och mer därtill. I sanningens namn är det årtionden av psykisk ohälsa som finns i mitt bagage så vägen upp har varit lång och kantad av större eller mindre katastrofer. Nu mår jag bättre än jag någonsin gjort och även om jag måste hantera min ångest och min depression på ett aktivt plan i min vardag så gör jag större framsteg än jag någonsin har gjort tidigare. Jag har världens i särklass bästa psykolog som jag är skyldig allt, en makalös sambo som har det största hjärtat en människa kan ha och en väldig stöttande familj. Tur, tänker nog många, men nej. Arbete. Extremt hårt arbete och alldeles för många misstag har tagit mig hit. Hur som helst. Jag mår bättre men är långt ifrån frisk, långt ifrån ”normal” men jag kan le, planera lite framöver, dämpa min ångest på ett nyttigt sätt och känna glädje. Det är stort för mig, men orken finns inte riktigt där. Jag har svårt att orka med sociala händelser, hålla långa samtal, lyssna länge eller åta mig att göra saker. Det är okej och jag pressar mig inte, men jag har en väldigt nära vän som mår EXTREMT dåligt. Hen har förlorat en familjemedlem väldigt nyligen och kämpar för att kunna acceptera detta och se framåt. Samtidigt får hen reda på att dennes partner lever ett dubbelliv och min vän är försatt i ekonomisk kris pga detta. Man kan säga att hens liv rasar likt ett korthus och det gör så jävla ont i mig att se. Jag önskar jag kunde laga allting och att jag kunde få hen att tro på mig när jag säger att det BLIR BÄTTRE. Men jag om någon förstår att man inte tror på människor som säger så när man är som allra längst ner i avdjupet. Min vän har tidigare försökt begå självmord och jag är så jävla rädd för hens liv. Hen säger att hen inte orkar mer och inte vill försöka. Jag tar hen på största allvar och gör allt i min makt för att hen inte ska känna sig ensam och totalt bortkastad, men jag tror inte jag räcker till. Och framförallt – jag orkar inte. Jag kan som på gränsen ta hand om mina egna panikattacker, manier och svarta dagar och tro mig; jag skulle ge mitt liv för min vän om jag visste att hen skulle få det bra då, men jag vet inte längre vad jag kan göra. Jag är rädd för att hen ska skada sig själv bortom räddning och jag vet inte vad jag ska göra. Hen VILL inte. VILL inte se framåt, VILL inte söka hjälp… Bör jag kontakta hens samtalskontakt som jag vet att hen har, ringa polisen i hens hemkommun? Vad GÖR jag?! Jag kan inte vila eller slappna av,  varva ner eller arbeta när hen är såhär nära stupet… Jag tog mig själv till akutpsyk, men bara för att jag gjorde det betyder det inte att min vän gör det.

    Avatar

    Knivig situation. Jag har begränsade resurser att ställa upp för andra av flera orsaker. Så här skulle jag göra i din situation. Tala om för vännen att du vet att hen har det svårt och att du skulle vilja hjälpa till om du kunde. Det har du antagligen redan sagt. Därefter skulle jag säga hur mycket det oroar mig att veta att hen har det svårt och dessutom försökt ta sitt liv och för att du ska kunna hjälpa behöver du komma överens med hen vad du kan göra i ett läge du känner att du inte tyar längre. Det skulle kunna vara en överenskommelse att om att hen inte hört av sig inom ett dygn så ringer du psykjouren direkt eller polisen. En överenskommelse för att du och din vän ska veta var hens ansvar börjar och ditt slutar. För att du ska veta vad du kan hjälpa till med och inte.

    Jag skulle också fråga efter hens närmaste kontakter för att kunna ringa samtal när det behövs. Det är bra att hen inser att du bryr dig och känner sig kanske så trygg med det så mycket att hen inte är beredd att ta livet av sig. Berätta för hur hen hur svårt det skulle bli för dig om hen tar livet av sig så hen också undviker att ta livet av sig för att hen inser hur det skulle påverka bland annat dig.

    Det är förskräckligt svårt att ha en närstående som mår dåligt oavsett hur hjälparen mår som är du i detta fall. Det gäller också att inte bli medberoende så din hälsa inte också blir sämre bara för att du vill hjälpa till. Jag önskar dig all lycka med att hjälpa utan att själv falla omkull av utmattning.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.