Att förlora närstående i suicid

Hej.
Jag skulle vilja prata med någon som är i samma sits som mig. Jag förlorade mitt syskon i suicid för snart ett år sedan och har fortfarande svårt att ta in att hon inte finns mer. Alla tankar på om man hade kunnat göra något annorlunda, om man hade kunnat förhindra det och att man bara vill få en chans att säga hejdå. Det var inte första försöket och hon hade kämpat länge med psykiskohälsa, men vi alla trodde att det var på väg att vända (som de brukar kännas innan man bestämt sig säger vissa) men eftersom hon vart sjuk länge så tyckte vi de kändes annorlunda den här gången. Jag tycker det är svårt att få andra att förstå att man inte alltid orkar låtsas som att det är bra, att man bara vill spy när folk beklagar sig om ”det är sååå jobbigt att det är mörkt ute nu, usch va mitt jobb är tråkigt, etc”, små i-landsproblem som går att göra något åt. Väldigt svamligt inlägg men önskar gärna svar av nån i samma sits.

Jag förlorade en närstående genom suicid för över 20 år sen. Det jag kan förmedla är att det tar den tid det tar att få någon slags ”förståelse” när någon tar ett så drastiskt beslut. Sorgen kommer alltid finnas, men det är väl att saknaden byter form, med tiden.
Anledningen till att du inte orkar med ”svammel” beror nog mest på att du försöker bearbeta något som är väldigt tungt och att negativitet försvårar ditt sinnesläge till förändring. För att orka fortsätta leva sitt eget liv måste man trots allt försöka hitta glädjeämnen och då underlättar det att finnas i en omgivning som förmedlar positivitet och glädje, även om man inte själv riktigt kan ta in dom känslorna. Ännu. ♥️