Att ha meningsfulla samtal med min syster efter ett självmordsförsök

Jag kommer alltid att minnas en novemberdag förra året när jag väntade på att våga ta det sista steget och ställa mig framför ett tåg. Jag hade besökt tågspåret flera gånger och lärt mig hur ofta tågen kom, ungefär hur fort det tog för dem att komma ur en tågtunnel och fram till den plats jag planerade att ställa mig. Funderade på hur snabbt tågföraren behövde för att uppfatta att jag stog på spåret. Jag räknade ut att jag hade tre sekunder på mig från jag såg tåget till att det skulle passera den plats jag ställt mig på. Jag hade tagit med vin för att överbrygga eventuell tvekan och byta ut den med impulsbenägenheten alkoholen kan bidra med, extra varma kläder och regnställ eftersom det hällregnade.

Jag blev för full och kunde inte ta mig upp på spåret. Jag började smsa och någon förstod hur det var fatt med mig. Personen kontaktade min syster som jag aldrig bett om hjälp när jag har haft suicidtankar – för att inte göra henne medberoende. Hon ringer och jag försöker intyga henne att jag inte var vid spåret för att göra något livsavgörande. Jag lovade att följa med polisen som letade efter mig, till sjukhus. Jag blev inlagd på en avdelning och dagen därpå transporterades jag till ett annat sjukhus och smet under transporten. Jag var rådvill över vad jag skulle göra men stängde mobiltelefonen för att inte bli hittad av polisen. Några timmar senare startade jag mobilen igen som var full av missade samtal från min syster. Jag insåg att jag var tvungen att ringa henne för att hon inte skulle bli mer orolig. Jag erkände att jag var impulsiv vid transporten. Polisen hade ringt henne igen och hon vrålade att jag var självisk och jag försökte inte hindra  henne från att skrika ut sin ångest. Vi talades inte vid efter flera veckor.

Hon har aldrig frågat mig eller berättat något om hennes tankar och känslor från den händelsen, lika lite som jag har tagit upp ämnet med henne. Jag känner mig sviken för att vi aldrig haft eller verkar kunna ha samtal om svåra händelser som vi båda varit med om. Jag som mådde så dåligt att jag planerade att få dö har aldrig haft en anhörig som uttryckt att hen varit väldigt orolig, nyfiken på mina tankar och känslor och inte varit dömande. Jag har aldrig haft ett läkande samtal med en anhörig och lider stort för att min familj aldrig förmådde göra det kanske en familj ska vara bäst på att göra, nämligen att stötta?

Jag känner mig ensammast i världen och lider av att ha en syster och inte kunna prata med henne om det som är meningsfullt, läkande och kan stärka banden mellan oss när vi delar och och stöttar varandra – för att kunna gå vidare i livet.

Jag har ett syskon som försökt ta livet av sig många gånger, och kommer från en familj där det inte var möjligt att prata om svåra saker. Inte för att det gör mig till expert på hur du och din syster har det, men några tankar:

Din syster visade ju att hon verkligen brydde sig om dig den där dagen, och det är inte så dåligt.

Att såna här samtal inte känts möjliga i familjen innebär nog att det kan vara trögt att få igång dem. En öppning kunde vara att fråga henne hur hon mår, inte bara när det gäller dig och ditt självmordsförsök utan generellt. Ta det lite i taget och låt det inte handla så mycket om dina egna problem, i varje fall inte i början.

I värsta fall går det inte ändå, och då får du söka andra att prata med. Hur din familj fungerat eller inte fungerat har säkert bidragit till hur du mår och är något att fundera på.

Anonym skrev:

Jag kommer alltid att minnas en novemberdag förra året när jag väntade på att våga ta det sista steget och ställa mig framför ett tåg. Jag hade besökt tågspåret flera gånger och lärt mig hur ofta tågen kom, ungefär hur fort det tog för dem att komma ur en tågtunnel och fram till den plats jag planerade att ställa mig. Funderade på hur snabbt tågföraren behövde för att uppfatta att jag stog på spåret. Jag räknade ut att jag hade tre sekunder på mig från jag såg tåget till att det skulle passera den plats jag ställt mig på. Jag hade tagit med vin för att överbrygga eventuell tvekan och byta ut den med impulsbenägenheten alkoholen kan bidra med, extra varma kläder och regnställ eftersom det hällregnade. Jag blev för full och kunde inte ta mig upp på spåret. Jag började smsa och någon förstod hur det var fatt med mig. Personen kontaktade min syster som jag aldrig bett om hjälp när jag har haft suicidtankar – för att inte göra henne medberoende. Hon ringer och jag försöker intyga henne att jag inte var vid spåret för att göra något livsavgörande. Jag lovade att följa med polisen som letade efter mig, till sjukhus. Jag blev inlagd på en avdelning och dagen därpå transporterades jag till ett annat sjukhus och smet under transporten. Jag var rådvill över vad jag skulle göra men stängde mobiltelefonen för att inte bli hittad av polisen. Några timmar senare startade jag mobilen igen som var full av missade samtal från min syster. Jag insåg att jag var tvungen att ringa henne för att hon inte skulle bli mer orolig. Jag erkände att jag var impulsiv vid transporten. Polisen hade ringt henne igen och hon vrålade att jag var självisk och jag försökte inte hindra henne från att skrika ut sin ångest. Vi talades inte vid efter flera veckor. Hon har aldrig frågat mig eller berättat något om hennes tankar och känslor från den händelsen, lika lite som jag har tagit upp ämnet med henne. Jag känner mig sviken för att vi aldrig haft eller verkar kunna ha samtal om svåra händelser som vi båda varit med om. Jag som mådde så dåligt att jag planerade att få dö har aldrig haft en anhörig som uttryckt att hen varit väldigt orolig, nyfiken på mina tankar och känslor och inte varit dömande. Jag har aldrig haft ett läkande samtal med en anhörig och lider stort för att min familj aldrig förmådde göra det kanske en familj ska vara bäst på att göra, nämligen att stötta? Jag känner mig ensammast i världen och lider av att ha en syster och inte kunna prata med henne om det som är meningsfullt, läkande och kan stärka banden mellan oss när vi delar och och stöttar varandra – för att kunna gå vidare i livet.

Hur går det för er? Har du kommit på något sätt att börja prata med din syster?

Du har gjort första steget genom att testa dina tankar här i forumet

Anonym skrev:

Jag kommer alltid att minnas en novemberdag förra året när jag väntade på att våga ta det sista steget och ställa mig framför ett tåg. Jag hade besökt tågspåret flera gånger och lärt mig hur ofta tågen kom, ungefär hur fort det tog för dem att komma ur en tågtunnel och fram till den plats jag planerade att ställa mig. Funderade på hur snabbt tågföraren behövde för att uppfatta att jag stog på spåret. Jag räknade ut att jag hade tre sekunder på mig från jag såg tåget till att det skulle passera den plats jag ställt mig på. Jag hade tagit med vin för att överbrygga eventuell tvekan och byta ut den med impulsbenägenheten alkoholen kan bidra med, extra varma kläder och regnställ eftersom det hällregnade. Jag blev för full och kunde inte ta mig upp på spåret. Jag började smsa och någon förstod hur det var fatt med mig. Personen kontaktade min syster som jag aldrig bett om hjälp när jag har haft suicidtankar – för att inte göra henne medberoende. Hon ringer och jag försöker intyga henne att jag inte var vid spåret för att göra något livsavgörande. Jag lovade att följa med polisen som letade efter mig, till sjukhus. Jag blev inlagd på en avdelning och dagen därpå transporterades jag till ett annat sjukhus och smet under transporten. Jag var rådvill över vad jag skulle göra men stängde mobiltelefonen för att inte bli hittad av polisen. Några timmar senare startade jag mobilen igen som var full av missade samtal från min syster. Jag insåg att jag var tvungen att ringa henne för att hon inte skulle bli mer orolig. Jag erkände att jag var impulsiv vid transporten. Polisen hade ringt henne igen och hon vrålade att jag var självisk och jag försökte inte hindra henne från att skrika ut sin ångest. Vi talades inte vid efter flera veckor. Hon har aldrig frågat mig eller berättat något om hennes tankar och känslor från den händelsen, lika lite som jag har tagit upp ämnet med henne. Jag känner mig sviken för att vi aldrig haft eller verkar kunna ha samtal om svåra händelser som vi båda varit med om. Jag som mådde så dåligt att jag planerade att få dö har aldrig haft en anhörig som uttryckt att hen varit väldigt orolig, nyfiken på mina tankar och känslor och inte varit dömande. Jag har aldrig haft ett läkande samtal med en anhörig och lider stort för att min familj aldrig förmådde göra det kanske en familj ska vara bäst på att göra, nämligen att stötta? Jag känner mig ensammast i världen och lider av att ha en syster och inte kunna prata med henne om det som är meningsfullt, läkande och kan stärka banden mellan oss när vi delar och och stöttar varandra – för att kunna gå vidare i livet.

Hej jag har varit med om samma sak. Både att stå och vänta på att tåget ska komma och att inte kunna prata med min syster om mitt självmordsförsök, som jag genomförde den 6:e mars 2000. Jag stoppade mitt huvud i en plastpåse och ville kväva mig själv till döds.